Ett uppror inleds
Han var stor, stark och ostoppbar.
Hulken.
Jag gillar serier, men faktum är att världshistorien är full av manliga förebilder minst lika bra som den grönskinnade, titanen. Ta bara följande exempel:
Julius Caesar.
Conan, cimmeriern.
Djengis Kahn.
Mike Tyson.
De var alla män som inte var rädda att använda våld för att lösa tvister.
Män som gjorde rätt för sig och betalade för sina horor.
Män som vägrade ge upp när fittpiskan slog deras breda ryggar blodiga.
En gång hyllade som hjältar, idag blott skuggor vars namn då och då viskas av ett fåtal män som ännu inte glömt den gyllene eran.
I stället har en ny förebild kommit fram. En finlemmad gosse med immiga glasögon, pottfrisyr och töntiga kompisar.
Han heter Harry Potter.
Och vart jag än vänder mig är hans förbannande lärjungar där och skräpar.
En tanig artonårig oskuld som spelar World of Warcraft och hetsmasturberar i skenet från Asian Prostitutes 3 som han laddat ner på PirateBay.
En plattbröstad tjugoåring med långt, ostyrigt hår och ätstörningar som ägnar fritiden åt att skriva dikter om ensamhet på sockerdricka.se och som drömmer om att bli en ny Marian Keyes.
En knubbig femtonåring vars utstående tänder hålls i schack av en tandställning med hård metallisk glans och som inte vill gå till skolan eftersom hon blir mobbad bara för att hon alltid räcker upp handen när lärarna frågar vem som gjort läxan.
Harry Potter har blivit för samhällets unga emopestsmittade vad Jesus var för de spetälska och Anaïs Nin för de översexuella medelålderskvinnor som huserar i kulturelitens kölvatten.
Och jag vill bara skrika.
Att låta de unga tjejer som vill läsa J.K. Rowlings barnböcker göra det är en handling i sann darwinistisk anda. De kommer aldrig att få chansen att sprida sina defekta gener vidare.
Men att se unga män svepas med i velourvågen, en tsunami av känslodravel och bisarra idéer om jämställdhet, är tragiskt.
Var är alla dessa kritiska röster som ständigt höjs när en tjej skär sig i armarna eller väljer att äta ett näringsrikt äpple om dagen och utesluta några chokladkakor och en citronmuffin?
De tiger.
Trots att en generation unga män håller på att gå förlorad.
Trots att starka armar, hår på bröstet och kraftig skäggväxt är på väg att bli lika sällsynt som fjällrävar.
Trots att ingen kommer att kunna tjänstgöra som avelshingst och lägra hundratals kvinnor, tre åt gången.
Jag kräver att samhället griper in. Lagstiftar. Kanske inför en särskild kvinnoskatt som ska användas till behandlingshem där dessa vilsna själar får en chans att göra bot och bättring.
Vi maskulinister har redan spottat i näven och gjort upp en handlingsplan.
Vi ska ingripa varhelst vi ser en chans att rädda en pojke från ett hemskt öde.
Genom att slåss med svagare män, genom att klappa horor på röven, genom att visa att de riktigt välbetalda jobben är reserverade för män som har ett psyke av stål, intelligens och en vältränad kropp ska vi bana väg för en ny typ av man.
En man som vet sitt värde.
Vikingablodet flyter tjockt i våra ådror.
Det är dags att vi tar tillbaka det som rätteligen är vårt.
En hora i arslet
Det var en ovanligt kall vinter. Mina kinder var fortfarande rosiga och hyn hade ännu inte fått sin nariga strävhet. Mina ögon lyste av ungdomlig iver över mitt spännande uppdrag.
Jag skulle skriva om horor.
Ett drömjobb.
Jag hade alltid varit fascinerad av dem. Ända sedan jag var liten. När mamma bad mig skriva önskelistor till tomten klottrade mina späda barnahänder alltid ner "hora" överst på listan.
Svart, vit, tjock, smal - det hade ingen betydelse.
Bara det var en hora.
Jag fick aldrig någon.
Mamma sade att vi inte kunde ta hand om en hora.
- Vem ska ta ut henne på kvällarna när regnet står som spön i backen, frågade hon mig.
Det spelade ingen roll att jag försäkrade henne om att jag skulle göra allt jobb, bara jag fick en hora.
Nu stod jag här.
Skyltfönster efter skyltfönster fulla med horor.
Den lilla pojken i mig tjöt av glädje.
Området myllrade av köpsugna människor. Som en julmarknad på landet där mintkyssar och cocosbollar bytts ut mot avsugningar och analsex. Vinden rev som kalla klor i droppande näsor och rinnande ögon, men folk log, skrattade och handlade av hjärtans lust. Jag började vandra upp och ner längs gatorna i jakt på det perfekta intervjuoffret.
Till slut såg jag honom.
En kort kille i min egen ålder framför ett stort skyltfönster alldeles i utkanten av Molensteeg.
I sin stora dunjacka med pälskrage påminde han om en eskimå, men en mörkblå mössa med hans namn, Jeroen, broderat i röda korsstygn avslöjade hans ursprung.
Blicken i hans ögon var laserstrålar, fokuserade på en vacker, yppig madame med stora, bleka, tunga bröst utsträckt på en mintgrön divan. De mörkbruna vårtgårdarna såg ut som smält choklad som droppat ner på den alabasterfärgade hyn.
Mintkyssar för vuxna, tänkte jag och gick fram till honom.
Det var imma på glaset framför honom.
Han tittade på mig.
Jag tittade på honom.
Vi tittade på horan.
Jag vet inte hur länge vi stod där. En minut, en kvart, en timme.
- Jag fyller år idag. Arton, sade han plötsligt med en kraftig röst som inte motsvarade hans diminutiva yttre.
- Grattis, svarade jag.
Sedan tystnade vi.
Tittade på horan.
- Hörrni, ska ni köpa något eller inte?
Ett par stora händer grep tag om våra axlar. Utan att vi märkt det hade horans hallick tagit sig fram till oss.
Vidgade kapillärer i den stora, röda, knotiga näsan vittnade om ett långvarigt alkoholmissbruk. Tänderna var fläckade av kaffe och nikotin. Ena ögonlocket hängde som en frusen skinnflik över ett oseende öga.
Men greppet kring axeln var ett skruvstäd ur vilket jag inte såg någon utväg.
Grabben kved till och tittade på mig.
Tårar trängde fram i hans unga ögon av hallickens omilda behandling.
Jag rev snabbt av mig ena fingervanten och trevade i fickan på min parkas. Ett par iskalla mynt, gammalt godispapper, en avriven inträdesbiljett till Rijksmuseum.
Greppet kring min axeln hårdnade ju mer jag fumlade.
Längst inne i den djupa fickan hittade mina frusna fingertoppars vindlande papillarlinjer sitt mål. Den glatta, nötta ytan på en välanvänd sedel.
Triumferande halade jag fram den skrynkliga sedeln och tryckte den i handen på min olycksbroder.
Femtio gulden.
- Han ska ha en avsugning.
Jag sade det lika mycket till den förvånande ynglingen bredvid mig som till den bryske hallicken.
Ett ögonblicks tvekan.
Sedan lyste hans ansikte upp.
- Jag vill ha en avsugning.
Hallicken släppte taget om våra axlar. Synade mig en kort sekund. Sedan ryckte han på axlarna och muttrade något.
Grabben tittade snabbt på mig.
Log.
Skakade min hand.
- Tack.
Sedan gick han efter hallicken som redan stegat vidare.
Jag vände blicken mot kvinnan i skyltfönstret. Hon reste sig upp. Låste upp en dörr jag inte tidigare hade sett.
In klev min nyblivne vän.
Utan jacka såg hans korta, smala gestalt ut att tillhöra en femtonåring snarare än en artonåring.
Han satte sig i divanen.
Horan böjde sig ner och lade huvudet i hans knä.
Jag minns att pojken som hette Jeroen såg lycklig ut.
Men det var kanske inte så konstigt.
Han fyllde ju år.
Göteborg, du är en smutsig hora!
Sveriges framsida.
Go'a gubbar.
Göteborg älskas av många. Ett himmelrike för vallfärdande norrmän, fotbollsspelande snorungar och containrar med heroin.
Men du älskas inte av mig.
Allt börjar så bra. Solsken, en välsmakande pilsner på en uteservering, vackra horor som går förbi.
Jag har till och med förmånen att se tre nigerianska rappare spela in en musikvideo på uppdrag av komvuxläraren som vill att de ska lära känna Sverige.
De filmar framför en fontän.
En av dem är klädd i en spräcklig overall, inte helt olik en nerspydd, välanvänd, otvättad KTH-uniform. Han ställer sig framför en fontän och viftar glatt i luften samtidigt som han tar några steg åt höger och vänster.
Hans kompis filmar med skakig handkamera.
Den tredje killen raggar på en blondin som imponerat betraktar inspelningen.
Doktor Alban, tänker jag och slickar på en kula vaniljglass med chokladrippel.
Vi går vidare, undersöker Göteborgs olika egenheter.
Går förbi en byggnad som luktar fisk, men det är inte en bordell full av traffickingoffer från Baltikum utan "Fesketjörcka", ett monument över de läckerheter från havet vi en gång i tiden även hade i Stockholm innan Finlandsfärjor, utfiskning och Tjernobyl tog död på dem.
Skrattar åt mikropenisen Poseidon skyltar med.
Sätter oss på skybaren Heaven23 med utsikt över västkustens pärla.
Det är en fantastisk dag i Göteborg. Och jag njuter den i fulla drag.
Vaknar på morgonen.
Det regnar.
Vi åker till Botaniska för att vandra i nationalhjälten Linnés fotspår. Vi läser om hur hans klassindelning av växter har lett till mer potent kokain och baljväxter som kan lösa svältkrisen.
Ser feta tanter trycka i sig vaniljhjärtan på Paviljongserveringen.
Min kompis ramlar ner för en hal stenhäll, men lyckas rädda byxorna. Handflatorna får ta smällen.
Allt medan regnet strilar.
