Gott nytt år, alla horor därute

Stockholms smutsgula fasader badas i det färggranna skenet från tusentals blixtar.
Knapphändigt isolerade fönsterrutor skallrar när kraftiga knallar sliter vinterns tystnad i stycken.
Det klingar i glasen när horor i glittrande klänningar höjer sina kristallglas mot svettiga unga män i kostym.
Ikväll ska det liggas.
- Man kan ju för fan inte gå oknullad på nyårsafton, säger en champagneberusad, rödbrusig herre vid Sturecompagniets VIP-bord till en kamrat som sitter med huvudet mellan knäna, yr av drinkar, parfym, stämning och kåthet.
- Äh vafan, man måste ju kyssa någon på nyårsafton, säger en mullig receptionist från Tullinge, berusad av mousserande vin och sitt myskdoftande fyllehångels Axe Africa, till kompisen som precis har spytt ner räcket på balkongen i en tvåa i Farsta.
I morgon kommer Ronnie att skildra Falköpings skönhet just på denna afton, när det gamla möter det nya, när småstaden för en gångs skull får känna sig som en storstad.
Det är 2008.
Ett nytt år.
Ett gott år, säger alla.
Dra åt helvete, säger jag.
2008 blir precis lika jävligt som 2007.
Och i mörkret väntar jag på era misstag.
Era fadäser.
Era storslagna drömmar och orealistiska förväntningar.
Allt synas, analyseras, värderas och bedöms.
Nattfjäril önskar alla horor ett gott nytt år.


Mörkret ger och tar

Omkring mig böjer folk sina nackar, ett penibelt försök att undkomma det fallande regn som luckrar upp stadens hårda konturer.
Men jag vägrar böja mig för vädrets makter.
I stället skrattar jag.
En dåres skratt eller den typ av skratt som endast en fullkomligt lycklig man kan prestera.
Neonljusens varma sken tar fram stadens mer melankoliska skönhet. En kakafoni av ljus som samtidigt stänger ute det mesta av mobilpratande kärringar, bruten svenska, fjortiskonversationer och drygt affärssnack.
Jag njuter av att regndropparnas mjuka smekningar över min slitna skinnjacka. Njuter av att känna den svala vätan fukta stressheta kinder. Njuter av att älska det alla andra hatar.
Nära hemmet möter jag honom. En gammal bekant vars namn lurar vagt i minnets dimhöljda vrår.
Han är välklädd och de nyrakade kinderna blänker av årstidens påträngande fukt.
Han går hand i hand med en riktig skata.
Hennes kortklippta hår stretar åt alla håll, hennes nariga kinder avslöjar bristfälllig hudvård och hennes oformliga kropp fullkomligt skriker "Lösgodis - 3,90 kronor hektot".
Jag småler.
Han tittar generat ner i gatan tills vi precis ska mötas.
Då tittar han upp, rycker urskuldrande axlarna och besvarar mitt leende.
Jag skrattar hela vägen hem. Vem kan klandra honom?
Bättre en ful hora i sängen än tio vackra på gatan.

Back on track...

Det känns lite bättre idag.
Trots att det snöar slask. Spottloskor på min slitna skinnjacka, på mina frusna kinder.
Men det känns bättre.
Som Petter så fint sade:
Vinden har vänt.
Eller som Ronnie nästan ännu finare sade:
Väntan har sin tid, handling har sin.
Jättefint.
Verkligen.
Jag har väntat.
Nu ska jag handla.
Lösgodis. Helst sådana där praliner med sprit i. Rabarberstänger som måste ätas genom att man först skalar bort det röda skalet för att sedan mula ihop den pissgula fyllningen till en kula som likt en prilla trycks upp under läppen. Marmeladkulor vars geleinkapslade sötma fräter sönder tänderna för varje tugga.
Men det är jag värd.


Less

Jag är så jävla less på allt.
Horor.
Det är ni allihopa.
Även jag.

Modeblogghororna försvinner eller de övervintrande skabbludrens förfall

Mörkret faller över Stockholm som ett stycke svart satäng draperad kring höfterna på övervintrad hora som sett sina bästa dagar.
Folk vaknar, torkar sig om näsan och går till jobbet trots att de egentligen bara vill stanna kvar i sängen, ligga kvar i den värmande kokong duntäcket skapar.
Cv:n läggs upp på jobbsökarsajter. Aftonbladet kablar ut Maldiverna som paradiset på jorden. Fritidsresor kramar ur det sista ur Lottie Knutsson-effekten.
Den lilla mediesfären i Stockholm debatterar om bloggandets vara eller icke vara.
Bloggen, den lilla människans röst i etern.
Den som gör vissa människor rika.
Den som ger andra människor sparken.
Den som låter vilken idiot som helst komma till tals.
En konflikt har blossat upp på mediebranschens bevakande organ. I den ena ringhörnan står några klädhoror. I den andra lutar sig en pojkaktig skåning med ett skälmskt leende på läpparna och ett charmigt sätt mot repen. Jag lägger pengarna på grabben.
För det finns tusentals tjejer som dagligen lägger upp bilder på sig själva i sina outfits. Med blixten på mobilerna, alternativt den billigaste Ixusmodellen, riktad in i spegeln plåtar de sina garderobsfynd.
Huvudet är aldrig med.
Nej, det vi får se är en haka, en fläta som hänger ner över ena axeln och en androgyn kropp.
"Va tycker ni bitches om min nya särk??? Är den inte fin??? Dom finns på H&m och kostar bara 1800 spänn typ, rena fynder!!!"
Men hororna från Berghs, de tänker lite extra. Här duger det inte att lägga in en lågupplöst bild på några jävla kläder. Det ska vara arty. En tanig näve sträcks upp mot taket, i kamerans sökare fångas ett par plutande läppar, en spikrak lugg och en urringning som avslöjar att det finns bröst där, bara man letar tillräckligt länge.
På Flashback sitter killar med hög intelligens och för mycket tid och skummar igenom sajterna. De vackraste bloggerskorna rangordnas.
Tjejernas febrila ansats att sticka ut, att bli nästa blogghora som faktiskt tjänar pengar på att fota sitt fula nylle och skriva om sitt pinsamt trista sexliv, reduceras med några musklick till att bli runkobjekt i mörklagda studentrum.
Och jag skrattar högt.
Ni modebloggarhoror i era schackrutiga kjolar med svarta leggings under och era storblommiga toppar över a-kupornas rundningar.
Fortsätt lägga upp kassa bilder och peppa småtjejer i Rågsved, Motala och Mellerud.
Fortsätt föda perverterade studentsinnen med underhållande detaljer om era shoppingrundor i Gallerian.
Vi andra skrattar åt er.
Till syvende och sist blir även ni knullade i mörkret till rytmen av Livin' on a prayer.


