Vi som alltid sa hora

Jag går ner vid Fridhemsplans tunnelbanestation och äter körsbär.
Det smakar lite surt först, som sedan går över i sötma.
Kärnorna spottar jag ut på spåren. Lite diskret så att ingen ska se. För det är ju rätt äckligt.
Jag kan inte spotta så bra.
Långa salivtrådar hänger ur munnen och jag skyndar mig att torka bort det.
Skjortärmen blir mörk där vätskorna tränger in i fibrerna.
Så hör jag honom.
En röst, dov av målbrottets ofrånkomliga förändring toppad med den sista resten av ungdomens ljusa stämma.
- Ey vafan, du kommer till Hallunda, jag svär.
Rösten når mig innan mina ögon kan urskilja detaljerna i hans mörkbleka ansikte.
Två svarta ögon stirrar stint från sina hålor under de buskiga ögonbrynen. Stora röda blemmor har invaderat kinderna i det nötcrèmesbruna ansiktet. Tandställningen glittrar varje gång han vräker ur sig ett högljutt "ey".
Runt den smala nacken hänger en tung halskedja som slutar i ett par dogtags. Färgen har skrapats bort från ena kanten och blottar en möglig grön nyans som fläckat det vita linnet.
Den svarta träningsoverallsjackan är öppen och tillbakadragen över de tunna axlarna för att skapa illusionen av bredd och manlig styrka.
Svarta träningsbrallor, det ena benet uppkavlat, det andra nerrullat.
Vita sneakers färgade av gräs, asfalt och livet i betongen.
Han svänger sina tandpetararmar som en kroppsbyggare, eller en poliskvinna med fullt utrustningsbälte. Hela tiden blixtrar ögonen mot småtjejerna på bänken, grabben i kostym som läser en Metro och tanten med rullator som väntar på att tåget mot Hagsätra ska rulla in.
En lejonhanne på savannen, hela tiden förberedd på den oundvikliga revirstriden. Formad av ett hårt liv i en sedan länge upprustad förort där minsta framgång kan rasera en ung mans kriminella framtid.
Han blixtrar mot mig.
Och jag stirrar tillbaka.
En kall hård blick jag förfinat på folktomma gator i utlandet där maktens språk har suttit i knytnävarna, en blick jag använt för att avskräcka rånare på thailändska öar, en blick jag använt för att domdera hundar och attrahera horor.
Han håller fast blicken.
En sekund.
Två.
Sedan vänder han bort blicken under förevändning att han tänker spana in en av de små, hårdsminkade blondinerna som följt honom med det ohöljda intresse bara de första trevande stegen in i vuxenvärlden kan frambringa.
- Ey, brushan, fan, jag kommer, vafan.
Jag hör hans röst, men ser inte längre hans ögon.
Och jag smakar segerns sötma.
Flyg hem, din lilla sparvhora, tänker jag.
Här väntar hökarna.