Tangentbordshora
Andas.
Horabloggen tar semester en och en halv vecka till. Sedan lovar jag att rapportera om:
Att de tunisiska hororna egentligen ar ryska.
Att feta tanter med hangbrost har upprort mitt estetiska sinnelag.
Att de varsta semesterhororna ar de par som letar efter andra par att tillbringa varje minut av den vardefulla semestern.
SMS-hora!
"fridhemsplan"
Vadå "fridhemsplan"? Vad fan innebär det? Jag frågade ju när och var vi skulle ses. Nu tvingas jag skicka ytterligare ett sms och be om ett när. 69 öre åt helvete. Bara för att den förbannade sms-horan inte orkar skriva mer i sitt sms. Och Fridhemsplan är stort, ska det vara så svårt att specificera exakt var vi ska ses? Eftersom jag glömde be mottagaren ge en bättre lägesbeskrivning kommer jag förmodligen att behöva ödsla ytterligare 69 öre på den jävla idioten.
Jag funderar på vad som ligger bakom de korta svaren. Kommer fram till tre troliga skäl.
Lathet
Dumhet
En känsla av obeskrivlig njutning varje gång telefonen ringer.
Kanske är det en kombination.
Det finns en könsskillnad här. Män inser att de har 160 tecken på sig att överföra sitt budskap så klart de bara kan. Plats, tid och övrig relevant information bakas in för att ge en heltäckande uppdragsbeskrivning i ett enda enkelt hanterbart sms.
Det fattar inte sms-hororna.
De tror att det är en lek. En kamp om vem som är uthålligast.
Vem får sista ordet?
Jag får aldrig sista ordet. Mot en människa med outtröttlig tumme, ett innehållsfattigt liv och en förmögen far finns det inget man kan göra.
Jag kapitulerar. Stänger av mobilen.
Och skiter i sms-horan.
Ensam står hon och väntar någonstans på Fridhemsplan. Kanske var det jag som fick det sista ordet ändå.
Semesterhora 2
Stjärndatum: Trehundrafyrtioåtta, niohundrasextiosex.
En upptäcksresande i Leif Ericsons, Hernán Cortez, Neil Armstrongs och Jean-Luc Picards fotspår. Det är så jag ser på mig själv inför min stora resa. Imorgon bär det av till Tunisien.
De tusen horornas land.
Men det jag ska undersöka är inte de inhemska hororna, även om jag naturligtvis förväntar mig att få se åtminstone en eller ett par av dessa sällsynta barhoppor.
Nej, mitt uppdrag är att dokumentera varför våra svenska horor flyttar söderut på sommaren. Deras kost, deras resrutt och deras parningsvanor - allt ska noteras i min svarta anteckningsblock jag köpt på Designtorget. De har väldigt fina grejer där.
Min karta över landet är redan full av knappnålar där jag märkt ut var de svenska hororna har setts. Röda knappnålar för de upp till 18 år. Gula för de mellan 18 och 25. Röda för de mellan 26 och 30. Och svarta för alla äldre.
De tycks samlas i stora flockar längs kusterna, ett tydligt tecken på att de behöver en riklig tillgång på skaldjur, fisk och annan havslevande föda. Kanske gillar de smaken. Kanske behöver de saltet för att blomma ut.
Min handledare har bett mig att försöka komma så nära jag bara kan. Svenskhoror är en vaksam art som reagerar snabbt på allt som kan läcka ut här hemma.
Men jag har en lösning.
Absolut.
En flaska av den äkta varan.
Till hösten ska jag disputera vid Lunds universitet. Jag hoppas jag har tillräckligt med underlag för min uppsats. Det här är den första resan av flera. Costa del Sol, Kos och Ibiza. Vad förenar dessa öar? Trots att de är till synes helt olika häckar semesterhororna där.
Jag kan inte ge mig förrän jag hittat den gemensamma nämnaren. Det svär jag.
En dikt av den finlandssvenska poeten Edith Södergran gör sig påmind.
"En fågel satt fången i en gyllene bur
i ett vitt slott vid ett djupblått hav.
Smäktande rosor lovade vällust och lycka.
Och fågeln sjöng om en liten by högt uppe i bergen,
där solen är konung och tystnaden drottning
och där karga små blommor i lysande färger
vittna om livet, som trotsar och består. "
Låt mig tolka den för er i modern tappning:
"En semesterhora tog det lugnt i Sverige
som är täckt av snö och isolerat av ett grått jävla inlandshav.