På kvällen är det fest. Go'a gubbar. Go'a tjejer. Allt är så jävla gött.
Vi tar spårvagnen två hållplatser utan att betala.
Går av, redo att göra Avenyn till vårt slagfält.
Stärkta av sprit, vin och dyr parfym går vi fram till en tanig, svensk yngling som står i dörren på ett Göteborgs mer omtalade ställen.
- Hur gamla är ni, frågar han med all den pondus hans gängliga gestalt lyckas frammana.
Vi svarar snällt att vi förmodligen är äldre än vad han är och han borde torka sig bakom öronen.
Utom en tjej i sällskapet.
Hon lider av den svenska snällheten.
Hon vägrar fara med osanning utan svarar ärligt.
- Tjugofyra.
- Nej, jag är ledsen. Det är lite för ungt. Det är tjugoåtta här, säger vakten med darrig målbrottsröst.
Vi är fem personer i trettioårsåldern. En tjej är tjugofyra. Vakten har överproduktion av talg i ansiktet och drömmer fortfarande om att bli framgångsrik.
Vi kommer inte in.
Och det regnar.
Nästa ställe vi försöker komma in på bär ett kort, trendigt namn som luktar många timmar hos PR-konsulten, men som ändå får mitt mainstreamdyrkande inre att skälva av välbehag.
Där inne huserar ett par go'a gubbar, några feta tjejer och ett stort gäng män med mörka ögon, krökta näsor och buskiga ögonbryn.
De tittar intresserat på min flickvän.
Jag tittar kallt på dem.
De tittar på mig. Sedan tittar de på min flickvän.
Jag tittar ännu kallare på dem.
De tittar på mig. Mörka, feta, larvliknande tingester höjs i svettiga, eau de cologne-doftande pannor. De tittar på min flickvän.
Jag ger upp och går därifrån.
Slår mig ner i en soffa. Tar av mig min gråa, stickade tröja som jag brukar ha till jobbet. En mytoman från Lysekil lägger ut texten om hur framgångsrik han har blivit sedan gymnasiet.
Nu tjänar han grova stålar på att importera bilar och sälja på Blocket.
Jag dricker en avslagen starköl för fyrtionio kronor.
I vimlet skymtar jag en av de senaste årets hetaste dansstjärnor. Varje helg bänkar jag mig framför skärmen för att se de långa benen virvla fram över polerade golv över en passionerad salsa, en känslosam tango eller stilfull wienervals.
Hon står vid en dekorativ plastpalm. De långa benen är inte så långa. Runt omkring henne står män med mörka ögon, krökta näsor och håriga larver till ögonbryn. De tittar på mig.
Jag vänder bort blicken.
Tittar ner på den fuktiga flaskan i händerna.
Det är bara bubbligt spott kvar i botten.
Jag reser mig och går till baren. Investerar fyrtionio kronor i en stämningsförhöjare.
Går tillbaka till bordet.
Mytomanen sitter kvar och pratar med en rödlätt tjej med stor bakdel och små, hängande bröst som veckar den gröna, tunna polotröjan hon har på sig.
Min gråa tröja är borta.
Och jag hatar Göteborg mer än någonsin.
Jag kan acceptera att det regnar.
Jag kan försöka förstå er ständigt hånfulla dialekt.
Jag kan till och med tolerera alla dessa män med mörka ögon, krökta näsor och buskiga ögonbryn.
Men när ni, era saltluktande, outbildade go'a gubbar, stal min tröja gick ni över gränsen.
Jag letar under kuddar, frågar i garderober, kollar med oförstående bartendrar, men min tröja står inte att finna.
Jag går därifrån.
Klockan är nästan fem. Solen har börjat stiga. Det regnar inte längre.
För mig spelar det ingen roll.
Göteborg, du är inte den förstklassiga eskorttjej du låtsas vara.
Du är bara ett smutsigt luder.
Blogghora
I dagar har jag skrivit långa betraktelser ur mitt eget liv för att sedan se dem försvinna in i det svarta hål som torde spegla din egen själ.
Men snart hittar jag vägen i ditt mörka hjärta och då kommer jag att slita sönder dig inifrån.
Blogghelvete.
Bollen är rund
Och det behövs i det våldsamma tumultet som utspelar sig framför mig.
Höga sparkar riktas mot huvuden, det dras i tröjor och oklippta naglar lämnar blodiga fåror i hårbeklädd hud.
De skriker åt varandra.
- Jävla hora!
- Din förbannade fitta.
- Nu jävlar ska du få!
Så, på en given signal, slutar de slåss och skingras. Intar sina positioner för att börja kampen igen.
Det är damfotboll i division I.
Och jag har aldrig varit så rädd.
En satt, svartmuskig kvinna springer åt mitt håll. När hon kommer i närheten spottar hon en stor, brun, snusprilla framför mina fötter. Kladdet kring munnen torkar hon av med handflatan.
Jag ryser av äckel.
Matchen som utspelar sig framför mina ögon är som krigsscenerna i Bravehart. Barbarer som skriker och trissar upp varandra inför det stundande blodbadet.
Plötsligt förstår jag hur andra världskriget måste ha varit.
Den slutgiltiga invasionen av Tjecken i mars 1939.
Framför mig ser jag samma orakade ansikten, samma hockeyfrillor, samma tomma blick i blodsprängda ögon.
Samma förvirring.
Som en stor, sladdrig organism med många ansikten, ludna armar och kraftiga ben springer de efter bollen.
En muterad amöba som rör sig över ett grönt fält.
Planlöst.
Elakt.
Hungrigt.
Då och då kan jag skymta den svartvita bollen i kötthögen, men lika snabbt försvinner den ur syne efter en missriktad spark.
I sextio minuter dansar de sin dödsbringande dans. Skadorna är många och svåra.
Dobbar i ansiktet.
Söndersparkade smalben.
Kallbrand.
En modig man pilar fram och tillbaka längs fronten. Behandlar de skadade. Släpar deras sargade kroppar till sidlinjen och skickar fram reserverna.
Unga tjejer.
Ännu oförstörda. Mustasch pryder ännu inte deras överläppar. Axlarna är ännu inte så breda.
Och rädslan lyser som en fyrbåk i deras glansiga ögon.
Men de har inget val.
Kampen fortsätter. Och för att vinna måste man offra sig. De vet det.
Härdade krigare i båda lagen grymtar fram korthuggna order. Försöker desperat koordinera sina handlingsförlamade vapensystrar. Men det går tungt.
Efter en evighet vinkar domaren av matchen.
Trötta spelare sjunker ner på knä i de mjuka, regnfuktiga tuvorna. De har gett allt. Vinna eller försvinna.
Matchen slutar 0-0.
Ännu ett dussin kvinnoliv har spillts helt i onödan.
Brev från ett ockuperat land
Jag brukar säga att det finns två slags människor: De som har småbarn och de som inte har det. Vi som inte har det är betydligt fler än vad de är, men det hjälper inte.
Barnvagnsterrorismen är omöjligt att stoppa, det är de flesta experter överens om.
De gömmer sig i den civila befolkningen. Maskerade till vanliga människor som du och jag.
Men under den skenbart vänliga fasaden sjuder ett hat som vi inte kan förstå.
Deras mål är att ta över världen, inlemma oss alla i deras tankebanor.
Deras vapen är barnvagnar byggda som stridsvagnar med kraftiga däck, rejäla skyddsplåtar på sidorna och vassa kanter gjorda att skära upp njurar, skrev och allt annat de kommer i kontakt med.
Idag fick jag kasta mig åt sidan när en konvoj unga mammor med stora, svarta, blänkande vagnar kom i hög fart. De blockerade hela vägen och det var med nöd och näppe jag kunde tränga in mig i en port för att undvika att manglas av de grovdubbade däcken.
En liten halt pensionär hade inte samma tur.
Dagligen skördas civila offer för terroristernas urskillningslösa våld. Hur vi än mobiliserar oss kan vi aldrig stoppa en människa beredd att dö för sin sak.
Ofta väntar de till rusningstrafiken i tunnelbanan. När hundratals oskyldiga på väg hem från jobbet trängt ihop sig och föraren ropar att dörrarna stängs, då slår de till.
Jag har själv sett det alltför många gånger.
En tyst bön.
Några snabba steg fram mot dörrarna som sakta stängs.
Sedan trycker de ombord sina dödliga fordon rakt in i folkhopen som skriker av panik och rädsla. Kaoset som följer är som en bild från helvetet. Köttslamsor sitter tryckta mot glasväggarna, avslitna lemmar ligger spridda över vagnen och blodet spraymålar allting rött.
En annan taktik används på de lokala marknaderna. Det intet ont anande offret finner sig plötsligt omringad av breda barnvagnar som effektivt stoppar varje möjlighet att undfly vad som komma skall. Sedan försvinner de i vimlet medan andra barnvagnsterrorister blockerar gångarna så att ingen ska kunna jaga efter de skyldiga.
Men deras arsenal är större än så. Det kanske mest ondskefulla barnterroristvapnet är så kallade IED, illaluktande elaka djävulsungar.
En strategiskt placerad illaluktande elak djävulsunge kan förvandla en lugn och idyllisk gata, ett pittoreskt litet torg eller en populär uteservering till en dödsfälla. Det kan handla om giftgas, soniska attacker eller napalmliknande kastspyor som klibbar fast och fräter sönder allt det kommer i kontakt med.
Utgången är alltid dödlig.
En IED kan utlösas via hunger, trötthet eller bara genom otur och under årens lopp har många svenskar fått sätta livet till i kampen mot fanatikerna.
Att föra en dialog med människor beredda att dö för sin sak är meningslöst. För varje barnvagn jag sparkar ner i ån kommer två nya. För varje småbarnsförälder jag kastar en mango i fejset på står en ny svettig, illröd, klotmagad liten subba redo att ta hennes plats.
Så varför fortsätter jag att kämpa när utgången är given? Enkelt.
Det handlar om männen bredvid mig.
Mina bröder.
Jag kämpar för att de ska komma levande ur skiten.
Jag kämpar för att de återigen ska få chansen att svepa en stor öl för att sedan ragga på närmaste hora.