Soundtrack of my life

Det blir allt svårare att ta sig upp på morgnarna. Mina otäta fönster släpper in kylan, medan den feldesignade ventilationen suger ut den lilla värme min egen kropp genererar.
Mina tår vitnar i samma ögonblick de nuddar det iskalla golvet.
Min sönderstressade mage börjar krångla så fort jag öppnar kylskåpet för att trycka i mig Kellogg's Special K, minimjölk och skivad banan, samma frukost jag ätit de senaste sju åren.
Den lilla rännil varmt vatten som strilar ur duschen räcker bara till för att värma ett par kvadratcentimeter hud i taget.
Byter kalsonger, men tar på mig gårdagens strumpor eftersom den sura kärringen två våningar över mig bokat upp de enda tre kvällarna i månaden jag kan tvätta.
Den bitande morgonvinden som drar genom hålet i högerdojan får foten att kännas som om den precis placerats i ett fotbad med Vicks Blå.
Andedräkten blir till vit rök när jag går till tunnelbanan.
Jag andas stötvis som ett skäggigt litet lok.
Omkring mig ser jag andra lok.
Ett tjockt litet lok har hängt en stor rock kring sin kostym.
En kurvigt lok drar till sig blickarna när jag passerar Västermalmsgallerian.
Ett tjockt loks breda röv spärrar trottoaren så att jag två minuter senare missar tåget med minsta möjliga marginal.
Killen som stänger in mig i ett hörn längst in mot de tågdörrar som inte kommer att öppnas vid min hållplats luktar så starkt av svett och parfym att till och med mina atrofierade luktceller vrider sig i plågor.
Men så kommer jag till Rådmansgatan.
Och där står han.
Trubaduren.
En äldre man.
Skäggig och sjaskigt klädd.
Gitarren i ett hårt grepp.
Fodralet uppvikt och blottande några glänsande mynt och tummade sedlar vars position mot det mockaliknande innerfodret avslöjar att de inte är ditslängda av stressade stockholmare.
Hans mörka stämma, len som sammet och fylld av känslor ner till minsta vibrato, studsar mellan de gula väggarna.
Och ögonen glittrar som på en nybetald hora.
Jag gräver i fickorna.
Hittar en knölig tjugolapp. Håller den hårt i näven när jag närmar mig.
Han tittar mot mig och ler, avbryter sin sång och tackar när jag skyndar mig fram och kastar den i hans bruna lönekuvert.
Jag ler och tackar tillbaka.
Han sätter soundtracket till mitt liv.
Hans röst mattas av, försvinner ut i intet när jag rundar hörnet och går upp för trapporna. Stegen känns tyngre och tyngre, som om benen var av bly, blodet av kvicksilver och huden av valsad plåt.
Det är sextio meter kvar.
Ett skolmästerskap i löpning.
En sprintdistans för handikappade.
Ett revir för en gatuhora.
En evighet för en dömd man.


Stockholm har blivit kallt

Himlen mörknar allt tidigare, men det är ingenting mot svärtan som breder ut sig i min själ.
Allt känns tungt.
Som om jag vore en liten hora i ett nytt kvarter.
Eller en skribent med stora drömmar och ett ännu större ego, men utan en arena att visa upp mig på.
Alex har slutat blogga.
Men det är inte det som gör ont.
Det var ändå en skitblogg.
Det som gör ont är att se Ronnie hemma hos Alex. Två dödsfiender som plötsligt lägger ner vapnen och spelar fotboll på julaftonen för att sedan återuppta striderna.
Den svettiga pannan, de stora, glesa lockarna, kutryggen.
Sitter där.
Och dricker mjölk och äter kanelbullar.
Med sin värsta smädare.
Var finns hedern fiender emellan?
Alex gottar sig åt att få skriva en lång, djuplodande text om Ronnie med utgångspunkt i sin egen existens.
Ronnie ser fram emot att få se sig själv i Café, berätta att man kan komma långt bara genom att vara en fin kille.
Två parasiter närda av ett kulturellt andefattigt Sverige.
Och jag har tappat lusten.
Jag stör mig fortfarande på feta tanter och kostymklädda säljare som skyndar sig på tunnelbanan för att sedan stanna och blockera ombordstigningen medan de sveper med blicken i jakt på den perfekta platsen. Jag stör mig fortfarande på muskulösa, tatuerade killar i No Gi-tröjor som stolt proklamerar 300-influerade deviser som "Jag har inget emot smärta, smärta är skönt." i svettdoftande omklädningsrum med andäktigt stirrande småpojkar omkring sig. Jag stör mig fortfarande på att man måste lämna arbetsplatsen allt tidigare för att få bord på lunchen.
Ibland vill jag bara kasta tangentbordet i väggen, sparka sönder monitorn och stämpla ut.
Men jag tänker inte ge upp.
Tvärtom. 
Jag tänker trappa upp kriget. 
För jag vet att jag behövs.
Tycker du att kanelbullens dag är viktigare än meningslöst sex och ångestdämpande fredagsöl?
Tycker du att du gör en insats när du har en röd tröja som skär sig mot ditt rosa band?
Tycker du att det är rätt att släppa lös snaggade tjejer med flaxande bröst i allmänna badhus?
Då ligger du jävligt pyrt till.
Nattfjäril är tillbaka, era fittor!
 


Phonephucker - en telefonhoras bekännelser

För ett par veckor sedan trillade ett mejl in i min inbox.
Det var ett kort mejl, men ganska vänligt. En förläggare för ett feministiskt förlag sade att han tyckte att min blogg var välskriven och att han gärna ville att jag skulle recensera en bok som var på väg ut.
Den hette Phonephucker och var skriven av min bloggkonkurrent, telefonhoran Tanja Suhinina.
Jag slickade stolt i mig av berömmet, valde att ignorera bristen på detaljer om varför just min blogg var så välskriven, ett säkert tecken på att mejlet gått ut till fler.
Jag sköt tankarna på att jag skulle hjälpa honom med gratis marknadsföring åt sidan.
Mest av allt hoppades jag att han skulle erbjuda mig ett bokkontrakt på stående fot.
Vi som alltid sa hora, en samtidsroman av Nattfjäril om hur det är att växa upp, knulla brudar fast bara snygga eftersom fula brudar inte räknas, klippa till killar som aldrig säger hora och till slut hamna på toppen av näringskedjan.
Men förslaget kom aldrig.
Och det gjorde inte Phonephucker heller.
Förbannade förläggarhora, tänkte jag kväll efter kväll när jag sparkat upp dörren, inventerat posten och bittert konstaterat att jag inte fått något paket den här dagen heller.
Till slut kom den. I förrgår.
Två dagar innan lanseringen.
Förbannade förläggarhora, tänkte jag på nytt.
Men Nattfjäril håller sina löften så jag lade all ledig tid jag hade efter mitt Guitar Hero-spelande på att plöja igenom boken.
Mina bröder och ni andra horor; jag presenterar stolt:

Phonephucker - en recension av Nattfjäril
Tanja Suhinina är en ryskättad kvinna som för att få den arbetslivserfarenhet som krävs för att kunna söka till psykologprogrammet bestämmer sig för att bli telefonsexförsäljerska, eller telefonhora som hon kallar sig själv. Hon sugs in i en surrealistisk värld med torskar som vill att hon ska spela tioåringar, incestscenarier och problematik i stil med att gå och telefonknulla under en umgängeskväll med vännerna.
But enough med den klassiska "DN recenserar"-skiten.
Tanja är rätt bright för att vara kvinna (2.0 på högskoleprovet slänger hon ur sig i början av boken) och uttrycker sig ganska välformulerat för att vara just kvinna och till råga på allt invandrare.
Hon skyggar inte för ord som kuken, fittan och knulla, tvärtom. Ibland går det till och med överstyr och de raffinerade tankar hon egentligen bjuder på försvinner i fittsaft och rövknull.
Det märks att man sneglat mycket på Neil Strauss biografi om Jenna Jameson. Insprängt här och var hittar vi instruktionsnoveller om hur telefonsex går till, tipssidor om vad man kan säga och vad som går bort, samt klippdockor och annat skit.
När man som jag sliter upp boken på tunnelbanan och helt plötsligt stirrar in i en rakad tecknad tonårsfitta är det svårt att lägga fokus på innehållet. Allt man vill göra är att kasta boken på den föraktfullt stirrande kärringen som sitter framför mig och nu har fått vatten på sin kvarn, för att sedan trycka på nödstopp, tvinga upp dörrarna och hoppa framför ett inkommande tåg på spåret mitt emot.
Ibland tenderar Tanja att gå för långt i jakten på humorn, det blir för många egna ordkonstruktioner och meningar vars enda syfta är att få mig att skratta.
Men jag skrattar inte.
Jag skiter i det. Det är inte därför jag läser om telefonhoran.
Jag läser för att jag vill veta hur fan det går till.
Och det är också där i mötet mellan en intelligent rysk telefonhora med humor och en kåt kille med medioker kuk och dominansdrömmar som boken träffar länken mellan hjärna, hjärta och pain riche.
Tanja verkar vara nästan analt fixerad vid att kartlägga knullpratet och knullpratarna. Sida efter sida ägnas åt definitioner, slutsatser och egenhändigt framtagen statistik, men det känns oengagerat och irrelevant för mig som inte fokuserar på torskarna utan på hororna.
Vilka är de liderliga styckena på andra sidan linjen? Kartlägg dem, inte männen.
Vad har ni på er när ni pratar? Känner ni varandra? Blir ni någonsin kåta på riktigt?
Finns det en sexualsnackarmaffia som fikar ihop, byter information om bästa sättet att beskriva tungans vandring längs skaftet?
Har ni någonsin kuddkrig?
Och är någon av er snygg på riktigt?
Ni kanske tror att jag avskyr den här boken. Det gör jag inte. Jag gillar skärpan, det pragmatiska anslaget, ansatsen att inte banga för varken positiva eller negativa sidor av yrket. Dessutom ger den tjejer några handfasta tips som kan komma till nytta.
Har du någon hundring över du tänkt lägga på en telefonhora? Köp boken. Den räcker längre, du kan gå tillbaka den för en omgång till och bäst av allt:
Det går att runka till den.
Med lite fantasi kan man i och för sig runka till allt.

Och du, förläggarhoran. Här kommer ett tips:
Du har temat sex.
Du har en kvinna som säger sig ha en läcker rysk accent.
Du har en kvinna med läcker rysk accent som säljer röstsex.
Säger ordet talbok dig någonting?

Facebook-horor!

Längs uppe på betongväggen utanför mitt kontorsfönster kan jag se en strimma ljus.
Det är fint väder ute. För en gångs skull, tänker jag och stirrar på monitorn igen.
Den har pixelfel.
En röd pixel ungefär en tredjedel från nederkanten. Det gyllene snittet, som vilken jävla bildlärare som helst skulle konstaterat med ett belåtet leende på läpparna.
Den röda pricken är som skynket för en tjur. Den växer, sväller, retar.
Hetsar mig tills allt jag kan tänka på är min defekta monitor.
Trycker bort det tomma worddokumentet som tjänar som en vacker, vit fond åt det röda pixelfelet och går in på Facebook.
Skriver in Ro.
Autofunktionen fyller i resten.
Ronnie Sandahl.
Jag trycker på enter. Hette det förresten inte vagnretur när ADB-kurserna hade sin storhetstid i slutet på 80-talet?
Nio träffar.
Men ingen Ronnie.
Jag undrar var han gömmer sig. Kanske i något av Facebooks undre lager, där bara han, Ranelid och Berny får vara.
Ensamma sitter de där, i lila plyschkavajer och underhåller varandra med anekdoter ur sina liv.
Ronnie berättar om hur tufft det är att vara välbetald krönikör, hur jobbigt det är att alla tjejer han tidigare velat ligga med utan framgång nu har gjort en kovändning och hur svårt det är att veta vem som tar honom för att han är kulturskribent och vem som vill ha honom för att han aldrig säger hora.
Ranelid känner igen sig i beskrivningen och målar upp en dystopisk bild av hur Ronnies liv kommer att arta sig, Ranelid som skrivit femton av Sveriges tjugo viktigaste böcker (bara Nils Holgerssons underbara resa, Röda rummet, Doktor Glas, De dömdas ö och Coq Rouge är viktigare) och bara fått smaka den svenska bitterheten som tack för sina insatser för svensk kultur.
Berny lyssnar inte på varken Ronnie eller Ranelid, hon sitter stum och tyst och skär sig i underarmarna medan hon önskar att någon, NÅGON, kunde ha kallat henne för hora för då kanske hon aldrig hade blivit deprimerad och dömts till ett livstidsstraff i den fantasivärld hennes kemiskt obalanserade hjärna skapat åt henne.
Kulturens missförstådda trojka.
De finns på Facebook. Det är jag säker på. Attackerar varandras varulvar, klickar på Ranelids taggade bilder från kräftskivan förra året, gottar sig I alla blondiner på Ronnies Top Friends-lista och skrattar åt Bernys låga Travel-IQ.
Jag tittar ut genom fönstret.
Solen lyser fortfarande högst uppe på betongväggen.
Snart ska jag gå hem och spela Guitar Hero II.

En sådan dag...