När gräspollen infekterade näsa och mun.
Semesterhoran stönade fram sin längtan om partystäder
där neonljusen lyser hela dagen och ingen håller käften
och där färggranna piller gör en kåt och glad,
berättar hur skönt det är att bli påsatt av en marockansk bonde."
Möt mig, din hora!
Ett otäckt mail har hamnat i min inbox. Det är konferensdags, men inte av den trivsamma sorten som inkluderar gratis sprit, hotellnätter och obskyra lekar i en skogsdunge. Nej, det är internutbildning på gång.
Jag minns den senaste och ryser till.
En mässande tjej, powerpoint och ett ämne jag skiter i. Kan det bli bättre?
Den här gången ska vi få lära oss om värderingar. Som om jag inte redan kan allt. Ända sedan barnsben har jag blivit tvångsmatad med dem. Det är inte okej att säga hora. Man får inte slå dem som är svagare. Man får inte proklamera att killar är liiite bättre än tjejer.
Jag ser mig om. Möter den lyckliga blicken hos min kvinnliga kollega. Det vilda håret lockar sig runt den långa halsen.
Jag vet vad hon tänker.
Fram med de blå gummisnoddarna hon köpt i 100-pack på Akademibokhandeln. Tvinna ett tiotal runt min pung, "Det gör inte så ont på det sättet". Sedan ska hon ta fram sin svarta sax för vänsterhänta, som ligger exakt fyra millimeter till vänster om hålslagaren som ingen får röra. Snipp snapp. Ännu en man har förlorat sin stolthet.
Men jag har lurat döden förut. Som den gången jag kastade sten på bilar från en bro och en argsint man stannade efter att vi repat taket på hans gråa Skoda. Eller när jag fick halsfluss och inte kunde äta annat än Big Pack Vanilj Light, med skivad banan, maränger och chokladsås.
Så jag förbereder mig.
Printar ut några sidor högkvalitativ porr som jag varsamt viker på mitten och lägger in i mitt anteckningsblock. Sätter mig längst ut på höger sida så ingen kan se att jag har min Ipod i det öra som inte vätter mot de andra. Bunkrar upp med två äpplen jag tagit från avdelningens fruktkorg, trots att man bara får ta en frukt om dagen.
Föreläsningen går ovanligt fort.
Efteråt kommer min kollega fram till mig. Den långa gestalten har något hotfullt över sig. Som en vandrande horpinne på väg att slakta ett oskyldigt salladsblad. Förmodligen har hon sett att jag har något fridfullt i blicken. Hon kan vädra det, som en rynkig blodhund.
- Kan vi kanske ta en snabb avstämning?
Jag rycker på axlarna.
- Bara se så att allt är på banan?
Jag vänder mig om demonstrativt. Försöker skärma av henne. Men hon ger sig inte. Rycker i armen.
- Du kanske har några puckar du vill bolla över till mig?
- Nej, inte direkt.
Innan hon hinner reagera vänder jag på klacken. Greppar tag i mitt skrev. Utstöter ett "wohaa". Sedan springer jag raskt därifrån.
Slaget är vunnet.
Men kriget är långt ifrån över.
Brevet
Men idag fick jag ett.
Ett litet rosa kuvert med en svag doft av Axe Africa, eller om det var Mum roll-on. Inuti låg ett litet vitt brevpapper med en blek måne och några stjärnor i bakgrunden. Med sirlig handstil hade han präntat ner två rader.
"Vem är du?"
"Ronnie"
Jag vände på papperet. På baksidan hade han ritat en liten figur med kulspetspenna, jag tror att det var en teddybjörn, men det kan också ha varit en hora.
Jag luktade på brevet. Djupa andetag. Näsan fylldes av pojkdrömmar.
Hur visste han, vem hade skvallrat, tänkte jag.
Vad spelade det för roll? Äntligen hade jag fått ett brev. Från Ronnie. Jag kände att vi på något sätt hade kommit varandra närmare.
På Gallerix köpte jag en glasram av samma modell småungar brukar sätta in sina 50-kronorsaffischer i. Jag pulade in brevet under glaset. Det blev lite skevt, men det gjorde inget.
Nu hänger beviset på min och Ronnies kontakt ovanför min säng.