Jag kämpar för att vi som betyder något, alla män och horor med en gyllene framtid, ska kunna fortsätta att driva utvecklingen framåt.
Om jag dör så får det vara så.
Då dog jag i alla fall när jag gjorde någonting gott.
Kan man älska nån på avstånd?
Vi får småspringa de sista stegen fram till öltältets ingång, för att inte bli helt genomvåta av den vackra svenska sommaren.
Två rejäla bjässar till män står framför oss. Deras starkt lysande gula skjortor bär ordet "Vakt" tryckt i stora svarta bokstäver på ryggen, så att ingen ska kunna missta deras roll i tältet.
Stora skägg skymmer narig hy och koppärriga kinder.
De massiva bukarna bildar överhäng där de breda läderbältena skär in. Som en vackert formad kalkstensklippa eller en säck nymalet mjöl.
Vi är i Malung - skinnarstaden.
Och det är dansbandsvecka.
En kort nick åt björnarna som låter oss passera utan att be om legitimation.
Vi möts av doften av utspilld öl, sur svett som ansamlats under skinnvästar och hårspray. Det påminner om ett zoo, eller en finlandsfärja, eller en sådan där kvav kväll när man precis lägrat en ensamstående trebarnsmamma från Rotebro som blivit alldeles för full på Garbo's i Sundbyberg och svetten rinner ner och blandar sig med sädesvätska och slidsekret.
Det är dansbandsvecka.
Alla som vanligvis härjar på stadshotell runt om i Sverige har hittat hit. Alla.
Stadens ungdomar finns naturligtvis representerade. Som en flock kloakråttor lockade av några halvätna BigMac har de samlats i drivor utanför tältet.
De allra djärvaste försöker ta sig in, men bara några har lyckats. Tre tjejer som fnittrar hysteriskt.
Deras bröst, ett resultat av begynnande fetma snarare än kroppslig utveckling, är upptryckta i en alldeles för liten behå. En stor valk gäller för midja som avsnörs kring höfterna.
Snöret kring en varmkorv.
Bakom dem står två stadiga bondkrabbar. Deras kraftiga armar tittar fram från uppvikta skjortärmar.
En av dem är tjock. Hans långa glesa skägg skymmer nästan torshammaren som ligger platt mot Metallica-t-shirten. Den andra är vältränad och solbränd. Hans blonda page för tankarna till surfare eller Liam Norbergs kriminella karaktär Jocke i det svenska mästerverket Sökarna.
Varje andetag får den kraftiga bröstkorgen att expandera under det vita, ärmlösa linnet. Nu fokuserar han helt på den mest fylliga av de tonåriga skökorna.
Han tar av sig sina solglasögon med spegelglas och visar anledningen till det herakliska muskelbyggandet.
Han är vindögd.
Pittögd, som de säger i Skåne.
Det ena ögat vilar bekvämt nära näsroten medan det andra vandrar fritt utåt sidorna. Hur han kan fokusera blicken är ett mysterium.
Jag stirrar länge på honom.
Han tittar på tjejerna.
Tror jag.
Plötsligt får jag en kraftigt knuff i bröstkorgen.
- Höcken fan gloru på?
Jag mumlar fram en ursäkt medan jag anstränger mig hårt för att inte skratta honom rakt i ansiktet.
Få saker roar mig så mycket som lyteskomik, och den här killen är stor humor. Fortfarande kämpande mot skrattet tränger jag mig fram mot baren.
- Kan man älska nån på avstånd, frågar sångaren i bandet som just nu uppträder på scenen. Han är i de sextio, hårfästet har sedan länge gett upp kampen mot hårsäcksdöden och kalaskulan hotar att spränga den vita skjortan under skinnvästen.
På ett lakan bakom honom har någon textat bandets namn. Peder Hansons. S-et får inte riktigt plats utan är avkapat i ytterkanten. Paljetter fyller bokstäverna som glänser i ljuset från de få solstrålar som letar sig in genom gliporna i tältet.
Nedanför honom dansar några packade gamlingar.
Bugg så klart.
Grundsteget mixas med de där två, tre svängarna de fick lära sig på ABF-kursen i våras. Kvinnorna svänger på kjolarna som brasilianska sambadansöser fast utan taktkänsla, grace eller skönhet. Men glädjen i själen de känner när de svänger sina bråckådriga, orakade ben är äkta.
Männen, bedövade av avslagen öl serverad i plastglas, försöker ignorera den där lilla skamkänslan som gnager i magen av bli sedd i en sådan av andra män.
De sätter på sig falska leenden som ska skydda mot hånfulla kommentarer.
Ett tappert försök.
Men förgäves.
- BÖÖÖG, vrålar en trettiofemåring med stora tatueringar, en grillkorv i ena näven och en knubbig kvinnoröv i andra.
Det är dansbandsvecka.
Förutom några enstaka norrmän, en tysk familj och några bortkomna jugoslaver är det bara svenskar på plats. Vi är trots allt i Sveriges vagga, Dalarna.
Den svenska kulturen föddes här bland knätofsar, falukorv och tonårsknull i baksätet på gamla amazoner på midsommar.
Jag är svensk och stolt.
Men hur mycket jag än anstränger mig förstår jag inte vad som sägs omkring mig.
- Höcken fan sa' he' då?
- Ha'n ség du?
- De e la roli' att få danse' lite'.
Och så klart:
- Vafanihelvetehållerupåme?
En liten, ettrig söderalkis häller halva ölen över mig när jag försöker komma förbi.
Jag spottar honom i ansiktet och går vidare.
Slaget i ryggen är mer en knuff, men skickar mig rakt in i famnen på en leende fläskhög som trevar efter mina kulor. Jag ryggar äcklat tillbaka, och råkar stöta till en tunnhårig, närsynt man med en tunna till överkropp.
Hans armbåge trycker mig in i en grupp raggare vars jeansjackor luktar granbarr och hockeyfrillorna glänser av pomada.
Innan jag hinner säga något är jag på väg igen.
En snygg, vältränad flipperkula studsande bland feta bumprar.
Till slut bryter jag min bana, hittar tangenten som leder mig till baren där min morfar leende står och väntar.
Det är dansbandsvecka.
Vi står där i baren.
Tittar på folket som går förbi.
Vi ser smala människor, feta människor, fulla människor, en dvärg, nyktra människor och en snygg tjej.
Hon tittar på mig.
Jag tittar på henne.
Låter blicken glida över hennes blå topp som avslöjar ett par stora, svettblanka bröst och en fast midja.
Sedan försvinner hon ut i kötthavet.
Jag tänker på den där imbecilla kärringen i Titanic som kastar iväg den blå diamanten i vattnet.
Morfar gnider sig i sin svettblanka panna. Kepsen, en Valencia C.F.-keps, har han i handen.
- Vi tar väl och far vidare, säger han desperat.
Jag tar en sista titt på min omgivning, låter blicken glida över de svenska eldsjälar som håller vårt samhälle igång.
Sedan går vi ut.
Regnet har slutat, men doften av markozon ligger kvar. Varje andetag vädrar ut den sura stanken som fastnat i min andningsapparat.
Morfar stannar vid en bänk.
- Men du..., börjar han innan han avbryter sig för att ta ett djupt andetag.
Jag tittar på honom.
- Men du... det var fan vilka feta fruntimmer det var därinne, säger han och börjar skratta så att han kiknar. Han sätter sig ner på bänken och fortsätter skratta.
Jag kan inte annat än att skratta med.
Han har ju rätt.
Det var fan vilka feta horor det var därinne.
Två mörka ögon?
Det tar fyra timmar och fyrtiosex minuter med tåg.
Men det är en värld emellan.
Det kommer att vara tyst här ett par dagar. Jag ska åka till Malung och undersöka ett ursvenskt fenomen som förvandlar tunnhåriga revisorer till casanovor, socialarbetare till primadonnor och lantisar till... lantisar.
Dansbandsfestivalen.
Fortsättning följer...
Näthoror
Kikade in på din profil å ville bara säga att jag tycker du e såååå söt *blinkar* :-)) fattar inte varför du e singel du e ju hel go. om jag träffade en kille som du skulle jag bli skiiiitglad. du kan väl skriva om du vill ta en fika. jag kanske e din prinsessa. *kramar*"
Jag tittar på meddelandet som landat i min polares inbox. Förväntansfullt klickar vi på avsändarens namn för att se vilken av Satans bortglömda barn som hört av sig den här gången.
Hennes blonda, stripiga hår skymmer hälften av det feta ansiktet, men det är en välsignelse. Ett godmodigt leende blottar ett par skeva tänder som aldrig fått smaka på tandställningens plåga. De små ögonen blir ännu mindre bakom de konkava glasen, tjocka som bottnarna på mina nyinköpta tunisiska vattenpipor.
Bilden är tagit på sant Spray Date-manér.
Snett uppifrån och hårt beskuren.
En "jag är så liten och gullig"-bild.
Men det är en lögn. Dubbelhakan, huggtänderna och den ondsint stirrande blicken avslöjar henne. Det här är ingen gullig tjej du sätter i knät och lägger dina starka armar om i skenet från den falnande elden på klippan vid havet. Det här är den typen av tjej du hämtar med gaffeltruck, placerar på en godsvagn och skickar tillbaka till gruvorna i Kiruna poststämplad "Return to sender".
På "Tycker om"-listan har hon skrivit:
Katter.
Och line dance.
Vi skrattar framför datorn. Öppnar varsin starköl och försöker komma på hur vi bäst ska bemöta det hela. Men ingenting vi kan komma, hur galet det än må vara, kan slå verkligheten på fingrarna när det gäller ödets ironi.
Jag googlar på hennes namn.
Hon bor i ett studentghetto i Uppsala.
Jag ser framför mig hur hennes etta är omsorgsfullt dekorerad med porslinskatter hennes mamma köpt åt henne till födelsedagspresent ända sedan hon var liten. I den prydligt bäddade sängen ligger en tygkatt på sängen. På väggen hänger en litografi av Lasse Åberg, köpt på Gallerix. Alla trehundrafyrtiotvå delar av Margit Sandemos böcker om Isfolket. Det stinker av kattpiss i hela lägenheten.
