Vi som alltid sa hora

1997.
Jag minns hur jag som tonåring trodde på den svenska sommaren. För mig var den allt. Solens varma guldgula strålar lyfte fram alla starka färger, doften av syrén nådde varenda liten gränd i staden och vindarna smekte min lätt brända hud.
Och tjejerna var vackrare än allting annat tillsammans.
Bruna, välformade, leende med schamporeklamshår och tandkrämsleenden. Vackra.
Det är sommar nu.
Jag sover med fönstret öppet i hopp om att syréndoften ska hitta in till mig. Vaknar vid sextiden av sophämtarnas slamrande. Det luktar bajs.
Jag pallrar mig upp. Tittar ut. Molnen täcker himlen och hotar med regn.
Trycker i mig några ostmackor. Min ovanligt bruna hud (se inläggen Semesterhora 2 och senare) har börjat flagna. Jag skrubbar mig med en hård och obekväm borste. Det flagnar fortfarande.
Klär på mig och går ut.
Det är knappt en käft ute. Blåsten påminner mig om att jag borde tagit med en tjock tröja.
En tjej cyklar nästan in i mig.
Hon är tjock. Blek. Håret ser ut som om en svintotuss knullat en rotborste.
Hon vänder sig om, blottar sina tandställningsprydda tänder och säger:
- Se dig för, gubbjävel!
Jag pekar finger åt horan, vänder mig om. Går hem igen.
Slår på mitt Playstation 2. Laddar in en save på Final Fantasy XII.
Den där Fran, hon har verkligen en sexig kropp. Stora bröst, smal midja och en läcker röv. Huden är gyllenbrun och de vita tänderna blixtrar till varje gång hon öppnar munnen.
Det är sommar.
2007.