Ronnie.
Jag.
Ett rosa brev.
Sånghoror
Regnet tvingar oss ner i tunnelbanan. Som dränkta katter står vi där, väntar på tågen som ska låta oss slippa undan väder och vind.
Men vi kommer inte undan sånghororna.
De där femtonåringarna som alltid förpestar resorna genom att våldta våra trumhinnor med skönsång. I bästa fall. I värsta fall bjuder de på en kakafoni av gälla röster som till och med skrämmer de rumänska tiggarna. Men det finns ingenstans att ta vägen. Vi är inlåsta i dödens väntrum. På väg till Fruängen.
Jag tittar ut genom fönstret, bläddrar i min Aftonbladet för att se om Ronnie skrivit någon ny krönika, vrider upp min Ipod till max. Oljudet tränger sig ändå på. En ljudmässig ebola som infekterar och bryter ner alla i närheten.
Estettjejer.
Med högerhanden på hjärtat, den vänstra viftande som en taktpinne och slutna ögon sjunger de så vackert de kan. Omkring dem sitter andäktigt lyssnande tondöva kamrater.
"Fan alltså, du är så jääävla bra."
Jag kan se hur estethoran njuter av uppmärksamheten. Hon svarar aldrig utan stämmer bara upp i den nya Alicia Keys-låten jag hatar.
Jag har tänkt mycket på det där.
Det där med handen på hjärtat och slutna ögon. Jag föreställer mig hur hon verkligen gottar sig i sin egen begåvning, verkligen visar hur mycket mer talangfull hon är än vi andra som sitter där.
En obildad pöbel som får chansen att njuta av en ängels röst.
Det är så hon ser på sig själv. Så hon ser på oss.
Jag har lust att gå fram till henne och vrida upp den viftande armen på ryggen. Hon skulle aldrig se mig komma, hon blundar ju.
Sedan skulle jag skrika i hennes öra.
- Nu håller du käft, din förbannade sånghora.
I stället sitter jag där. Lyssnar. Lider.
Och väntar på att någon tiggande zigenarorkester ska överrösta hennes tonåriga yl.
En svensk tiger
Barnamördare, våldtäktsmän, fotbollshuliganer.
Två smala, svartklädda killar i 20-årsåldern ställer sig i buskarna utanför mitt fönster och pissar.
Jag funderar på att säga till, men avstår. Jag vågar inte provocera dem.
Jag hatar mig själv för att jag saknar civilkurage nog.
En ensam kille går förbi. Han är i 40-årsåldern, stor, vältränad, ena armen täckt av en tribaltatuering. En helt vanlig kille på väg hem.
- Hörrni, horor. Ge fan i det där, säger han till popsnörena.
De tittar på varandra. Stumma. Förvånade. En ensam kille har sagt åt dem, DEM, att ge fan i att pissa på husen.
Jag sätter händerna framför ögonen. Vågar inte titta.
Men så händer ingenting. Förvirrat lommar popsnörena iväg.
Jag ser hur killen där nere vandrar vidare. Han verkar inte ens medveten om att han just stirrat döden i vitögat.
I natt är han min hjälte.
Jag suckar och slår upp ett glas Zlatopramen. Hämtar min Aftonbladet innan jag sätter mig tillrätta i soffan och bläddrar fram Ronnies fina intervju med Linda Bengtzing. Men jag kan inte koncentrera mig på orden.
Jag skäms för att jag inte vågade säga till.
"Fy fan om folk visste", säger Linda till Ronnie.
Orden går direkt in i mitt hjärta.
Fy fan om folk visste.
TV6, Hor fan vågar ni?
FC Z mötte Aftonbladet i en fotbollsmatch. Töntgänget hade svarta tröjor. Mediehororna bar vitt. Yin yang.
Matchen förflöt tämligen odramatiskt. Ändå fanns det något som gjorde att jag inte kunde byta kanal.
Ett kort klipp gav matchen mening. Där var han.
Ronnie.
I vit tröja. Siffran 10 blodröd på ryggen. Var han en ängel? Ett sändebud från himlen?
In på den lysande gröna planen studsade han. Ett zebraföl som för första gången får följa med flocken ut på savannen. De bleka benen skakade av yster energi. En knubbig hand lade de mjuka lockarna på sin plats vid vänster tinning. Fri sikt och ungdom är en farlig kombination på fotbollsplanen.