På dagarna läser hon litteraturvetenskap. Hon sitter alltid på fjärde raden i föreläsningssalen, tillräckligt långt fram för att inte missa vad läraren säger, men så pass långt bak att hon försvinner i massan. Två gånger i veckan går hon och dansar line dance tillsammans med andra utstötta tjejer och någon enstaka förståndshandikappad kille som behöver motionera. När passet är slut går hon hem, tänder läslampan och löser Sudoku.
Sedan loggar hon in på Spray Date.
Kollar ivrigt inboxen för att se om någon har svarat.
Det är tomt idag. Precis som igår.
Och dagen innan det.
Hon klickar i sina kriterier och sedan får datorn leta efter riddaren på den vita springaren. Och han måste vara online just nu.
Hon använder inte bildsök, nej, det är så banalt att gå på utseendet. Och är inte fördelen med nätet att man lär känna varandra som personer och faktiskt inte bara blir kär i ett utseende?
Drömprinsen finns i Motala, Stockholm och Ängelholm idag.
Efter att ha läst den kortfattade beskrivningen av skåningen klickar hon in sig på galleriet, "bara en liten titt ifall han har någon rolig hobby", tänker hon för sig själv.
Tvättbrädemagen sätter blodet i svallning, det kittlar i det ännu orörda skötet.
Äh, det är ju värt ett försök.
Det tar drygt en timme att skriva det fyra rader långa meddelandet. Hon vill ju inte verka desperat, men det måste gå fram att hon är tillgänglig, bra flickvänsmaterial och faktiskt rolig att umgås med.
Sedan väntar hon.
Väntar.
Var tredje minut klickar hon på "Uppdatera" för att se om han har svarat.
Nej.
Men han är fortfarande online så chansen finns.
På tv är det Grey's Anatomy. "Åh, han är så läcker, den där McDreamy."
Tiden går.
Hon lägger sig. Katten jamar. Det luktar piss.
Kanske svarar han imorgon. Han kanske är upptagen med annat och har glömt logga ut. Ja, så måste det vara.
Imorgon.
Vi skriver ett uppmuntrande svarsmejl till henne. Några goda råd och tips om personlig hygien och vikten av en utbildning.
Sedan gör vi ett bildsök för att skaka fram de få fräscha horor som döljer sig bland alla svin.
Att de förmodligen är drogmissbrukare, hetsätare, psykiskt sjuka eller defekta på något annat sätt skiter vi så länge de inte kräver släckt ljus i sovrummet.
Sida efter sida med tjejer. Vi ratar de fula. Och de är många. Till slut hittar vi en fantastiskt vacker kvinna.
Hennes presentationsbild visar en slank blond tjej med smilgropar i kinderna och enorma bröst. Troligtvis är den snodd från någon modellsajt, men min kompis menar att det är värt ett försök.
Hon får ett meddelande.
Inte av min polare.
Han är ordblind och har inte skrivit sedan han lämnade in uppsatsen "Om jag var en bajskorv" i åttonde klass, något som resulterade i ett besök hos skolkuratorn och en bokstavsdiagnos.
Jag får ta över tangentbordet, mina vana skrivarfingrar rider det som en stäppindian på en väldresserad mustang.
Rad efter rad fyller jag med indirekta komplimanger, retsamt charmiga kommentarer som andas intelligens, klass och utbildning. Jag väver in intrikata frågor, så annorlunda, så tankeväckande att hon inte kan låta bli att svara. Till slut passar jag bollen över till henne, en så välriktad passning att hon inte kan tappa bollen ens om hon försökte.
Jag skickar meddelandet.
Min kompis tittar hoppfullt upp på mig.
- Hoppas jag får knulla henne!
Back to da roots
Mannen som tittar tillbaka i spegeln är inte någon jag känner igen. Lysröret avslöjar de blåa blodådrorna under hans bleka hud. Det rycker oupphörligen i ena mungipan.
Jag har frångått mina ideal, tappat bort mig själv på den irrande stig som livet utgör. Och det är en smal stig. Ett snedsteg och du kan finna dig själv en hårsmån från helvetets portar.
Den senaste tiden har jag balanserat på gränsen, försökt hitta tillbaka till mentale gigant jag än gång var. Och jag kan trösta er med att jag är tillbaka.
I morse tog jag en lång promenad. Mörka moln i en blygrå nyans med stänk av blått rev i himlens väv. Det pissade kallt vatten i ansiktet på mig. Min röda tröja blev allt mörkare för var droppe som trängde in i väven.
Och jag njöt i fulla drag.
Vattnet hade en renande verkan på min infekterade själ, som rakbladet i en svartsminkad fjortonårings skälvande hand.
På en lekplats hade en mor parkerat sina två lintottar medan hon rastade en golden retriever i buskarna.
En pojke och hans lillasyster.
De var klädda i identiska sydvästar, två självlysande citroner i ett grådaskigt Sverige. Glada rop skallade när de provsatt gungor, testade karusellen och klättrade i en rostig klätterställning vars flagnande färg hängde i stora, blöta sjok.
Plötsligt trillade den lilla flickan.
Först tystnad. Sedan ett illtjut, av smärta men ännu mer av förvåning och kanske även av förnedringen. Stora tårar trillade ner för hennes redan regnvåta kinder.
Hennes äldre bror sprang fram till henne. Med okynnig blick tog han till orda.
- Haha, din dumma hora, du kan inte...
Längre kom han inte. Hans mamma, en ung mager kvinna med bibliotekarieglasögon, snipig näsa och tunna läppar, ryckte honom hårt i armen.
Orden strömmade snabbt ur henne. Jag kunde inte uppfatta allt, men innebörden gick inte att ta miste på.
Det var som en mirakel.
På samma plats som den neongule pysslingen stod en gigantisk gestalt. Som ett dubbelexponerat foto från två olika tider.
Den lille pojken gjorde vad vi alla vill göra. Han bröt sig fri från det ytliga lager av kultur som avkönade män och pådrivande kvinnor skapat för att hålla oss fria själar i schack.
I mina ögon var han en hjälte.
Hör ni trummorna, mina bröder? Det är krigstrummornas taktfasta slag som nu ekar över landet.
Jag har beslutat att jag tänker ägna den här bloggen åt att försvara de kärnvärden som genomsyrade mitt liv som barn. De kärnvärden som miljoner män offrat sina liv för att upprätthålla.
Jag pratar om rätten att få se snygga flator in action.
Jag pratar om rätten att få ligga när vi vill, med vem vi vill.
Jag pratar om rätten att få häckla och kritisera tjockisar, fula och och kombinationen av de bägge, feminister.
Men mest av allt pratar jag om rätten att få kalla kvinnor för hora!
Ett litet tillägg:
I skrivande stund är jag dessutom på plats 44 över de mest lästa feministbloggarna, så kom inte och säg att jag inte kämpar för er horor därute också.
Den vita massajen och fåret
Fastän jag inte vill titta så gör jag det. I smyg. Låtsas granska en djupfryst minipizza medan jag i själva verket inte kan sluta stirra på dem.
Kärleksparet.
Hon är lång och smal. Hennes skalle är rakad sånär som på en svart hårlock hon låtit spara alldeles ovanför det vänstra örat. Den ser hotfull ut mot hennes finnfläckiga ansikte. Som en blodigel som vägrar släppa taget eller en ett hundöra på ett av Tjernobyls strålskadade barn.
Hennes näsa pryds av flera tjocka ringar.
Runt sin smala lekamen har hon svept ett grönaktigt tygstycke. En särk av organisk hampa, tillverkad av en sjuårig kinesisk flicka, certifierad av ett oberoende granskningsinstitut med bas i Macao och sedan såld till Indiska.
En vit massaj.
Med acneproblem.
Men den här massajen gillar inte spjut.
Hennes partner är en knubbig, mörklockig späcksäck vars ansiktsdrag är så väl inpassat i fettet att det ser ut att vara skulpterat ur ett stort stycke flott. Hennes vita stickade tröja får mig att tänka på ett får.
De har varsin arm runt varandras midja.
I kundvagnen ligger sojamjölk, vattenkrasse och två paket linser.
De ser trotsigt på alla förbipasserande som ofrivilligt slits ur sin vanliga heteronormativa värld. För deras kärlek är sann. Tillsammans har de styrkan och modet att visa sina känslor för en oförstående omgivning.
Mina fingrar gräver sig djupt in den frusna pizzan.
Tinningarna bultar.
Jag har drabbats av ett anfall av oestetisk allergi.
Medan jag gnuggar mina tinningar för att få värken att släppa erinrar jag mig den första gången jag såg ett lesbiskt par.
Det var på en tom restaurang vid havet. De rödvitrutiga dukarna fladdrade lätt i brisen, de vita kalkväggarna färgades rosa av solen som försvann bakom horisonten. Endast de var där.
Blondinerna.
Vid första anblicken hade de kunnat vara systrar. Tvillingar i både kropp och själ. Deras stora, fasta bröst stramade under topparna. Bruna midjor smyckade med piercingar i naveln. Den ena tjejen hade en sirlig, svart svanktatuering. Tajta jeans, så lågt skurna att de avslöjade mer än de dolde. Sandaletter på fötterna.
Jag satt där och beundrade den rena, vackra skönhet naturen bjöd på framför mig.
En sista strimma ljus och sedan mörker.
I skenet från kandelabern såg jag hur en hand trevande smög över till andra sidan bordet, deras vackra leenden breddades.
Under tystnad satt de och såg in i varandras ögon en lång stund.
Jag borde ha tittat bort, lämnat dem i fred, men det var så vackert, så rent att jag inte kunde försaka denna skönhet.
En kyss.
En lång, fjäderlätt kyss.
Och världen hickade till i stum beundran.
Jag tittade bort en stund. Svalde klumpen i halsen. Försökte återfå fattningen.
När jag vände tillbaka blicken satt de bredvid varandra på en av de bänkar som vätte mot havet. I bakgrunden kunde jag se det vita skummet när vågor bröts över osynliga rev, i sanning en storslagen syn.