Den vita, sötsliskiga risröran blir färgas sakta rosa när jag rör ner sylten i den.
Först bildas röda spiralformade spår, lite som en flytande polkagris, men ju mer jag rör desto mer suddas gränserna mellan rött och vitt ut till dess att allt som återstår är en rosa smet.
Jag tittar fascinerat på min risifrutti.
Det är som en vittvätt där någon glömt en röd strumpa i trumman.
Och vattnet färgar allting rosa för varje skvalp.
Så fascinerad är jag av metamorfosen i min hand att jag går rakt in i en yngre grabb som står utanför Handelshögskolan.
Den ljusblå skjortan är för lång i ärmarna.
Den svarta kavajen är för kort i ärmarna.
Slipsen är tvärrandig, breda banangula ränder skär över de blåsvarta fälten. En relik från ett annat millennium.
Det flottiga håret glänser, men inte av 1990-talets vax, det är mousse som gäller.
Han är ju modern.
2000-talets frälsare.
Han ger mig en nervös blick. Jag kan ju vara fadder, det mytomspunna epitet som ger seniora studenter en pennalistisk glöd i ögonen och tillträde till de vackraste horornas flickrum i föräldrarnas Värmdövillor.
Men jag har inte kavaj, en grå tröja är allt som står mellan mig och höstkylan. Min frisyr är kort och det vildvuxna skägget signalerar att maktens korridorer inte är min hemvist.
Lättad vid tanken på att jag inte är en del av den strängt hierarkiska värld han lovat att tillhöra blir han stursk.
Spänner ut sina axlar.
- Åh, meh, din idiot, utbrister han högt.
De surrande i:na får mig att se rött.
Blonda tjejer i tajta vita byxor, halsduk och dyra jackor tittar på honom.
Invandrargrabbar, inte av förortstyp utan de som ska bli något, överambitiösa iranier, businessinriktade kineser sneglar mer försiktigt åt mitt håll. Några svenska killar ställer sig bredvid sin enfaldige kamrat.
Snabbt kör jag in armbågen i bröstet på honom.
Han hostar till och sätter sig tungt på trappan. Han kippar desperat efter luft´medan hans kamrater fläktar honom med Ralph Lauren-tröjor.
Jag står där.
Äter min rosa smet.
Tittar på Sveriges framtid.
Han hulkar. Tungan fladdrar ut och in ur munnen som på en upphetsad kobra.
Discovery möter Wall Street.
Och jag är Steve Irwin.
Jag brister nästan ut i "Ain't he a beauty", men besinnar mig. Går därifrån. På tunnelbanan blir jag nästan nedsprungen av en ilsken dam. Hennes kärringfrisyr, rödbrunt, lockigt hår som avslöjar de allt mer glesa hårrötterna, kittlar mig på hakan när jag får smaka på min egen medicin.
En armbåge i bröstet och så är hon förbi.
Jag som hade tajmat min position i förhållande till tåget. Precis framför dörrarna så att jag ska komma in först, men inte så nära att jag står i vägen för de som ska ut.
En perfekt tunnelbaneposition.
Och så kommer den jävla kärringen och gör så mot mig. När jag kliver på är alla platser upptagna utom en, men den är placerad bredvid en socialtjänsthandläggarliknande kvinna vars stentvättade jeans och sönderpermanentade hår signalerar att hon tillhör den folkparksgeneration som dansade till Magnus Uggla, Noice och Lena Philipson.
Jag sätter mig inte bredvid henne, aldrig i livet.
Vissa saker gör man inte.
Jag står i stället i gången. Vid Sankt Eriksplan kliver den obligatoriska barnvagnskaravanen ombord.
Plötsligt står jag i en värld av stora blå ögon, tandlösa leenden och oroligt blickande mödrar.
Och jag håller andan, rädd för att sätta igång en kedjereaktion av skrik som ska få alla i vagnen att titta åt mitt håll, där jag skamset kommer att stå med blossande kinder.
Lyckligtvis händer ingenting.
Vid Fridhemsplan går jag av. Sätter mig på Café Fix. Drar igång Aftonbladet.
Ronnie har skrivit en krönika.
Den handlar om kulturmänniskor i tweed.
Men den hade lika gärna kunnat handla om unga grabbar med flottigt hår, laptopväskor slängda över smala pojkaxlar och illasittande kavajer.
Som Ronnie så väl uttrycker det:
Vem bryr sig?


 


Pengar, pengar, pengar

När jag var ung var hösten en härlig tid. Röda löv, stora grovstickade tröjor med den tunga doften av fuktigt ylle, varm choklad och mys.
Framför mig såg jag hur jag gick hand i hand med min vackra flickvän, som i den där videon av Savage Garden. Ett varmt gyllene ljus omringade oss, den friska vinden rosade våra kinder, lät oss få en smak av de fria viddernas oförstörda luft.
Idag kom hösten till Stockholm.
Och inte fan var det trevligt.
Kylan trängde genom maskorna på min gråa tröja, svepte min kropp i den frusnes iskalla skrud.
Jag skakade, darrade, rasade.
Vart tog alla horor vägen?
Smäckra pärlemorglaserade ben, mjuka rundade axlar, en stramande t-shirt. Allt detta tillhör det förgångna nu. Det som nyss var nu är numera då. Och jag saknar mina flyttfåglar.
I stället har staden intagits av kajor i kostym. Högröstade, vitbröstade i grå kostym hörs de överallt. På tunnelbanor. På restauranger där en lunch kostar 75 kronor, såvida det inte är en billig kines som bara tar 55 vid avhämtning. På jobbet.
Ekonomer kallar de sig. Men var i ligger ekonomin i deras uppsvidade kläder, dyra märkesklockor och svarta läderskor?
De är en svulst i den kollektiva kroppen. Ett malignt melanom på en solbränd hud. Elakartade tumörer med rötterna ända in i märgen.
Och jag hatar dem.
Det är bara avundsjuka, tänker ni kanske. Fuck you, tänker jag.
De kvantifierar våra liv, de förbannade kapitalistludren.
Ett skratt två vänner emellan reduceras till en kostnad för företaget. Kreativa diskussioner om andliga värden bryts ner, analyseras och ploppar ut i form av ett besparingsprogram som ska läsas på den obetalda övertiden.
Din tid är företagets tid.
Allt som gör oss till människor skalas bort som det smutsiga lagret längst ute på löken, eller det rynkiga skinnet på en ost.
Vad hände med enkla nöjen som en billig hora på lunchrasten, eller en diskussion över en solskensbulle om hur synd det är att svenskorna blir allt fetare?
Våra hjärtan har svepts in i sedlar det står 10, 20 eller 50 euro på. Våra själar är kontoslipar på en räknenisses pedantiskt organiserade skrivbord. Vår vardag styrs av managementteorier förankrade i 30-talets tyska krigsmaskineri. 
21-åringar med 20 poäng företagsekonomi och en 10 poängskurs i projektledning från högskolan i Kristianstad agerar lägervakter i de ekonomiska koncentrationslägren oliktänkare placeras i.
Deras führer heter Pengar och de suger hans myntrulle med välbehag.
Ekonomfnask är vad ni är.

I skrivande stund är den här bloggen på plats sju i listan över Sveriges mest lästa feministbloggar. Gör en insats och höj upp den ännu mer. Rekommendera den till era vänner, länka den på era bloggar, tvinga era horor att läsa den. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi ta upp kampen för att bli av med ekonomer, Harry Potter-läsare och alla fula tjejer som vägrar kalla sig horor.