Jag slängde mig ner i puffkudden framför tv:n.
En match, föga bättre än en damlandslagsmatch, hade i ett trollslag förvandlats till en vm-final. Äntligen skulle jag få se bollkonster i den högre skolan.
Den magiska siffran 10 hade kommit på planen.
Pelé.
Maradona.
Ronnie.
Men så hände något. Sekunder blev till minuter. Minuter blev till fler minuter. Och ingen Ronnie.
Jag skrek ut min ångest mot tv:n. "Varför, din förbannade kameramanshora? Varför filmar du inte Ronnie?"
Mina böner var fruktlösa. Jag minns inte hur matchen slutade. Det spelade ingen roll. Jag visste bara att ett enda klipp på Ronnie var allt jag fått.
Jag svor.
Stängde av tv:n.
Och åt mina Special-K-flingor, med skivad banan och minimjölk.
Hora - en mänsklig rättighet
Ni vet vilka jag pratar om. De naturliga tjejerna.
"Du duger som du är"-hororna.
Jag vet inte riktigt vad temat är, allt jag kan se är deras valkiga kroppar inklämda i kläder som skär in som nätet i en kassler. Fula röda märken skymtas i skarvarna. Jag blir alldeles yr när jag försöker följa alla kurvor. Ännu värre är det när jag ser benranglen.
De som anser sig vara lite förmer än de tjocka. Lite finare. Deras små rumpor hänger, brösten är knappt mer nyutsprungna födelsemärken. "Jag kan äta vad som helst, jag blir ändå inte tjock" och "jag tränar ingenting, jag har bara bra gener" piper ur dem titt som tätt. Och så tittar de på sina fetlagda systrar. Föraktet lyser som en fyrbåk ur de vattniga ögonen.
Utan att ha läst artikeln förstår jag vad det handlar om. Ännu en artikel som ska uppmuntra svenska tjejer att utseendet inte spelar någon roll. Kvinnan som skrivit artikeln, naturligtvis är det en kvinna, har själv klämt in sig på en infälld bild. Jag förstår varför hon har skrivit den.
Hennes cerisa hud är täckt av fläckar. Som en skäckig ko står hon där. Det ena juvret når henne halvvägs till naveln. Det andra har gömt sig lite till vänster i en av behåkuporna. Dold under det smutsgula tyget kan jag ana hennes rädsla för att paras ihop med sin mer storväxta syster.
Magen.
Magen är en vetebrödsdeg, sur och kletig. Jag får genast den där klibbiga känslan av en svällande oblat i käften. Låren, grova och starka, är stabilt förankrade i betonggolvet. Som en sumobrottare.
Eller en nordsvensk arbetshäst, avlad för att lyfta brödbackar och pulsa fram i snön, tänker jag.
Mina ljumskar skriker, de har låst sig i kramp som för att säga: "Här har du ingenting att hämta, ditt vanskapta troll!"
Jag ser mig runt om i lokalen. Tre tonårstjejer sitter i en soffa. De har pandasvarta ögon, paljetter på kinden, malätna kläder och en begynnande övervikt. Jag reflekterar en stund över om man kan få besöksförbud på McDonalds. I så fall ska jag genast ringa någon jourhavande domare och kräva att dessa tjejer inte får komma närmare en snabbmatskedja än trehundra meter. Fast först ska jag bli klippt. Skadan är ändå redan skedd.
Min blick möter en av frisörskornas. Den tajta toppen och svarta byxorna är formgjutna på hennes S.A.T.S.-skulpterade kropp. Hon ser att jag glor. Jag blir lite röd på kinderna och sneglar mot de emosmittade i hörnet. Tittar tillbaka.
Vi ler i samförstånd.
Att vara hora är ett privilegium, inte en rättighet. De här tjejerna har mycket kvar att lära om livets grymhet.
Teletubbyhora
Den lila teletubbyhoran.
Fast lite mjukare.
Jag blev glad när jag kom på det. Det är inte alla som får se en livs levande teletubby. Många barn i fattiga länder har inte ens sett en sådan på tv.
Skrattet bubblade upp, smet förbi mina framtänder och lämnade mig i form av en högljudd frustning. Ronnie vände sig om.
- Ingen fara, sade jag och log.
Ingen fara alls, din jävla Tinky Winky, tänkte jag.
