Vi som alltid sa hora

Ångesten äter min själ inifrån.
Mannen som tittar tillbaka i spegeln är inte någon jag känner igen. Lysröret avslöjar de blåa blodådrorna under hans bleka hud. Det rycker oupphörligen i ena mungipan.
Jag har frångått mina ideal, tappat bort mig själv på den irrande stig som livet utgör. Och det är en smal stig. Ett snedsteg och du kan finna dig själv en hårsmån från helvetets portar.
Den senaste tiden har jag balanserat på gränsen, försökt hitta tillbaka till mentale gigant jag än gång var. Och jag kan trösta er med att jag är tillbaka.
I morse tog jag en lång promenad. Mörka moln i en blygrå nyans med stänk av blått rev i himlens väv. Det pissade kallt vatten i ansiktet på mig. Min röda tröja blev allt mörkare för var droppe som trängde in i väven.
Och jag njöt i fulla drag.
Vattnet hade en renande verkan på min infekterade själ, som rakbladet i en svartsminkad fjortonårings skälvande hand.
På en lekplats hade en mor parkerat sina två lintottar medan hon rastade en golden retriever i buskarna.
En pojke och hans lillasyster.
De var klädda i identiska sydvästar, två självlysande citroner i ett grådaskigt Sverige. Glada rop skallade när de provsatt gungor, testade karusellen och klättrade i en rostig klätterställning vars flagnande färg hängde i stora, blöta sjok.
Plötsligt trillade den lilla flickan.
Först tystnad. Sedan ett illtjut, av smärta men ännu mer av förvåning och kanske även av förnedringen. Stora tårar trillade ner för hennes redan regnvåta kinder.
Hennes äldre bror sprang fram till henne. Med okynnig blick tog han till orda.
- Haha, din dumma hora, du kan inte...
Längre kom han inte. Hans mamma, en ung mager kvinna med bibliotekarieglasögon, snipig näsa och tunna läppar, ryckte honom hårt i armen.
Orden strömmade snabbt ur henne. Jag kunde inte uppfatta allt, men innebörden gick inte att ta miste på.
Det var som en mirakel.
På samma plats som den neongule pysslingen stod en gigantisk gestalt. Som ett dubbelexponerat foto från två olika tider.
Den lille pojken gjorde vad vi alla vill göra. Han bröt sig fri från det ytliga lager av kultur som avkönade män och pådrivande kvinnor skapat för att hålla oss fria själar i schack.
I mina ögon var han en hjälte.
Hör ni trummorna, mina bröder? Det är krigstrummornas taktfasta slag som nu ekar över landet.
Jag har beslutat att jag tänker ägna den här bloggen åt att försvara de kärnvärden som genomsyrade mitt liv som barn. De kärnvärden som miljoner män offrat sina liv för att upprätthålla.
Jag pratar om rätten att få se snygga flator in action.
Jag pratar om rätten att få ligga när vi vill, med vem vi vill.
Jag pratar om rätten att få häckla och kritisera tjockisar, fula och och kombinationen av de bägge, feminister.
Men mest av allt pratar jag om rätten att få kalla kvinnor för hora!



Ett litet tillägg:
I skrivande stund är jag dessutom på plats 44 över de mest lästa feministbloggarna, så kom inte och säg att jag inte kämpar för er horor därute också.