Förortssavannens härskare

Jag går ner vid Fridhemsplans tunnelbanestation och äter körsbär.
Det smakar lite surt först, som sedan går över i sötma.
Kärnorna spottar jag ut på spåren. Lite diskret så att ingen ska se. För det är ju rätt äckligt.
Jag kan inte spotta så bra.
Långa salivtrådar hänger ur munnen och jag skyndar mig att torka bort det.
Skjortärmen blir mörk där vätskorna tränger in i fibrerna.
Så hör jag honom.
En röst, dov av målbrottets ofrånkomliga förändring toppad med den sista resten av ungdomens ljusa stämma.
- Ey vafan, du kommer till Hallunda, jag svär.
Rösten når mig innan mina ögon kan urskilja detaljerna i hans mörkbleka ansikte.
Två svarta ögon stirrar stint från sina hålor under de buskiga ögonbrynen. Stora röda blemmor har invaderat kinderna i det nötcrèmesbruna ansiktet. Tandställningen glittrar varje gång han vräker ur sig ett högljutt "ey".
Runt den smala nacken hänger en tung halskedja som slutar i ett par dogtags. Färgen har skrapats bort från ena kanten och blottar en möglig grön nyans som fläckat det vita linnet.
Den svarta träningsoverallsjackan är öppen och tillbakadragen över de tunna axlarna för att skapa illusionen av bredd och manlig styrka.
Svarta träningsbrallor, det ena benet uppkavlat, det andra nerrullat.
Vita sneakers färgade av gräs, asfalt och livet i betongen.
Han svänger sina tandpetararmar som en kroppsbyggare, eller en poliskvinna med fullt utrustningsbälte. Hela tiden blixtrar ögonen mot småtjejerna på bänken, grabben i kostym som läser en Metro och tanten med rullator som väntar på att tåget mot Hagsätra ska rulla in.
En lejonhanne på savannen, hela tiden förberedd på den oundvikliga revirstriden. Formad av ett hårt liv i en sedan länge upprustad förort där minsta framgång kan rasera en ung mans kriminella framtid.
Han blixtrar mot mig.
Och jag stirrar tillbaka.
En kall hård blick jag förfinat på folktomma gator i utlandet där maktens språk har suttit i knytnävarna, en blick jag använt för att avskräcka rånare på thailändska öar, en blick jag använt för att domdera hundar och attrahera horor.
Han håller fast blicken.
En sekund.
Två.
Sedan vänder han bort blicken under förevändning att han tänker spana in en av de små, hårdsminkade blondinerna som följt honom med det ohöljda intresse bara de första trevande stegen in i vuxenvärlden kan frambringa.
- Ey, brushan, fan, jag kommer, vafan.
Jag hör hans röst, men ser inte längre hans ögon.
Och jag smakar segerns sötma.
Flyg hem, din lilla sparvhora, tänker jag.
Här väntar hökarna.

Sveriges falskaste horor

Glöm flodvågor, pitbullterriers och det ökade oprovocerade våldet. Glöm bort östatshoror som lovar guld och gröna skogar men levererar flatlöss och stubbade kalhyggen.
Glöm till och med bort anarkafeministernas otvättade, orakade skrev.
Det finns ett större hot mot samhället än så.
Jag talar om bankerna.
De ger sken av att vara en samhällsfrämjande institution vars enda uppgift är att se till att människor har råd att sätta guldkant på tillvaron. Jag minns själv hur jag glatt tågade iväg till banken och satte in hundra kronor på Miljonkontot.
Hundra kronor.
Som kunde bli en miljon.
Den groteska kvinnan nöp mig i kinden med rosa ballongfingrar som luktade grönsåpa. Hon skrattade och sade:
- Det här är början på en förmögenhet, min lilla vän.
Och jag, en femårig oskuldsfull grabb som ännu inte legat med min första hora, trodde på henne.
Jag skulle bli rik. Kunna köpa ett tv-spel, ett luftgevär och en röd bil, eventuellt en brandbil. Jag skulle ha råd med lördagsgodis varje dag och kunna extraknäcka som Hulken eftersom jag inte behövde något dagjobb.
Tiden gick.
Jag växte.
Men det gjorde inte pengarna.
Varje gång jag gick in attackerade ett par korviga fingrar mina kinder som allt mer förlorade sin pojkaktiga äppelkäckhet.
- Du är så duktig att spara, sade fettmonstret bakom disken.
Men vad hjälpte det när Inflationen och Räntan och Konjunkturen snodde mina stålar så fort jag vände ryggen till. Jag misstänkte att de var av tattarsläkt eftersom de hade så konstiga namn och tanten i kassan såg så bekymrad ut varje gång hon pratade om dem.
En vacker dag fick jag nog.
I min lilla svarta, blanka bankbok stod det femtiosex kronor. Knappt ett kilo godis. Långt ifrån en brandbil.
Jag tog ut alla pengar.
Kassamongot hade fått grått hår och de tidigare så späckade kurvorna hade blivit till degiga påsar som hotade kväva hennes plågade kropp.
- Men varför gör du det? Det allra bästa är att spara så att du har pengar när du blir gammal, skrek hon desperat efter mig när jag gick därifrån.
Jag iddes inte svara.
Tiden gick.
Men jag kunde inte glömma. Varje gång jag passerade banken blängde jag surt på kassamongot genom skyltfönstret. En vacker dag var hon borta.
Hennes tjänst hade blivit överflödig, sade byskvallret. Folk kunde sköta sina bankaffärer själva på Internet nu. Snart skulle alla kontor läggas ned och världen skulle bli en bättre plats.
Jag skrattade gott för mig själv. Använde två av mina femtiosex kronor till att köpa en nötcréme som jag festade på.
Vem fan behövde den subban i alla fall, tänkte jag belåtet.
Snart ångrade jag mig. Varje gång Internet kraschade fick jag hosta upp sjuttiofem jävla spänn för att betala min telefonräkning på dryga hundringen. Som om inte det var nog var det en gammal klasskamrat som jobbade i fiskdisken på närbutiken som skulle sköta överföringen.
Varje gång sneglade han på fakturan. Jag kunde se hur han gjorde mentala anteckningar om mina shoppingvanor att ta upp under löningshelgen på Stadshotellet.
Plötsligt såg jag mönstret. Jag fick göra jobbet som den feta tackan på banken tidigare gjort. Men banken höjde sina avgifter.
Äckliga snorungar med telemarketingbakgrund tjänade storkovan på att jag gjorde deras jobb. Deras leasade BMW, bostadsrätt i stadsdelar utan invandrare, alkoholister och låginkomsttagare och vackra flickvänner var ett resultat av att jag gratisjobbade åt dem.
Och jag mådde dåligt av vad jag såg.
Jag mår fortfarande dåligt.
Varje gång jag går förbi ett bankkontor och ser någon snabbkäftad kostymklädd horunge med högt hårfäste och begynnande alkoholframkallad fetma ryser jag inombords.
Men hämnden är ljuv.
Jag ollar bankomater. Skyltfönster till bankrelaterade mäklare. Handtagen på alla BMW som står parkerade i närheten av ett bankkontor.
Svettig av en hel dags isolering i tajta kalsonger och åtsmitande jeans, drar jag den över lortiga sifferknappar och otvättade fönster. Men det är det värt när jag vet att ni går runt besudlade av mina kroppsvätskor.
Tänk på det nästa gång ni går till bankomaten och trycker in er kod för att plocka ut några hundringar inför helgens supande. 