Men det var blondinerna som tog andan ur mig.
Rosa tungor grävde djupt i munnar, brunbrända händer knäppte upp knappar, drog av toppar, smekte av jeans.
Till slut var de helt nakna.
Mitt hjärta bultade i takt till deras lustfyllda stönanden.
Som ett dockspel av passion med ett klockspel av kristall.
Två änglar.
Tyvärr hann jag aldrig se dem ligga tätt intill varandra, höra småpratet när älskogens dyningar till slut ebbat ut.
Min pappa kom hem och jag fick stänga av videon.
Den långa flatan skrattar till. Högt, kacklande. En hyenas skratt, tänker jag när mina vackra minnen slits sönder och ersätts av den bistra verkligheten.
Varför krossar ni mina drömmar, era förbannade horor?
Det är som en förbannelse, en skräckfilm. Vart jag än vänder mig berättas samma tragiska historia.
Sagans underbara lesbianer har förvandlats till skrovliga troll.
Dessa stunder av ren poesi då slätrakade varelser möts i kärlekens dans är i verkligheten ett brutalt möte där två vårtiga paddor försöker tränga igenom buskiga skrev.
Mitt huvud smärtar.
Mina fingrar blir kletiga.
Jag har tryckt sönder minipizzan.
Och massajen och fåret har sedan länge försvunnit.
Ack Båstad, du sköna
I en lång bilkaravan har de tagit sig ner till Båstad.
Stockholmarna.
Jag tog tåget.
Jag sade till mina vänner att det var av miljöskäl. Fast det var det inte.
Min plånbok tillåter inte någon bil. Och så ville jag vara lite speciell. Sticka ut.
Vara en av huvudstadens få ädla riddare, en rebell i en konventionell värld.
En glänsande stjärna i konformitetens mörker.
Tajta vita shorts spänner över svullna skinkor vars veck blottas vid varje steg. Över axlarna är eleganta tröjor draperade. Genomtänkta utstyrslar där ingenting lämnas åt fantasin.
Och tjejernas kläder är ännu mer utmanande.
Jag sticker ut från mängden med mina ljusblå shorts, ett resultat av en kvarglömd strumpa i tvättrummans rivjärnsliknande tak.
Uteserveringarna är fulla av bekanta ansikten. Jag nickar här, vinkar där och klämmer fram ett "Tjenare, gubben!" så fort jag kommer åt.
Vi äger staden. Och Båstadborna gömmer sig i sina hålor.
Kokainsvettiga nattklubbschefer, tonåriga Mischa Bartonkopior, ett killgäng från Säffle. Den här veckan är alla mina vänner och jag är deras favorit.
Det klingar i champagneglasen.
På bardisken ligger Af Janzon och blir duschad i champagne. Det rinner längs lockarna, så väl impregnerade av hårvax, mjäll och kroppsutsöndringar att inte ens vätan fäster i det blanka håret.
Runt omkring honom står Von Hamilton, Zackariazzon och P:son-O:son. De skrattar högljutt, hetsar varandra att ha så roligt som bara vi rika kan ha.
Af Janzons vita skjorta blir genomskinlig och blottar de begynnande valkarna runt buken, något han brukar dölja med tjocka, stickade märkeströjor. Men inte i Båstad.
Inte nu.
I natt är Af Janzon kung.
Åt helvete med morgondagen
Några sjuttonåringar från Trelleborg tittar på varandra med tindrande ögon. De ler lyckligt. Är det så här Carolina Gynning lever?
Att grabbarna är lite för på, råkar kasta ur sig kommentarer som sticker en liten aning i flickornas själ, det kan de ta. Gänget har faktiskt stil, pengar, en lysande framtid. Bättre än fattiglapparna hemma.
Och en avsugning på parkeringen är faktiskt inte så farligt. Det är ju inte som att ha sex.
"Nej, vi är inga horor heller. Inte blir vi utnyttjade, vi vet precis vad vi gör."
Natten är ljus och verkar aldrig sluta.
Överallt dansar, hånglar och dricker människor berusade på mer än bara alkoholen i deras glas och drogerna i förgyllda askar.
Till slut kommer det där ögonblicket då allt kulminerar i en gigantisk puls av sex, sprit och skratt.
Människorna börjar gå hemåt. Hotellrummen fylls av tillfälliga besökare.
Jag passerar sjuttonåringarna som sitter på en parkbänk. Sminket har runnit och kläderna är skrynkliga och fläckiga.
- Öh, har du sett några grabbar gå förbi?
En av dem springer fram till mig. Det sitter fortfarande små bruna bitar av söndertrampade löv i håret.
Jag skakar på huvudet.
- Fan, vi skulle ju efterfesta.
Hennes röst vibrerar av besvikelse. Underläppen darrar. De blå ögonen glänser som två stilla vattenspeglar på ett fält. Vad säger man till en människa full av sargade drömmar och krossade illusioner?
- Gå och lägg dig, din hora. Det är bäst så, säger jag milt.
Sakta lägger sig tystnaden över Båstad.
Om tre timmar börjar allting om.
Sommaren tjugohundratvå
Ung och dum, med plånboken full av sparpengar, en kondom och ett utgånget busskort. Tre vänner på jakt efter sol, sex och sprit. Tio bokade hotellnätter på en ö som aldrig sov.
Det var sann lycka.
Dagarna tillbringade vi på stranden. Det var som balsam för våra sargade kroppar. Tillsammans pusslade vi ihop vad som hade hänt, vilka hade vi hade mött och vad vi hade sagt.
Men det var nätterna vi levde för.
Nattens barn.
Den sköna känslan när hjärnan lindades in i ludd av fyra stora gin tonic. De berusade tjejerna, uppsluppna och långt hemifrån. Det var magi.
Vi ägde nätterna. Rörde oss från klubb till klubb, mörkrets vargar som bevakade sina revir.
Och så jagade vi.
En solbränd sjuttonåring från Halmstad, en yppig blondin från Norrköping, en fin transvestit från Solna.
Alla var byten.
Vi jagade som en flock. Skiljde offret från hennes fulare kompisar. Dränkte henne i komplimanger, sexanspelningar och sprit. Lockade henne att strippa, hetsade henne att ha sex.
Och sedan högg vi till.
Jag minns en särdeles vacker natt. Månens bleka sken färgade de blå fönsterluckorna svarta. En ljum bris fläktade svettiga kroppar.
Hand i hand med en yster artonåring från Skövde. Hon hade söta fräknar på den lilla potatisnäsan. En djupröd mun. Det korpsvarta håret var så blankt att jag kunde spegla mig i det.
Brösten var unga, fasta och hade fortfarande inte inlett kampen mot tyngdlagen.
Midjan, så smal att jag ibland undrade hur hon kunde bära upp sin vackra torso.
De långa, smäckra benen, skulpterade av sandelträ, klädda av den finaste sammet.
Hon var min.
Vi skulle ned på stranden. Jag hade lovat henne en oförglömlig natt. Vi skulle älska i havet, delfinernas sång vår bakgrundsmusik.
I en smal gränd i närheten av stranden satt en ung pojke. Hans lockar var dränkta av svett. Hans hulkande kropp hade fyllt kepsen bredvid med resterna av några öl och en halvsmält hamburgare. Det bleka ansiktet tittade upp mot oss.
- Hjälp mig, kved han.
Västgötskan klingade i mina öron.
Jag böjde mig ner.
- Hur är det fatt?
- Jag har druckit för mycket. Den där jävla tequilan, svarade han och gav mig ett matt leende.
Jag klappade honom på axeln.
- Det går över. Det gör det alltid.
Plötsligt såg jag hoppet tändas i hans blick. För honom representerade jag allt det som var vackert, allt det han hade kommit dit för att söka.
- Tack, skrek han efter mig när vi gick vidare ner mot stranden. Tio minuter senare knullade jag nattens prinsessa mot en solstol .
Jag minns inte om det var skönt. Jag minns inte om hon kom tre eller fyra gånger. Men jag minns pojken.
Sjutton år och flyktbenägen. En rädd, kåt, glad sökare som ville leva ut sina fantasier, långt bortom hemstadens tilldelade roller och förväntningar.
Jag förstod inte vem han var då.
Det gör jag nu.
Det var Ronnie.
Utflykt med Ving, dag 2
Det öronbedövande larmet från telefonen på väggen rycker mig ur sömnens bojor.
Jag tittar på klockan. 03.51.
- Hallå?
En mörk röst vrålar gutturala ljud i örat på mig. Jag förstår ingenting.
- Äh, håll käften din hora, säger jag och lägger på.
Sedan förstår jag. Det är dags att gå upp. Soluppgången väntar inte på någon, allra minst en grupp svenska charterturister.
Det är lång kö vid frukostbuffén. Uppenbarligen har även de ryska och engelska guiderna bestämt sig för att soluppgången måste ses. Jag pressar ner en croissant och två vattenmelonskivor. Ett glas färdigutblandad apelsinjuice får tjäna som törstsläckare. Det smakar unket.
Vi kliver ombord på bussen. Alla är där.
Utom arabtjejerna med sin svenska kelgris.
De kommer en kvart för sent. Vad är väl en soluppgång över världens största saltsjö mot kajalsvarta ögon och chockrosa läppar?
Vi åker på dammiga vägar.
Jag somnar.
Vaknar med ett ryck. Tittar ut genom fönstret. Det ser ut som ett flyktingläger i Darfour.
Vi är framme vid saltsjön.
Det är femton bussar till. Den stora, vidsträckta tomheten är en tomhet fylld med solkiga t-shirts och svettiga shorts. På andra sidan vägen har försäljare satt upp stora stånd där de säljer fårskinn, ökenrosor och Coca Cola.
Det är världens största saltjö, stor som Gotland. Alla busschaufförer parkerar på samma ställe.
Dessutom är det molnigt.
Jag går ut, sträcker på mig och tar fram kameran.
Dirigerar flickvännen för en bild. Perfekt förutom ryssarna i bakgrunden. Försöker en annan vinkel. Där är engelsmännen. Jag lärde mig min läxa igår.
