Vi som alltid sa hora

När jag var ung var hösten en härlig tid. Röda löv, stora grovstickade tröjor med den tunga doften av fuktigt ylle, varm choklad och mys.
Framför mig såg jag hur jag gick hand i hand med min vackra flickvän, som i den där videon av Savage Garden. Ett varmt gyllene ljus omringade oss, den friska vinden rosade våra kinder, lät oss få en smak av de fria viddernas oförstörda luft.
Idag kom hösten till Stockholm.
Och inte fan var det trevligt.
Kylan trängde genom maskorna på min gråa tröja, svepte min kropp i den frusnes iskalla skrud.
Jag skakade, darrade, rasade.
Vart tog alla horor vägen?
Smäckra pärlemorglaserade ben, mjuka rundade axlar, en stramande t-shirt. Allt detta tillhör det förgångna nu. Det som nyss var nu är numera då. Och jag saknar mina flyttfåglar.
I stället har staden intagits av kajor i kostym. Högröstade, vitbröstade i grå kostym hörs de överallt. På tunnelbanor. På restauranger där en lunch kostar 75 kronor, såvida det inte är en billig kines som bara tar 55 vid avhämtning. På jobbet.
Ekonomer kallar de sig. Men var i ligger ekonomin i deras uppsvidade kläder, dyra märkesklockor och svarta läderskor?
De är en svulst i den kollektiva kroppen. Ett malignt melanom på en solbränd hud. Elakartade tumörer med rötterna ända in i märgen.
Och jag hatar dem.
Det är bara avundsjuka, tänker ni kanske. Fuck you, tänker jag.
De kvantifierar våra liv, de förbannade kapitalistludren.
Ett skratt två vänner emellan reduceras till en kostnad för företaget. Kreativa diskussioner om andliga värden bryts ner, analyseras och ploppar ut i form av ett besparingsprogram som ska läsas på den obetalda övertiden.
Din tid är företagets tid.
Allt som gör oss till människor skalas bort som det smutsiga lagret längst ute på löken, eller det rynkiga skinnet på en ost.
Vad hände med enkla nöjen som en billig hora på lunchrasten, eller en diskussion över en solskensbulle om hur synd det är att svenskorna blir allt fetare?
Våra hjärtan har svepts in i sedlar det står 10, 20 eller 50 euro på. Våra själar är kontoslipar på en räknenisses pedantiskt organiserade skrivbord. Vår vardag styrs av managementteorier förankrade i 30-talets tyska krigsmaskineri. 
21-åringar med 20 poäng företagsekonomi och en 10 poängskurs i projektledning från högskolan i Kristianstad agerar lägervakter i de ekonomiska koncentrationslägren oliktänkare placeras i.
Deras führer heter Pengar och de suger hans myntrulle med välbehag.
Ekonomfnask är vad ni är.

I skrivande stund är den här bloggen på plats sju i listan över Sveriges mest lästa feministbloggar. Gör en insats och höj upp den ännu mer. Rekommendera den till era vänner, länka den på era bloggar, tvinga era horor att läsa den. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi ta upp kampen för att bli av med ekonomer, Harry Potter-läsare och alla fula tjejer som vägrar kalla sig horor.