Vi som alltid sa hora

Ena stunden ligger jag på ett hotellrum i Tunisien. Luftkonditioneringen slåss mot värmen i kampen om mitt välbefinnande. Tolv timmar senare sitter jag i Sverige.
Det är mulet.
Och Ronnie är ledsen.
Det står så i Resumé. "Ronnie Sandahls attack mot DN"
Det är en kvinna som står i centrum. Det är alltid en kvinna. Och den här gången är det den pånyttfödda Paris Hilton som Ronnie och DN bråkar om. Och kultur. Och vem som egentligen har rätt.
Attack.
Jag försöker föreställa mig hur det gått till. Hur Ronnie står utanför DN:s redaktion och slungar sten mot säkerhetsvakterna. Hur han tänder en molotovcocktail för att bränna fienden inne. 
Men på något sätt känns det fel. För Ronnie är smartare än så. Han minns vad lärarna sade i skolan.
"Pennan är mäktigare än svärdet."
Och ingen svingar pennan mäktigare än Ronnie. Och jag blundar. Försöker föreställa mig hur de smala axlarna skakar av vrede under den lila plyschkavajen. De små, bleka händerna knyts hårt. Knogarna vitnar. Och så börjar tårarna bränna bakom ögonlocken tills han inte längre förmår att hålla dem tillbaka.
Bilden av den gråtande lilla pojken etsar sig fast på min mentala näthinna. Jag vill springa fram till honom. Ge honom en stor kram och säga några tröstande ord:
- Du har rätt, Ronnie. Paris är vår tids största hora. Varför kan DN inte förstå det?
Sedan bryter jag ihop. Konvulsionerna rister min solbrända kropp.
De kristna har Stefanos. Muslimerna har Ali. Och nu har vi bloggare fått vår egen martyr.
Tack, Ronnie.
Tack.