Klick.
Alla kliver ombord. Några sätter sig lite längre fram i bussen.
En man i 50-årsåldern, med mörka, hårda ögon och krökt näsa tar tag i guiden.
- Du, vi har ett problem. Vi satt här förut. Tillsammans. Nu får vi inte göra det. Vi vill sitta med barnen.
Hans röst vibrerar av vrede och indignation. Hela hans gestalt är tagen av kränkningen.
Någon har tagit hans plats.
Deras son, en lång, smal kille i 18-årsåldern med axellångt hår och svettband, ser besvärad ut. Hans 15-åriga syster ser plågad ut. De sitter tysta bredvid varandra. Tittar ut genom fönstret.
Men mannen ger sig inte. Hans mulliga lilla fru stryker honom uppmuntrande över ryggen. Stärkt ger han sig på guiden igen.
- Du måste ta tag i det här. Nu på en gång.
Guiden lovar att göra det så fort alla kommit ombord. Det tar tjugo minuter att bringa ordning i kaoset.
Vi fortsätter.
Vi ska få se världens största oas. En halv miljon dadelpalmer samlade på ett och samma ställe.
I mikrofonen berättar guiden att det finns över hundra olika sorter och att de skördas i september.
Imponerande.
När vi kommer fram är danskarna och finnarna redan på plats. De ser pigga och fräscha ut.
De har tillbringat natten på ett underbart femstjärnigt ökenhotell.
Svenskgänget får gå den första guideturen. In bland palmerna. Det påminner om en svensk högsommar i fjällen. Åtminstone myggmässigt sett.
Då och då stannar vi till för att få veta att man skördar dadlarna i september. Fikonen i april. Oliver och allt annat skördas förresten också i september.
När vi närmar oss slutet på tiominuterspromenaden går en skäggig medelålders man med spräcklig skjorta fram till guiden. Hans digitala kompaktkamera hänger tryggt i ett band runt halsen.
- Du, vad sade du där, skördas fikonen i april?
Vi går förbi en pumpstation. Plötsligt sliter den nygifte killen fram en videokamera och sjunker ner på knä. Hans vita linnebrallor blir smutsiga, men inget kan släcka glöden i hans ögon. Han riktar kameran mot något på marken. Vi andra närmar oss försiktigt för att se vad som är värt att föreviga på film.
Det är en myra, förvisso en stor jävel, men ändå en myra.
Den springer kors och tvärs. Killen följer efter.
Ännu en fantastisk film från en bröllopsresa har producerats.
Chauffören hetskör till nästa utflyktsmål.
Åka veterantåg i fosfatbergen.
Fosfatberg.
Vi är drygt en timme för tidiga. Men ändå går vi på.
- Annars får ni åka i boskapsvagnen och det är inte så bekvämt, säger guiden.
Jag springer ombord och tar en plats. Väntar.
Tittar ut genom det öppna fönstret.
Fler och fler går på. Ett par beväpnade poliser går en runda och sätter sig i loket. En busslast skröpliga gamlingar kommer sist. De är krumma i ryggen, går med käppar, kryckor eller stöd av varandra. Som ett annat släkte.
Deras små, plirande ögon bakom de uppfällda solglasögonen spanar efter lämpliga platser.
Too late, tänker jag när lyckokänslorna över min egen förträfflighet sköljer över mig. Jag är svensk, jag sitter där jag sitter.
Vi väntar.
Till slut åker vi iväg. Torra fält övergår till berg. Här och var betar getter. En vältränad familjefar med en stor prilla under läppen kastar sig från sida till sida. Varenda buske, varenda get ska förvandlas till ett pixligt semesterfoto.
Han slutar inte ens när vi åker in i tunnlarna.
Barnen tittar storögt på honom.
Vi gör ett par fotostopp i bergen. Jag tröttnar fort. Har man sett ett berg har man sett alla. Ingen håller med mig.
Alla ska ut, fotografera just den klippan och den gröna slemfloden med resterna från fosfatframställningen.
Ändhållplatsen är en fosfatgruva. Vi stannar till där, tittar hur Volvolastaren flyttar svart grus från en hög till en annan. En kvart sitter vi där. Sedan åker vi tillbaka samma väg.
Familjefadern kastar sig fram och tillbaka och fotograferar hysteriskt.
Vi ankommer stationen.
Jag föser undan några smutsiga tiggarflickor och säger till dem så skarpt att de tar ett par steg tillbaka av rädsla.
Ombord på bussen tar guiden till orda:
- Om ni undrar varför det var beväpnade poliser ombord på tåget så var det alltså för vår säkerhet. Om något händer vet de vilka de ska ringa.
Det känns tryggt att veta.
Vår resa fortsätter. Nästa stopp är ett lyxhotell mitt ute i ingenstans. Jag gnuggar mina ögon när jag ser det. Ett paradis värdigt Jihads martyrer. Vi får lunch bestående av couscous och kött. Till efterrätt vankas melonskivor. Det ingår i priset. Drycken får vi betala själva.
Mat i magen och bara ett utflyktsmål kvar. Det känns lite lättare nu. Allt vi har kvar är den heliga staden.
- Det här är fjärde världens heligaste stad, säger guiden på nytt. Ingen orkar rätta honom.
Han har arrangerat så att vi ska få se den heliga moskén från taket på en supermarket i närheten.
- Klockan är fem och de släpper bara in allmänheten fram till klockan tolv, så det är rätt kört. Men det går lika bra så här. Dessutom har de schysta priser om ni ska köpa någon souvenir, upplyser han oss om.
Det gör inget.
Vi klättrar upp på taket. Därifrån kan vi se taket på moskén. Vi kan också se ryssarna och engelsmännen som är på taket på en närliggande supermarket. Vi tar kort. Det är ju trots allt världens fjärde heligaste stad. Inne i butiken försöker en tunisisk man genomföra sin bön. Runt omkring honom traskar obekymrade svenskar och vänder och vrider på målade tallrikar som deklarerar "I love Tunisia" i grön text mot blå bakgrund.
Vi hinner ta en kort promenad längs marknaden utanför moskéns murar.
De ropar åt oss att köpa billiga vattenpipor. Sedan vill de sälja hasch.
Polisen som står trettio meter bort tittar förstrött på alla kvinnor som går förbi.
Vi köper inget hasch. Ingen vattenpipa heller. Bara några bröd och en flaska vatten.
Vi får vänta på bussen. Arabtjejerna och deras svenska kelgris är försenade. När de äntligen dyker upp ser de upprörda ut.
Jag misstänker att priset på svenskarabiska horor inte var så högt som det kunde ha varit.
Äntligen ger vi oss av. Några av oss ska byta buss efter vägen och åka den sista sträckan tillsammans med danskarna och finnarna. Men först ska vi dricksa chauffören för att vi inte råkat ut för någon olycka.
- Fem dinarer per par eller tio dinarer per familj kan vara lämpligt, informerar guiden.
På några minuter har den glade chauffören dragit in en tunisisk snittlön bara i dricks.
Vi är lika glada för att vi snart är hemma på hotellet.
Dagen efter möter jag reseledaren.
Hon ler brett och artikulerar tydligt.
- Var det en bra resa? Vad var roligast?
Jag kliar mig i huvudet. Fosfatberg, mygginfesterade oaser, smutsiga berberfamiljer. Det är svårt att välja.
- Det var nog fiskebyn, svarar jag och går därifrån.
Bussplatser.
Hasch utanför moskén.
Utflykt med Ving, dag 1
Den jämna tandraden ser ut att vara skulpterad ur ett enda stycke.
- Glöm inte att anmäla er till vår tvådagarsutflykt. Den är mycket populär. Ni kommer att bland annat att få se platserna där de spelade in Gladiator och Star Wars. Men det som de flesta uppskattar allra mest är att rida kamel, eller dromedar som det egentligen är, i solnedgången i Saharaöknen. Det låter inte dumt, eller hur?
Hon betonar varje stavelse så att skåningar, norrlänningar och imbeciller ska kunna förstå.
Och det gör vi.
Vi.
Chartersvenskarna.
Vi tittar på varandra, ler lite och nickar i samförstånd. Ja visst ska vi åka till öknen.
En liten skål med "äkta ökensand" skickas runt. Alla doppar fingrarna i den. Ooo så fin och len den är.
Efter mötet delar hon ut program. Förutom öknen och filminspelningsplatserna ska vi stanna till i en liten fiskeby, besöka en berberfamilj som bor i grottor, bo på ett underbart femstjärnigt ökenhotell, se världens största oas, stanna till i världens största saltsjö och besöka den fjärde heligaste staden inom islam.
Fascinerande.
Vi pröjsar tusen kronor styck för denna pilgrimsresa.
Några dagar senare är det dags. Vi går upp i ottan för att hinna åka de 55 milen till Sahara på en dag. Först åker vi runt bland hotellen och hämtar upp svenskar. Barnfamilj efter barnfamilj kliver på.
Ett nygift par med en illavarslande frireligiös glöd i ögonen.
Och så ett tjejgäng. Fyra tjejer som precis lämnat puberteten. Tre av dem är mörkare i hyn, med Mellanösternutseende. Den fjärde är svensk.
Hon har en turkos tunika och en beduinsjal svept kring huvudet. Det skär sig mot den rosa huden.
Jag skrattar för mig själv. Vilken komisk hora.
Första stoppet är amfiteatern där de spelade in Gladiator. Inte de mäktiga Colosseumscenerna utan de där första gladiatorscenerna.
Det är vi i svenskbussen, en norsk buss, en finsk buss och cirka tjugo bussar med ryssar, engelsmän och annat löst folk.
Inne i den slitna sandstensarenan myllrar det av folk. Jag tar fram kameran för att fotografera underverket. Måste bara byta plats för att inte få med ryssarna i bakgrunden. Fuck, nu fick jag in de feta engelsmännen i bilden. Ett steg till höger bara så slipper jag dem. Men vänta, nu kom ju svenskarna med.
I en timme håller jag på. Till slut ger jag upp. Plåtar ändå.