Kulturhororna anfaller!
Kulturhororna!
Frida Muranius, upphovskvinnan till den moderna klassikern "Dunka mig gul och blå", får inte längre spelas i Sveriges Radio. Texten anses för kränkande. Men kränkande för vem?
Jag smakar på tankebanan. Det smakar surt och även lite bittert. En smak jag känner igen från uppväxten, när man fick löpa gatlopp hem med sin nyinköpta Slitz så att inte barnen till DN Kulturläsarna skulle kasta sten på en. Samma barn växte upp till kulturfascister som fortsätter att kasta stenar, om än verbala, på Slitzläsare.
Unga pojkar med fjunig skäggväxt som precis påbörjat resan till mandomen märktes för livet av antingen jättesmala eller jättetjocka emoungdomar med hjärtan av stål.
Deras ord var knivar som drogs över blottade underarmar på de få som vågade stå emot dem.
För emoungarna visste en sak vi andra inte visste. Att de hade mellanmjölksvenskarnas moraliska samtycke.
Nu närmar sig kulturkriget. Och det påminner mig om filmen "300". I det här fallet är den gigantiska persiska armén ersatt med en lika otäck, svartklädd armé av Bon-dyrkare, konstkritiker, Sartreläsare med tjockbågade glasögon, bleka ansikten och otränade kroppar. På andra sidan en liten skara vältränade, solbrända Slitzläsare som numera förstärkts av Moorebröderna och FHM-kusinerna. Vi står här, vi få, vi utvalda som slåss för rätten att kalla våra flickvänner och mödrar för hora.
Den fria världens sista hopp.
Hemma väntar våra silikonpumpade kvinnor, stolta, starka och redo att föda våra arvtagare. Vi ger oss aldrig.
Himlen blir mörk när kulturarmén spänner sina bågar, ljudet av de skarpslipade pennorna när de dras ur bruna mockapennskrin med guldstjärnor som övernitiska velourklädda lärare satt dit, överröstar allting annat.
Men vi backar inte en tum.
Vi spänner våra muskler, rätar på våra ryggar och ser ner våra egna vapen.
Knogar, knän, armbågar och fötter.
Vi vet att svärdet alltid vinner över pennan i slutändan. Så vi ser på varandra, ler. Och ropar högt:
- Kom an, era horor! Vi är redo!
En enkel till Tehoran!
En helvetiskt instrument för att leda oss i fördärvet.
Vi förväntas samla kraft inför ett nytt arbetsår. Helst av allt ska vi förlägga sjukdom, barnafödande, utbrott av herpes kring könsorganen till semestern. Allt för att inte störa produktionsflödet.
Hej då, lycklig ungdom. Välkommen till jobbfabriken.
Jag läste precis en märklig historia i en utländsk dagstidning. En glädjeflicka som skulle åka ner till Tirana från Frankrike för att jobba på ett bröllop satte sig av misstag på ett plan till Teheran. När hon klev av i shorts på flygplatsen i Teheran greps hon genast av sedlighetspolisen. Nu sitter hon i fängelse i väntan på rättegång för att ha stört den allmänna ordningen.
Bummer.
Jag föreställer mig hennes förvånade blick när bryska händer tar tag i hennes smala brunbrända armar. Av någon anledning ser jag henne som solbränd, finlemmad och mörkhårig. Kanske för att samhället prackat på mig den bilden av albaner. Kanske för att jag tycker att det är vackert.
Hon sitter där i en flygstol, med blått tyg och små broderade svastikor när de kommer.
Poliser i läderstövlar med höga skaft.
Kanske hinner hon tänka "men vad händer med all min tax free-sprit" innan de suger tag i henne.
Släpar iväg henne till cellen så att hon skrapar hälarna i den grova asfalten innan de kastar henne hårt mot väggen av soltorkat lerbajs. En kommisarie kommer in.
Skrattar ett bullrande skratt. "Du har åkt fel, din dumma ko. Du är nu i Tehoran!"
Jag skakar på huvudet av obehag.
Den dumma horan.
Hipp hipp hora!
Vita änglar med en Heineken i näven har i flera dagar prytt lastbilsflak runt om i Stockholm. På St. Eriksgatan åker ett gäng av dem i backen. Fallna änglar med blodiga knän och brutna armar, tänker jag och småskrattar för mig själv på tunnelbanan.
