Vi som alltid sa hora

Jag minns att jag var nyss fyllda nitton och i Amsterdam på uppdrag av länstidningen.
Det var en ovanligt kall vinter. Mina kinder var fortfarande rosiga och hyn hade ännu inte fått sin nariga strävhet. Mina ögon lyste av ungdomlig iver över mitt spännande uppdrag.
Jag skulle skriva om horor.
Ett drömjobb.
Jag hade alltid varit fascinerad av dem. Ända sedan jag var liten. När mamma bad mig skriva önskelistor till tomten klottrade mina späda barnahänder alltid ner "hora" överst på listan.
Svart, vit, tjock, smal - det hade ingen betydelse.
Bara det var en hora.
Jag fick aldrig någon.
Mamma sade att vi inte kunde ta hand om en hora.
- Vem ska ta ut henne på kvällarna när regnet står som spön i backen, frågade hon mig.
Det spelade ingen roll att jag försäkrade henne om att jag skulle göra allt jobb, bara jag fick en hora.
Nu stod jag här.
Skyltfönster efter skyltfönster fulla med horor.
Den lilla pojken i mig tjöt av glädje.
Området myllrade av köpsugna människor. Som en julmarknad på landet där mintkyssar och cocosbollar bytts ut mot avsugningar och analsex. Vinden rev som kalla klor i droppande näsor och rinnande ögon, men folk log, skrattade och handlade av hjärtans lust. Jag började vandra upp och ner längs gatorna i jakt på det perfekta intervjuoffret.
Till slut såg jag honom.
En kort kille i min egen ålder framför ett stort skyltfönster alldeles i utkanten av Molensteeg.
I sin stora dunjacka med pälskrage påminde han om en eskimå, men en mörkblå mössa med hans namn, Jeroen, broderat i röda korsstygn avslöjade hans ursprung.
Blicken i hans ögon var laserstrålar, fokuserade på en vacker, yppig madame med stora, bleka, tunga bröst utsträckt på en mintgrön divan. De mörkbruna vårtgårdarna såg ut som smält choklad som droppat ner på den alabasterfärgade hyn.
Mintkyssar för vuxna, tänkte jag och gick fram till honom.
Det var imma på glaset framför honom.
Han tittade på mig.
Jag tittade på honom.
Vi tittade på horan.
Jag vet inte hur länge vi stod där. En minut, en kvart, en timme.
- Jag fyller år idag. Arton, sade han plötsligt med en kraftig röst som inte motsvarade hans diminutiva yttre.
- Grattis, svarade jag.
Sedan tystnade vi.
Tittade på horan.
- Hörrni, ska ni köpa något eller inte?
Ett par stora händer grep tag om våra axlar. Utan att vi märkt det hade horans hallick tagit sig fram till oss.
Vidgade kapillärer i den stora, röda, knotiga näsan vittnade om ett långvarigt alkoholmissbruk. Tänderna var fläckade av kaffe och nikotin. Ena ögonlocket hängde som en frusen skinnflik över ett oseende öga.
Men greppet kring axeln var ett skruvstäd ur vilket jag inte såg någon utväg.
Grabben kved till och tittade på mig.
Tårar trängde fram i hans unga ögon av hallickens omilda behandling.
Jag rev snabbt av mig ena fingervanten och trevade i fickan på min parkas. Ett par iskalla mynt, gammalt godispapper, en avriven inträdesbiljett till Rijksmuseum.
Greppet kring min axeln hårdnade ju mer jag fumlade.
Längst inne i den djupa fickan hittade mina frusna fingertoppars vindlande papillarlinjer sitt mål. Den glatta, nötta ytan på en välanvänd sedel.
Triumferande halade jag fram den skrynkliga sedeln och tryckte den i handen på min olycksbroder.
Femtio gulden.
- Han ska ha en avsugning.
Jag sade det lika mycket till den förvånande ynglingen bredvid mig som till den bryske hallicken.
Ett ögonblicks tvekan.
Sedan lyste hans ansikte upp.
- Jag vill ha en avsugning.
Hallicken släppte taget om våra axlar. Synade mig en kort sekund. Sedan ryckte han på axlarna och muttrade något.
Grabben tittade snabbt på mig.
Log.
Skakade min hand.
- Tack.
Sedan gick han efter hallicken som redan stegat vidare.
Jag vände blicken mot kvinnan i skyltfönstret. Hon reste sig upp. Låste upp en dörr jag inte tidigare hade sett.
In klev min nyblivne vän.
Utan jacka såg hans korta, smala gestalt ut att tillhöra en femtonåring snarare än en artonåring.
Han satte sig i divanen.
Horan böjde sig ner och lade huvudet i hans knä.
Jag minns att pojken som hette Jeroen såg lycklig ut.
Men det var kanske inte så konstigt.
Han fyllde ju år.