Vi åker en timme. Kanske två, det är svårt att hålla reda på tiden.
Guiden ropar ut att det är dags att stanna i den mysiga lilla fiskebyn. Alla ryser av välbehag vid tanken på att få sätta sig på en pittoresk restaurang vid havet samtidigt som vi ska få se hur de tunisiska fiskarna drar in nät efter nät, fulla med havets läckerheter.
Vi får en halvtimme på en vägkrog med tillhörande bensinmack.
Nu har ryssarna och britterna hunnit ikapp oss. Ett lämmeltåg av hängbukar, hockeyfrillor och brända, fräkniga axlar väller in på krogen och köper kaffe.
Havet ser vi inte skymten av.
Vi kliver på igen. Berberfamiljen väntar.
Timmarna går. Jag har ont i röven av allt sittande. Till slut får vi kliva av.
Alla stormar in i grottbostäderna.
I ett hörn sitter två bruna, rynkiga berberkärringar och flinar med gula tänder. Jag förstår att de är glada, de har en hatt full med pengar framför sig.
De små grottrummen, vart och ett lika stort som en genomsnittlig stockholmsetta, är täckta med mattor. I ett av rummen har en matta glidit ner. Hörnet på en ny Panasonic-tv tittar fram. Det är tv-rummet. Parabolen finns i ett hålrum på andra sidan kullen.
Jag går ut, klättrar upp på deras tak. En sjaskig berbergrabb med utstående tänder och sinnesslö blick lägger en kameleont i min flickväns hand.
Jag tar en bild och räcker fram en dinar.
- Two dinars, säger han och tittar uppfordrande på mig.
Din förbannade berberhora, tänker jag och rotar fram en till.
Vi kliver ombord på bussen. Kör vidare genom det torra landskapet.
Plötsligt är det ett snabbt stopp "där Star Wars spelades in". Av det syns inte ett spår. Men vi hoppar ut ändå. Ett par hundra turister på en klippa. Alla tar bilder, men ingen vet riktigt av vad.
Några lokala entreprenörer har tagit mopeden ner och säljer ulliga fårskinn.
Det är runt 55 grader i solen.
Jag skrattar åt deras enfald tills jag ser hur fyra kvinnor står och förhandlar om mängdrabatt på fem fårskinn.
Jag sätter mig på bussen igen.
Nästa gång vi stannar är det lunchdags.
Couscous, friterad couscous, couscous med kalops och spaghetti med krydda står på menyn.
Tre timmar senare kommer vi till det fina ökenhotellet. Jag tar av mig t-shirten och kastar mig i den tomma poolen. När jag kommer upp till ytan är den proppfull av turister.
En blek, rysk unge simmar fram och tillbaka framför mig. De röda flytkuddarna runt hans smala armar lyser som öppna sår i mot det blåa kaklet. Varje gång han passerar mig stänker han i ansiktet på mig.
Han vinner.
Jag går upp och lägger mig. Väntar på ökenridningen.
Det har börjat skymma när vi åker ut till en plats tjugo minuter från hotellet, "den bästa platsen för en ökentur och där vi får vara ifred från andra turister", säger guiden stolt.
När vi kommer fram har 80 brittiska turister redan gränslat sina dromedarer. Efter en kort demonstration där vår guide visar hur man kastas fram och tillbaka vid på- och avgång tilldelas vi varsin dromedar och en beduin per par.
Han leder kamelerna framåt, vi gungar hjälplöst med. Vi rör oss 1,47 kilometer. Jag vet, för jag har tagit med min pulsklocka med gps. Där stannar vi för att bevittna solnedgången till fots. Det är ett mäktigt landskap som breder ut sig framför ögonen. De mjuka dynerna sträcker sig så långt ögat kan se. Ett stycke orörd natur.
Jag hinner knappt hoppa av förrän jag får en Coca Cola intryckt i näven av en påpasslig yngling.
- Leh (nej), väser jag enligt guidens instruktioner och grabben sliter tillbaka colan.
Jag tar fram kameran. Det fina puderdammet tränger in överallt. I skägget, i öronen, i ögonen och inte minst i kameran.
Det är vackert.
Solen går ned och det är dags att rida tillbaka. Min beduin kastar upp repet han använt för att leda min kamel i knät. Först blir jag nervös, men sedan lugnar jag mig. Det känns tufft att styra sin egen dromedar. Visserligen går den mer eller mindre av sig självt, alldeles i hälarna på kamelen framför mig. Men det känns ändå tufft.
Lyckokänslan sitter i hela bussresan tillbaka.
Flickvännen och jag går in på rummet. Där ser vi två stora kackerlackor. Lyckokänslan försvinner. Jag kastar kraftlöst min ena sandal mot dem, men de duckar lätt och springer in under sängen.
Jag går ner till guiden och klagar. Han lovar att de ska se över det hela.
Till slut får vi byta rum. Klockan är nästan tolv. Guiden har beställt väckning till fyra "så att vi hinner se soluppgången över saltsjön, helt sjuuukt vackert!"
Jag sover med lamporna tända. Kackerlackor gillar inte ljus.
Den sanna kärleken
Den starka solen gisslar våra kroppar. Jag drar in min blåvita solstol under parasollen och lägger mig tillrätta igen.
Solglasögonen gör att jag kan betrakta alla utan att de ser vad jag tittar på.
Jag känner mig som en voyeur.
Och det roar mig.
Runt omkring mig börjar folk dra in sina solstolar i den skyddande skuggan. De varma ökenvindarna pressar upp temperaturen till en obarmhärtig nivå.
Sololjeindränkta slappa kroppar går runt som grillade kycklingar, deras kryddfärgade hud hänger i påsar kring förtvinade muskler.
På en solstol ligger en medelålders kvinna. Runt hennes nacke glimmar en tjock kedja prydd av kristaller, eller är det diamanter. Guldringarna är som strimmor av ljus kring hennes korviga fingrar. Den läderartade huden är brun och de hundratals mörka fläckarna bildar ett intrikat mönster. De stora, tunga brösten flyter ut mot sidorna, en ohejdbar mjölkvit trögflytande vätska. Viskositet tror jag att fenomenet kallas.
Den rosa bikinistringen skär in i höfterna, en påminnelse om den tid och den skönhet som obönhörligen har flytt.
En sovande lejoninna i ensamt majestät, tänker jag innan en skarp vissling påkallar min uppmärksamhet.
Bakom mig kommer en ung, tunisisk man. Huruvida hans ebenholtzfärgade hy är ett resultat av en tillvaro i sol eller genetiskt framkallad är omöjligt att avgöra. Troligtvis är det en kombination.
Runt huvudet har han en svart näsduk knuten. Ett fashion statement snarare än ett skydd mot skadliga uv-strålar.
Han tar långa steg genom den benvita, finkorniga sanden. Vadmusklerna spänns och slappnar av. Spänns och slappnar av. Varje andetag får magen att delas upp i sex väl synliga fält. Han sätter sig bredvid den sovande kvinnan.
De långa, bruna fingrarna smeker hennes fotsula.
Hon rycker till och vaknar. Paniken i hennes ögon försvinner när hon ser grabben vid sina fötter. Den rynkiga, rosafärgade munnen spricker upp i ett kaffefläckat leende.
- Bonjour, säger hon.
Han nickar till svar och fyrar av ett bländvitt leende som blixtrar till när solen möter salivfilmen som glänser på hans ännu oförstörda tänder.
Hon sätter sig upp. Lägger ena handen på hans lår.
De samtalar.
Hur vet jag inte.
Han pratar knappt engelska. Hon pratar ingen arabiska. Och de få franska ord som kastas fram räcker inte för att fylla ut en konversation.
Till slut tar hon honom i handen. Tillsammans går de genom raderna av solstolar upp mot hotellens poolområde, förbi avundsjukt blängande engelska damer och hånflinande holländska herrar. Rummet hägrar, ett paradis dit bara de två älskande har rätt att beträda.
Jag ler lyckligt.
Vem har sagt att sann kärlek inte kan köpas för pengar?
Horornas krig
"Om det inte fanns män skulle det inte finnas några krig."
Den rakade flatan bredvid mig på tunnelbanan blänger åt mitt håll. Hon håller sin kuvade, svartsminkade lilla emo-flickvän hårt i handen. Men blicken är riktad åt mitt håll. Spänt kollar hon om jag tänker kommentera det hela.
Men varför ska jag?
Jag vet redan att jag är starkare, smartare och bättre. Tack vare mina gener. Inget att göra åt.
Sorry, ditt skabbiga luder.
Jag har hört det förut. "Svarta änkor är större än de små svarta änklingarna och äter upp dem när de haft sex. Det är sann feminism." Så skrattar de.
Jag ska berätta en sak för er.
Svarta änkan är en kladdig sörja under min sandal. Framför allt hon-spindlarna.
Där sitter hon, blänger på mig, tror att hon är tuffare än vad jag är.
Jag skrattar inombords. Sänker ödmjukt blicken medan jag kollar om hon har stålhättekängor för i så fall måste jag sparka sönder knät på henne innan hon hinner använda dem.
Krig beror på inte på män. Krig beror på att kvinnor intrigerar.
Ta tjejtidningarna till exempel. Outbildade flickstackare hyllas av inkompetenta mentorer som legat sig till sina positioner. De skriker om girl power, om hur viktigt det är att hålla ihop. Helst i felstavade ledare.
På nästa sida visar de upp en osminkad och sjuk Mary-Kate-Ashley-Lindsay i pixlig förstoring med inringad blemma och texten "Bad skin-day, lilla gumman?".
De modiga, vackra kvinnor som vågat ta steget att förbättra sina utseenden på kirurgisk väg råkar mest illa ut.
Det klagas på att de är för smala, har för stora bröst och för rak näsa.
På nästa uppslag får en knubbig, glåmig reporter en gratis ansiktsbehandling, hårförlängning och en pakistansk örtkur som "garanterat förstorar brösten minst en kupstorlek på NATURLIG väg".
Feminismen har nått sitt utvecklingstak.
Vi killar är smartare.