Och förresten var det ett jävla tjatande om att jag ska blogga. Nytt jobb ger mig mindre tid, men snart trappar jag upp igen. För vem ska annars berätta om hur horvärlden egentligen fungerar?


Ett skakat folkhem

Det råder högsta beredskap i Sverige.
Defcon 5.
Red alert.
Bara en månad och fyra dagar innan sexårsdagen av terrorattentatet i USA utsattes vi av en attack rakt mot våra svenska hjärtan. En demonstration av ett sådant hat att nineeleven framstår som en korplagsmatch i någon gudsförgäten damliga.
Halva Sverige tvingades under flera skräckfyllda timmar leva utan Anders Lundin och Allsång på Skansen.
Anders Lundin. Nyopererad. Utan lök i halsen. Och så händer det ofattbara.
Först kom chocken.
Sedan kom ilskan.
Nu måste vi tillåta oss själva sörja innan vi påbörjar jakten på de skyldiga.
- Al-Qaida, säger några.
- Koppartjuvar, menar andra.
- Horor, påstår de mer konspiratoriskt lagda.
- Martin Timell, tror underrättelsetjänsten.
Men vem eller vilka som är ansvariga för det största enskilda angreppet på det svenska folkhemmet sedan Spaniens bodegor avrundade sina priser uppåt vid euroövergången kanske vi aldrig får veta.
Jag sitter på ett café där vi som klarade oss oskadda undan det nationella traumat försöker bearbeta våra upplevelser.
Runt omkring mig sitter gråtande människor. Omsvepta i blå filtar med fransar dricker de stora latte med bruna hjärtan av sprinklat kakao ovanpå mjölkskummet medan de berättar hur upplevelsen påverkat dem.
Bredvid mig sitter en smal, liten tjej med tajt jeansrumpa och ett vitt linne som smiter åt kring den fast bysten.
Hennes stora bröst häver sig kraftigt när hon hulkande berättar för en fläskhässja till kompis hur hon förgäves kastat sig runt i fyrarummaren på Polhemsgatan sökande efter något lcd-tv som fortfarande visade livstecken.
Stora tårar trillar längs de fräkniga kinderna när sorgen åter gör sig påmind.
Jag vill gå fram till henne, lägga min ännu gymsvullna armar kring hennes späda kropp och viska:
- Jag vet hur du känner. Ska vi knulla?
Men jag vill inte tränga mig på. Hon måste få tid att läka såren i själen först.
Det måste vi alla.
Snart kommer arga röster att kräva att de skyldiga spåras upp och ställs inför rätta. Misstänksamheten breder ut sig över landet som klamydian vid innerstadsskolorna i Stockholm, och snart står granne mot granne, broder mot broder, hora mot hora.
Göteborgare måste gå i landsflykt.
Folk slutar sälja billiga, begagnade skinnjackor och trasiga mercedes till zigenare på Blocket.
Biståndet till danska grisbönder dras in, men bara fram till november eftersom vi behöver importskinkor till jul.
Vi står på randen till ett inbördeskrig och det enda som kan stoppa det är ett smärre mirakel.
Det eller en repris av programmet tillsammans med gratis kaffe och skorpa på ICA åt pensionärerna och avslagen starköl i plastmugg för alla andra.
Jag ber, jag vädjar, jag bönar för allas vår själ, SVT. Låt det aldrig hända igen.
Nie Wieder.


Staden som Gud glömde

- Öh.
Ett hårt pekfinger gräver djupt i mitt sidfläsk.
Jag vänder mig om.
Den rakade killen framför mig stinker sprit, snus och chorizo. Hans tryne är platt och uppnosigt där det sitter tryggt mitt i ett fält av ärr, skäggstubb och brunt puder han köpt efter att ha läst om dess fantastiskt uppiggande effekt på blek, svensk hy i en artikel på Manolo.se.
Han ser ut som en smutsig hora, något jag gladeligen skulle upplysa honom om.
Om det inte vore för en sak.
Två gigantiska överarmar täckta av röda blemmor vars vita inmäte hotar att tränga igenom det sista skyddande hudlagret vilken sekund som helst.
Jag väljer en kompromiss.
- Va'fan vill du?
Han tittar på mig. Försöker desperat fokusera blicken utan att visa att han glömt bort sitt ärende.
- Tjafsar du?
Jag ser mig om. Söker efter en tv-kamera. En skrattande gestalt som håller upp en kameramobil för att banda ännu en happyslapping att lägga ut på Youtube.
Men allt jag ser är ett skelögt kraterface med enorma armar.
Då slår det mig.
Jag är inte längre i Stockholm.
Utan i Västerås.
På Blue Moon.
Ett laglöst land där det bara finns två vägar till framgång.
En fin bil.
Och stora överarmar.
Ingen annanstans i landet lägger tonåriga grabbar med drömmar om hockeyproffsliv, trettioåriga fabriksarbetare med sedan länge döda drömmar om hockeyproffsliv och utländska herdepojkar som inte ens vet vad hockey är så mycket tid på att bygga överarmar.
Resten av kroppen är oväsentlig. Det är överarmarna som räknas.
Jag skyfflar undan fårskallen och ser hur han måttar ett slag mot mitt bakhuvud som fångas upp av en påpasslig dörrvakt.
Går in i baren och ropar till mig en bartender med Peter Jihde-frisyr.
En kall öl i handen senare ställer jag mig strategiskt placerad mellan två dansgolv. Ingen passerar utan att jag ser det.
Och det är ett beslut jag snart börjar ångra.
"You're the one that I want" i ena örat.
"Tokyo" i andra örat.
Och tjejerna som rusar fram och tillbaka kunde lika gärna sprungit mellan vattenhålen i Serengeti.
Ju fetare de är desto högre sjunger de med.
Ingen får missa att de har roligt fastän de är feta.
Små, plirande ögon stirrar stint på den som vågar tvivla på hur roligt man kan ha på Blue Moon om man är 21 år, har två barn, är mellan jobb och har en målvikt som ligger strax under hundra pannor.
Jag ger upp.
Går ut.
Kliver över en medelålders man som äter på en varm korv.
Beställer en chorizo och trycker i mig som en bulimiker på julbord.
Kollar stolt in överarmarna i ett nedsläckt skyltfönster, men upptäcker till min besvikelse att de nakna, politiskt korrekt svarta skyltdockorna som ska bära vittnesbörd över resultatet av min Friskis & Svettis-satsning är mindre imponerade.
En stor finne lyser som ett stoppljus inne i min ena näsborre.
Västerås.
Gotta love you.