En tant tittar surt på mig. Hennes lila hår verkar nästan elektriskt, men inte så elektriskt som hennes isblå ögon. Och genast får jag dåligt samvete.
Jag tänker på min egen student som av händelse sammanföll med skolans 50-årsjubileum. Vi stod där, med vita mössor i handen och blomsterskrudar runt halsen. Runt omkring oss var ett folkhav av släktingar, vänner, förbipasserande och dagdrivare.
Rektorn höll tal. Ett långt tal om framtiden. Om historiens vingslag. Det är allt jag kommer ihåg. Champagnefrukosten visste var den tog.
Berusad.
Jag hade precis öppnat dörren till framtiden och balanserade på tröskeln till vuxenlivet. Rektorn utropade ett fyrfaldigt leve.
"Horrrao, Horrrao." En fläskig skåning i medelåldern ropade i mitt öra så spottet flög. En snusdoftande lack över min fina hy. Jag vände mig om. Mitt i folkhopen kunde jag se honom. En mörk liten man i grå kostym. Alldeles ensam stod han där.
Och hans tunna stämma nådde mina unga trumhinnor.
"Hu-ra, Hu-ra." Rösten var len som turkisk sammet, och dialekten var för mig obekant. Senare har jag förstått att det var den modulerade rösten hos en fransman, kanske tunisier, som lärt sig svenska i vuxen ålder. Alldeles ensam stod han, en oas i den svenska öknen.
Jag log.
Hans glada hu-ra blev symbolen för min framtid.
Jag tittade på rektorn. Hennes fetlagda kropp sken som nyskrubbad svål i sommarsolen.
Jag tittade på henne. Och skrek.
"Hora, Hora, Hora, Hora"
En kärlekshora
Jag var ganska gammal när jag gjorde det för första gången. Nästan tjugo år. Urgammal. Alla andra hade gjort det.
Utom jag.
Som ett naket träd med repad bark, på väg att dö, oförmögen att hänga med de unga grönskande träden omkring mig. De häcklade mig. "Om du inte gör det snart kommer du att dö utan att någonsin har testat.", "Du vet inte vad du går miste om." Orden sved, även om jag inte förstod det då.
Men en dag kom chansen. Snabbt in, några nervösa minuter då jag inte riktigt förstod vad som hänt. Sedan var det över.
En stor tomhet kom över mig. Var detta allt de andra hade snackat så mycket om? Besvikelsen spred sig som ett gift i min kropp, tårarna brände bakom ögonlocken.
Vad var tjusningen i det här? Var fanns den intima kontakten jag så länge letat efter? Kanske var det småstadens naivitet som slagit klorna i mig. Men jag var säker.
Att skaffa e-mail var inte alls som jag hade förväntat mig.
Det gick lång tid innan jag fick chansen att mejla igen. En kall och ruggig novemberdag träffade jag en tjej på en av alla dessa inkrökade söderkrogar som turisterna kallar pittoreska och stockholmarna kallar för sunkhak. Hon hette Johanna, hade brunt hår, lugg och bananmage. Vi umgicks ett tag innan det rann ut i sanden. Kanske var det av ren lättja.
Kanske hade jag aldrig känslor för henne.
Eller så hade jag det.
En dag fick jag ett mejl från henne. Ett långt mejl, säkert tiotusen tecken. Hon skrev hur mycket hon älskade mig, men att jag inte förstod hennes behov av frihet. Att min kärlek var som en tajt sidenklänning som smet åt allt hårdare tills hon inte längre fick luft.
Jag började gråta när jag kommit halvvägs. Utanför fönstret snöade det. Jag ville rasa, berätta för henne hur mycket hon trasat sönder min själ. Men i stället skrev jag ett kort och kärleksfullt meddelande:
Jag släpper dig fri, min hora!
Ett snabbt klick och en relation var över. Bara så där. Utanför yrde snön.
Min mor knackade på dörren och klev in. Framför sig höll hon en bricka med ett glas mjölk och ett fat kärleksmums.
Kärleksmums.
Vilken jävla ironi, tänkte jag och torkade tårarna med gårdagens t-shirt som hängde på stolsryggen. Sedan åt jag upp allt och smärtan bleknade en smula.
Hora på jobbet
De som inte sa hora tittade alltid avundsjukt.