Vi hyllar våra stora profiler. Långa djuplodande intervjuer varvas med tuffa bilder på männen i sitt rätta element. Vi sågar ingen.
Då och då slänger vi in en bild på en vacker kvinna.
En fröjd för ögat.
Och stor konst.
Nej du, din rakade subba. Sitt där och häv ur dig dina provokationer.
Jag vinner vad du än gör.
Den svenska sommaren
1997.
Jag minns hur jag som tonåring trodde på den svenska sommaren. För mig var den allt. Solens varma guldgula strålar lyfte fram alla starka färger, doften av syrén nådde varenda liten gränd i staden och vindarna smekte min lätt brända hud.
Och tjejerna var vackrare än allting annat tillsammans.
Bruna, välformade, leende med schamporeklamshår och tandkrämsleenden. Vackra.
Det är sommar nu.
Jag sover med fönstret öppet i hopp om att syréndoften ska hitta in till mig. Vaknar vid sextiden av sophämtarnas slamrande. Det luktar bajs.
Jag pallrar mig upp. Tittar ut. Molnen täcker himlen och hotar med regn.
Trycker i mig några ostmackor. Min ovanligt bruna hud (se inläggen Semesterhora 2 och senare) har börjat flagna. Jag skrubbar mig med en hård och obekväm borste. Det flagnar fortfarande.
Klär på mig och går ut.
Det är knappt en käft ute. Blåsten påminner mig om att jag borde tagit med en tjock tröja.
En tjej cyklar nästan in i mig.
Hon är tjock. Blek. Håret ser ut som om en svintotuss knullat en rotborste.
Hon vänder sig om, blottar sina tandställningsprydda tänder och säger:
- Se dig för, gubbjävel!
Jag pekar finger åt horan, vänder mig om. Går hem igen.
Slår på mitt Playstation 2. Laddar in en save på Final Fantasy XII.
Den där Fran, hon har verkligen en sexig kropp. Stora bröst, smal midja och en läcker röv. Huden är gyllenbrun och de vita tänderna blixtrar till varje gång hon öppnar munnen.
Det är sommar.
2007.
Den flygande svensken och andra epistlar...
Att vara svensk är att leva enligt vissa regler. Man ska till exempel traggla sig igenom pinsamma sånghäften på midsommar. Man ska anamma vad omgivningen inte gillar och kollektivt döma ut det. Man ska sticka ut, men inte för mycket.
Men framför allt ska man springa och ställa sig i boardingkön så fort man kan.
Vid gaten sitter redan ett tjugotal barnfamiljer och ett större pensionärsgäng. Det är drygt två timmar kvar till avgång. Gott om tid att växla pengar, köpa pocketböcker och trycka i sig en iskall sandwich för 63 spänn. Och ändå ha god marginal till flyget.
Det skiter de i.
Som hökar bevakar de noggrant alla rörelser vid gaten.
Kommer det en uniformsbeklädd kvinna eller man i närheten av terminaldatorn rycker det i benen på höftledsopererade gamlingar. Och nåde den stackars sate som råkar hålla i mikrofonen. Han eller hon hinner inte ens blinka förrän två trötta, svettiga småbarnsföräldrar med tre skrikiga lintottar omkring sig dyker upp och trycker passen i ansiktet samtidigt som det ges information om barnens allergier, önskemål om att åka rutten över Schweiz så att ungjävlarna kan få se alperna och moderns menstruationsperioder.
SITT NER FÖR I HELVETE!
Jag skriker så högt jag kan, men inte ett ljud hörs. För jag är svensk. Och då håller man käften.
I samma stund som den röda skylten "Go to gate" ändras till den gröna "Boarding" ställer sig alla upp. Ljudet av hundratals klackar låter som en enda. Det påminner mig om tyska journalfilmer från 1938. Hitler hade varit stolt.
Boardingkortavriverskans leende stelnar och hon kämpar för att hålla rösten under kontroll när hon greppar mikrofonen och utbrister:
- Då hälsar vi alla mellan rad tjugo och rad trettio välkomna ombord.
Sextiosex platser. Tvåhundra personer som köar. Jag försöker minnas algebran från gymnasiet, men den är som bortblåst. Trots det misstänker jag att ekvationen inte stämmer.
I gaten mittemot sitter ett gäng västafrikaner. De skrattar, bläddrar i någon National Geographic om just deras familj och dricker kokosmjölk direkt ur nöten. Och de skyndar sig inte. De har förstått poängen. Så länge det står någon i kön sitter de ner och tar det lugnt, trots att monitorn blinkar "Last call".
På vår sida har kriget just börjat.
Biljettavriverskorna skär sina händer blodiga för att hinna med alla boardingkort som sträcks fram.
Jag sitter ner. Funderar på om Liberia är ett lugnare val än charterorten jag är på väg till.
Tar ett djupt andetag.
Och går ombord.
I gången mellan rad elva och tolv har en trebarnsfamilj barrikaderat sig. Pappan försöker styra upp bagageutrymmet åt sin familj genom att slänga ut alla andras bagage. Under tiden har mamman satt sig ner och tagit fram sin Amelia medan bortbytingarna klättrar på stolarna och kastar snor på varandra ackompanjerat av höga skrik.
Till slut lyckas kabinpersonalen skyffla dem åt sidan. Jag går vidare. Långt bak ser jag två enormt feta människor, en man och en kvinna som sitter vid gången respektive i mitten.
Jag sneglar nervöst på mitt boardingkort.
Håller tummarna för att det inte ska vara min plats.
Naturligtvis är det där jag ska sitta. Hela flighten.
De ser sura ut när jag upplyser dem om att jag ska sitta vid fönstret. Letar bland valkarna efter bältet som de med stor möda redan spänt fast.
Väsande och flåsande tar de tag i stolarna framför sig när de ska resa sig upp. Det knakar och jag är säker på att ryggarna snart ska knäckas. Stolsryggarna.
Till slut kommer jag in. Fläskhässjorna försöker manövrera sina gigantiska kroppar på plats. Kvinnan bredvid mig jäser över på min plats.
Det tränger in över armstödet, under armstödet. Jag kan inte komma undan. Mitt ena lår trycks emot det andra så att jag klämmer pungen.
- Aj fan, din feta hora, säger jag inte. Men jag tänker det.
Trycker mig mot väggen. Slår på Ipoden. Och längtar efter de tre plastflaskor med whisky jag ska beställa så fort jag får en chans.
Frukosthoror
Deras lystna blickar sveper över området, bedömer vad som är ätbart och vad som bör hållas på en armlängds avstånd. Sedan börjar skådespelet.
Matfrossan.
Snabba händer rycker åt sig chokladfyllda croissanter, oljeindränkta stekta ägg och små feta lammkorvar. Finklädda servitörer springer sig svettiga för att hinna fylla i faten i samma takt som de töms, men det är ett omöjligt uppdrag.
Golvet skälver när otåliga, feta britter stampande väntar på sitt bacon. Gångarna blockeras av svultna, fläskiga ryssar som kräver sitt vita bröd. Kanske har de ingen mat hemma. Men om så är fallet, varför är de så feta, tänker jag när en storvuxen engelsk madam armbågar mig i bröstet för att stoppa mig från att ta den sista våfflan.
Bara de dignande fruktskålarna står kvar. Blodröda melonbitar badande i sin egen saft ligger kvar medan pommes friten bredvid sedan länge är borta.
Vid borden frossar de. Gafflar, knivar, servetter skjuts åt sidan för att ge plats åt korviga fingrar som raskt drar sönder maten till hanterbara bitar. Bilringarna skakar under de gula linnena, magar hänger ut över shortslinningar och de vita brynjorna fläckas av flott.
Fyra timmar.
Det är vad det tar att äta ett land.
Jag vill ställa mig upp och skrika åt dem.
- Det finns hundratusentals barn som svälter i Sudan. Det finns människor som aldrig ätit stripes.
Men det är lönlöst. Jag vet redan vad svaret skulle bli. En stor engelsk herre, med gröna tatueringar på underarmarna, en solkig vit t-shirt, en buk som rymmer åtta spädbarn och sneda tänder skulle ställa sig upp och skrika tillbaka:
- Who gives a fuck!
Skådespelet är över lika plötsligt som det började. Hjorden vaggar bort mot vattenhålet. Poolen.
Men det är en annan historia.
Slaget om horan
Ena stunden ligger jag på ett hotellrum i Tunisien. Luftkonditioneringen slåss mot värmen i kampen om mitt välbefinnande. Tolv timmar senare sitter jag i Sverige.
Det är mulet.
Och Ronnie är ledsen.
Det står så i Resumé. "Ronnie Sandahls attack mot DN"
Det är en kvinna som står i centrum. Det är alltid en kvinna. Och den här gången är det den pånyttfödda Paris Hilton som Ronnie och DN bråkar om. Och kultur. Och vem som egentligen har rätt.
Attack.
Jag försöker föreställa mig hur det gått till. Hur Ronnie står utanför DN:s redaktion och slungar sten mot säkerhetsvakterna. Hur han tänder en molotovcocktail för att bränna fienden inne.
Men på något sätt känns det fel. För Ronnie är smartare än så. Han minns vad lärarna sade i skolan.
"Pennan är mäktigare än svärdet."
Och ingen svingar pennan mäktigare än Ronnie. Och jag blundar. Försöker föreställa mig hur de smala axlarna skakar av vrede under den lila plyschkavajen. De små, bleka händerna knyts hårt. Knogarna vitnar. Och så börjar tårarna bränna bakom ögonlocken tills han inte längre förmår att hålla dem tillbaka.
Bilden av den gråtande lilla pojken etsar sig fast på min mentala näthinna. Jag vill springa fram till honom. Ge honom en stor kram och säga några tröstande ord:
- Du har rätt, Ronnie. Paris är vår tids största hora. Varför kan DN inte förstå det?
Sedan bryter jag ihop. Konvulsionerna rister min solbrända kropp.
De kristna har Stefanos. Muslimerna har Ali. Och nu har vi bloggare fått vår egen martyr.
Tack, Ronnie.
Tack.
