Vi som alltid sa hora

Fastän jag inte vill titta så gör jag det. I smyg. Låtsas granska en djupfryst minipizza medan jag i själva verket inte kan sluta stirra på dem.
Kärleksparet.
Hon är lång och smal. Hennes skalle är rakad sånär som på en svart hårlock hon låtit spara alldeles ovanför det vänstra örat. Den ser hotfull ut mot hennes finnfläckiga ansikte. Som en blodigel som vägrar släppa taget eller en ett hundöra på ett av Tjernobyls strålskadade barn.
Hennes näsa pryds av flera tjocka ringar.
Runt sin smala lekamen har hon svept ett grönaktigt tygstycke. En särk av organisk hampa, tillverkad av en sjuårig kinesisk flicka, certifierad av ett oberoende granskningsinstitut med bas i Macao och sedan såld till Indiska.
En vit massaj.
Med acneproblem.
Men den här massajen gillar inte spjut.
Hennes partner är en knubbig, mörklockig späcksäck vars ansiktsdrag är så väl inpassat i fettet att det ser ut att vara skulpterat ur ett stort stycke flott. Hennes vita stickade tröja får mig att tänka på ett får.
De har varsin arm runt varandras midja.
I kundvagnen ligger sojamjölk, vattenkrasse och två paket linser.
De ser trotsigt på alla förbipasserande som ofrivilligt slits ur sin vanliga heteronormativa värld. För deras kärlek är sann. Tillsammans har de styrkan och modet att visa sina känslor för en oförstående omgivning.
Mina fingrar gräver sig djupt in den frusna pizzan.
Tinningarna bultar.
Jag har drabbats av ett anfall av oestetisk allergi.
Medan jag gnuggar mina tinningar för att få värken att släppa erinrar jag mig den första gången jag såg ett lesbiskt par.
Det var på en tom restaurang vid havet. De rödvitrutiga dukarna fladdrade lätt i brisen, de vita kalkväggarna färgades rosa av solen som försvann bakom horisonten. Endast de var där.
Blondinerna.
Vid första anblicken hade de kunnat vara systrar. Tvillingar i både kropp och själ. Deras stora, fasta bröst stramade under topparna. Bruna midjor smyckade med piercingar i naveln. Den ena tjejen hade en sirlig, svart svanktatuering. Tajta jeans, så lågt skurna att de avslöjade mer än de dolde. Sandaletter på fötterna.
Jag satt där och beundrade den rena, vackra skönhet naturen bjöd på framför mig.
En sista strimma ljus och sedan mörker.
I skenet från kandelabern såg jag hur en hand trevande smög över till andra sidan bordet, deras vackra leenden breddades.
Under tystnad satt de och såg in i varandras ögon en lång stund.
Jag borde ha tittat bort, lämnat dem i fred, men det var så vackert, så rent att jag inte kunde försaka denna skönhet.
En kyss.
En lång, fjäderlätt kyss.
Och världen hickade till i stum beundran.
Jag tittade bort en stund. Svalde klumpen i halsen. Försökte återfå fattningen.
När jag vände tillbaka blicken satt de bredvid varandra på en av de bänkar som vätte mot havet. I bakgrunden kunde jag se det vita skummet när vågor bröts över osynliga rev, i sanning en storslagen syn.
Men det var blondinerna som tog andan ur mig.
Rosa tungor grävde djupt i munnar, brunbrända händer knäppte upp knappar, drog av toppar, smekte av jeans.
Till slut var de helt nakna.
Mitt hjärta bultade i takt till deras lustfyllda stönanden.
Som ett dockspel av passion med ett klockspel av kristall.
Två änglar.
Tyvärr hann jag aldrig se dem ligga tätt intill varandra, höra småpratet när älskogens dyningar till slut ebbat ut.
Min pappa kom hem och jag fick stänga av videon.
Den långa flatan skrattar till. Högt, kacklande. En hyenas skratt, tänker jag när mina vackra minnen slits sönder och ersätts av den bistra verkligheten.
Varför krossar ni mina drömmar, era förbannade horor?
Det är som en förbannelse, en skräckfilm. Vart jag än vänder mig berättas samma tragiska historia.
Sagans underbara lesbianer har förvandlats till skrovliga troll.
Dessa stunder av ren poesi då slätrakade varelser möts i kärlekens dans är i verkligheten ett brutalt möte där två vårtiga paddor försöker tränga igenom buskiga skrev.
Mitt huvud smärtar.
Mina fingrar blir kletiga.
Jag har tryckt sönder minipizzan.
Och massajen och fåret har sedan länge försvunnit.