Anders svar

Re: En jobbansökan‎
Från: Anders Gerdin ([email protected])
   
Skickat: den 2 augusti 2007 16:09:53
Till: En Nattfjäril ([email protected])

"Jag befinner mig på semester till den 13 augusti och kan inte besvara ditt mejl. Kontakta i stället nyhetschefen om du har tips eller frågor.
Och glöm inte att köpa Aftonbladet.

Anders Gerdin, chefredaktör och ansvarig utgivare"

Öppet brev till Anders Gerdin

Hej!
Jag heter Nattfjäril och jag minns att när jag var liten var Aftonbladet min favorittidning.
Så fort jag fick min veckopeng sprang jag och köpte den.
På fredagarna.
Mina knubbiga små pekfingrar färgades svarta när jag slickade på dem för att snabbare kunna bläddrade igenom de läckert gula och svarta sidorna, på jakt efter sinnlig stimulans och spännande nyheter.
Jag minns att min mamma brukade ställa fram ett glas mjölk och ett fat kanelbullar innan hon stängde dörren till mitt ostädade pojkrum med blåvita tapeter och en Cindy Crawfordaffisch på väggen.
Där satt jag.
Ensam.
Och läste.
"Nakenchock!"
"Tipsen som gör dig smal!"
"Dödens natt!"
Rubrikerna skrek ut sina hemska budskap. Och jag ryste av välbehag medan mjölken färgade min fjuniga överläpp vit som novembersnö.
Sedan kom fallet.
En ung man med lila plyschkostym, svettiga lockar i pannan och fuktiga hundögon började beskriva sin tuffa uppväxt som oskuld i småstaden.
Borta var spritindränkta krönikor inringda en tidig onsdagsmorgon från ett motell någonstans utanför Las Vegas.
En spoling på jakt, men inte efter sex, droger och rock'n'roll utan kel, latte och tvångsmässigt mys, hade ensam dödat den journalistik som fostrat hjältar som Ernest Hemingway, Hunter S Thompson och Jan Guillou.
Därför kräver jag att ni med omedelbar verkan gör er kvitt den falske profeten Ronnie Sandahl och hans harlequinosande prosa. Och jag har den perfekta ersättaren.
Nattfjäril ställer härmed sina tjänster till förfogande. Ett axplock av mina tjänster:
Osammanhängande texter med utgångspunkt i min småstadsbakgrund.
Korta meningar.
Pretentiösa texter. Eller opretentiösa om du föredrar det.
Analyser baserade på den livsvisdom ett ungt sinne har samlat på sig.
Diskret invävda slutsatser som syftar till att lyfta fram vilken fin kille jag är, framför allt för de kvinnliga läsarna.
Jag är också duktig på att tillbringa min tid på väg någonstans; caféer, söderkrogar, hemmet på landsbygden eller någon finkulturell kändis jag vill ställa in mig hos. Deadlines håller jag ibland, men bara om jag inte varit ute kvällen innan för då kopplar jag helst med Teletubbies och en cigg.
Referenser lämnas mer än gärna på begäran. Vill du se arbetsprover rekommenderar jag ett besök på min blogg Vi som alltid sa hora, som du hittar på http://www.visomalltidsahora.blogg.se. Du kan också mejla mig på [email protected].
Med en förhoppning om ett framtida samarbete.

Nattfjäril
P.S. Axel Kjolman kan kasta sig i väggen. Jag är Sveriges nionde mest lästa feministblogg enligt Bloggportalen.se och har säkert nästan 150 unika besökare om dagen. Ibland mer, men bara om jag skriver om bögar.

1+1=flata

Det är den första augusti och mitt liv kommer aldrig mer att bli detsamma.
Det börjar som en perfekt dag.
Solen skiner och i vinden dansar regnbågsflaggorna. På en fotbollsplan leker en flock ystra bögar med en rosa hoppboll. Det märks att de har roligt.
Då och då ramlar någon av hoppbollen och omringas av de andra. Höga falsettskrik skär genom stadsmiljöns bakgrundsbrus.
De tittar beundrande på musklerna som spelar i min vilddjurskropp när jag går förbi.
Jag ler och rotar i ryggsäcken efter några Chupa Chups som jag kastar åt dem.
Alla dyker som havssulor, ingen vill bli utan det eftertraktade godiset.
På några sekunder förvandlas oskyldig lek till blodigt allvar. De drar varandra i håret, river varandra med målade naglar och örfilar skägglösa kinder.
- Din jävla bitch!
- Du är en hora!
- Din... din... tvestjärt!
Alla stannar upp. Den långe, smale killen som kastade ur sig kommentaren rodnar. Han gömmer ansiktet i händerna och börjar gråta. De andra börjar cirkulera kring honom som gamar kring en döende zebra.
Jag gräver djupare i ryggsäcken och lyckas hitta några klubbor till.
- Hörrni, fjollor. Här har ni!
Min svällande biceps dras ut som ett elastiskt gummiband och i stället är det triceps som kontraheras när jag sträcker armen och kastar mina projektiler mot de paralyserade bögarna.
En Chupa Chup med colasmak träffar en liten blondin mellan de välmejkade ögonen. Han kvider till och rynkar förbryllat pannan innan han segnar ihop i en liten hög. Högljudda snyftningar tränger in i mina hörselgångar.
Jag muttrar fram en ursäkt och fortsätter min promenad mot McDonalds.
På vägen passerar jag en stor karneval. Stora män i kvinnokläder, stora kvinnor i manskläder och andra gycklare underhåller barnfamiljer som gått dit för att titta på den ambulerande cirkusen Pride.
Runt omkring dem flockas små, bleka tjejer med paljetthjärtan i ansiktet, korpsvart hår och rosa vingar av ståltråd och nylon.
De kommer i par. Hand i hand med varandra.
Som stora spyflugor.
Men något vaknar inom mig. Där det finns män som älskar män, kvinnor som ser ut som män som älskar kvinnor som ser ut som män, män som älskar män och kvinnor som ser ut som män, och feminister som inte någon älskar, där kan det också finnas horor.
Vackra, älskvärda horor.
Nattfjärilar omhöljda av mystik.
Jag vandrar in på området. Köper rosa sockervadd eftersom den vanliga vita inte säljs.
Kastar en bönpåse på några tomburkar och vinner en stor, rosa kanin.
Under en banderoll det står "Fi!" på sitter tre trallande tattare i ljusblå baden-badenstolar. De har lila plyschkavajer och svarta kjolar. En av dem ser bekant ut.
Späda axlar. Brunlockigt hår vars svettiga lockar sitter klistrade i pannan. En hängande röv som kramas åt av den grova yllekjolen.
- Ronnie, ropar jag glatt, men inser mitt misstag när jag ser den mörkfjuniga mustaschen som pryder överläppen och de små bulorna som buktar ut i navelhöjd.
Jag får småspringa därifrån för att inte bli träffad av Mariannekaramellerna hon kastar efter mig.
Tre timmar har jag vandrat där och inte en snygg hora har jag sett. Mina fötter ömmar när jag går in på Pressbyrån och river åt mig Aftonbladet.
"Veganer vägrar ha kött i sängen."
Rubriken slår som ett pungslag.
Smärtan i fötterna är ingenting mot insikten som kommer att förändra mitt liv för evigt:
Kvinnliga vegetarianer är flator!
Mina ben blir skakiga när mönstret framträder i all sin tydlighet.
De gillar inte kött, men kan tänka sig att äta fisk.
Ägg slinker ner (symbol 1, se fotnot).
Ibland har de dreadlocks och rör sig i stim.
Kippande efter andan lyckas jag ta mig ut ur kiosken. En stor sten får tjänstgöra som stol medan jag kämpar för att återfå fattningen.
Alla dessa dejter på dyra restauranger då jag glatt satt i mig en blodig biff medan tjejen petat lite i en sallad för att sedan gå hem.
Dödsdömt från början.
För det är inte min vackra oxrullad hon vill ha.
Nej, en tur mellan sladdriga salladsblad är det enda som duger åt det otacksamma fnasket.
Jag sitter kvar på stenen en stund.
Tänker.
Till slut ställer jag mig upp.
Kastar Aftonbladet i papperskorgen.
Och går hem.