Så kom dagen då jag flyttade upp till Stockholm. Jag minns hur mina darrande, bleka fingrar knäppte den vit-röda-rutiga skjortan jag skulle ha på mig på min första dag på jobbet.
I entrén väntade Laila. Min chef. Med storblommig blus och varma bruna ögon ledde hon mig runt i lokalerna, visade mig var jag skulle sitta. En dröm hade gått i uppfyllelse. Jag hade tagit mig från hålan till händelsernas centrum. Stockholm.
Det var på mitt första redaktionsmöte jag för första gången fick en dos av betongverklighetens karga bisterhet.
Vi hade diskuterat hur vi skulle gestalta den store regissören. Jag ville ställa honom mot väggen, fråga honom om han var det svin mot kvinnor jag trodde att han var. Men Laila ville annorlunda. Ett hyllningsporträtt, en summering av ett långt och produktivt yrkesliv. Jag vek ner mig.
Hon var ju trots allt chef.
- Okej då, din hora, sa jag glatt åt henne.
Jag slungade ordet i en perfekt båge, allt hon behövde göra var att sträcka ut en hand och fånga den lysande, gröna bollen i en enkel lyra.
I stället tappade hon den. Och hakan.
Alla runt bordet tittade på mig. Och sedan brast det för Laila. Hon skrek och gormade, antydde att jag var osäker på min manlighet och inte skulle bli långvarig på tidningen om jag inte skärpte till mig.
Jag förstod ingenting. Jag hade ju bara lobbat över ett vänskapligt "hora". Till slut tystnade Laila. Skammen hade bränt sig in i min osäkra, unga själ. Brännmärkt av min bristande förståelse för Stockholms oskrivna lagar.
Efter den dagen var jag en paria på redaktionen. En dag hade någon lustigkurre ställt fram en bjällra på mitt skrivbord.
Och mitt självförtroende hade fått sin första törn.
Semesterhora
Jag har också ljugit.
Ett sedan länge bortglömt minne flöt plötsligt upp till ytan. Ungefär som en sparv som sätter sig på en gren.
När jag precis hade fyllt tonåring åkte jag och mina föräldrar till Gran Canaria på semester. Jag minns hur jag ensam vandrade omkring och kastade småsten på måsar och solande barn. Mina föräldrar hade satt sig i hotellbaren. Jag fick ett par hundra pesetas och en order om att gå och köpa glass.
Men jag var inte sugen på glass. Smärtan i min unga själ kunde inte förnekas, lindras genom iskall Piggelin, som de för övrigt inte hade.
Då såg jag den. Skylten.
I en fotofirmas smutsiga skyltfönster, handskriven med svart tusch på rosa neonpapper.
"Foto - 1 Hora".
Och skrattet bubblade upp inom mig. Plötsligt kände jag mig inte övergiven längre. Skylten och dess subtila text, ett meddelande som senare skulle bli slagordet för hela min 80-talsgeneration, hade träffat mitt i pojkens hjärta.
Den semestern var den bästa i mitt liv.
Erkännande!
Ronnie.
Jag har tänkt att jag ska gå fram till honom. Ge honom en kram. Rufsa om hans hår. Säga åt honom att han är en hora.
Men jag vågar inte.
Egentligen tror jag inte att det är så farligt. Han är nog bara blyg. Men något i hans blick gör att jag inte vågar.
Den lyser av småstadsdesperation. En tickande bomb av återhållna känslor och frustration.
Så jag tänker på min egen uppväxt i en annan småstad. Hur mamma kom in med ett fat med nybakta kanelbullar till mig och mina vänner där vi satt i manlig gemenskap kring köksbordet och drack mjölk. Jag vill minnas att jag tänkte på vilket vackert mönster pärlsockret bildade. Som en vintergata i den penslade bullens kosmos.
Det är en vacker bild.
Plötsligt känner jag mig stärkt. Om inte jag vågar, vem gör det? Jag har bestämt mig. Någon dag ska jag göra det.
Springa fram till Ronnie och säga ett enda ord.
Hora!
Jag gjorde det!
Hora.
Till en helt främmande tjej också.
Hon tittade på mig. Lite frågande. Lade huvudet på sned.
- Ditt jävla offer!
Sedan gick hon. Eller småsprang, om man ska vara helt ärlig.
Men jag brydde mig inte. Mitt inre var i uppror. Äntligen.
Jag sade det.
Hora!