Ett uppror inleds

Precis som alla andra grabbar hade jag en idol när jag var liten.
Han var stor, stark och ostoppbar.
Hulken.
Jag gillar serier, men faktum är att världshistorien är full av manliga förebilder minst lika bra som den grönskinnade, titanen. Ta bara följande exempel:
Julius Caesar.
Conan, cimmeriern.
Djengis Kahn.
Mike Tyson.
De var alla män som inte var rädda att använda våld för att lösa tvister.
Män som gjorde rätt för sig och betalade för sina horor.
Män som vägrade ge upp när fittpiskan slog deras breda ryggar blodiga.
En gång hyllade som hjältar, idag blott skuggor vars namn då och då viskas av ett fåtal män som ännu inte glömt den gyllene eran.
I stället har en ny förebild kommit fram. En finlemmad gosse med immiga glasögon, pottfrisyr och töntiga kompisar.
Han heter Harry Potter.
Och vart jag än vänder mig är hans förbannande lärjungar där och skräpar.
En tanig artonårig oskuld som spelar World of Warcraft och hetsmasturberar i skenet från Asian Prostitutes 3 som han laddat ner på PirateBay.
En plattbröstad tjugoåring med långt, ostyrigt hår och ätstörningar som ägnar fritiden åt att skriva dikter om ensamhet på sockerdricka.se och som drömmer om att bli en ny Marian Keyes.
En knubbig femtonåring vars utstående tänder hålls i schack av en tandställning med hård metallisk glans och som inte vill gå till skolan eftersom hon blir mobbad bara för att hon alltid räcker upp handen när lärarna frågar vem som gjort läxan.
Harry Potter har blivit för samhällets unga emopestsmittade vad Jesus var för de spetälska och Anaïs Nin för de översexuella medelålderskvinnor som huserar i kulturelitens kölvatten.
Och jag vill bara skrika.
Att låta de unga tjejer som vill läsa J.K. Rowlings barnböcker göra det är en handling i sann darwinistisk anda. De kommer aldrig att få chansen att sprida sina defekta gener vidare.
Men att se unga män svepas med i velourvågen, en tsunami av känslodravel och bisarra idéer om jämställdhet, är tragiskt.
Var är alla dessa kritiska röster som ständigt höjs när en tjej skär sig i armarna eller väljer att äta ett näringsrikt äpple om dagen och utesluta några chokladkakor och en citronmuffin?
De tiger.
Trots att en generation unga män håller på att gå förlorad.
Trots att starka armar, hår på bröstet och kraftig skäggväxt är på väg att bli lika sällsynt som fjällrävar.
Trots att ingen kommer att kunna tjänstgöra som avelshingst och lägra hundratals kvinnor, tre åt gången.
Jag kräver att samhället griper in. Lagstiftar. Kanske inför en särskild kvinnoskatt som ska användas till behandlingshem där dessa vilsna själar får en chans att göra bot och bättring.
Vi maskulinister har redan spottat i näven och gjort upp en handlingsplan.
Vi ska ingripa varhelst vi ser en chans att rädda en pojke från ett hemskt öde.
Genom att slåss med svagare män, genom att klappa horor på röven, genom att visa att de riktigt välbetalda jobben är reserverade för män som har ett psyke av stål, intelligens och en vältränad kropp ska vi bana väg för en ny typ av man.
En man som vet sitt värde.
Vikingablodet flyter tjockt i våra ådror.
Det är dags att vi tar tillbaka det som rätteligen är vårt.

En hora i arslet

Jag minns att jag var nyss fyllda nitton och i Amsterdam på uppdrag av länstidningen.
Det var en ovanligt kall vinter. Mina kinder var fortfarande rosiga och hyn hade ännu inte fått sin nariga strävhet. Mina ögon lyste av ungdomlig iver över mitt spännande uppdrag.
Jag skulle skriva om horor.
Ett drömjobb.
Jag hade alltid varit fascinerad av dem. Ända sedan jag var liten. När mamma bad mig skriva önskelistor till tomten klottrade mina späda barnahänder alltid ner "hora" överst på listan.
Svart, vit, tjock, smal - det hade ingen betydelse.
Bara det var en hora.
Jag fick aldrig någon.
Mamma sade att vi inte kunde ta hand om en hora.
- Vem ska ta ut henne på kvällarna när regnet står som spön i backen, frågade hon mig.
Det spelade ingen roll att jag försäkrade henne om att jag skulle göra allt jobb, bara jag fick en hora.
Nu stod jag här.
Skyltfönster efter skyltfönster fulla med horor.
Den lilla pojken i mig tjöt av glädje.
Området myllrade av köpsugna människor. Som en julmarknad på landet där mintkyssar och cocosbollar bytts ut mot avsugningar och analsex. Vinden rev som kalla klor i droppande näsor och rinnande ögon, men folk log, skrattade och handlade av hjärtans lust. Jag började vandra upp och ner längs gatorna i jakt på det perfekta intervjuoffret.
Till slut såg jag honom.
En kort kille i min egen ålder framför ett stort skyltfönster alldeles i utkanten av Molensteeg.
I sin stora dunjacka med pälskrage påminde han om en eskimå, men en mörkblå mössa med hans namn, Jeroen, broderat i röda korsstygn avslöjade hans ursprung.
Blicken i hans ögon var laserstrålar, fokuserade på en vacker, yppig madame med stora, bleka, tunga bröst utsträckt på en mintgrön divan. De mörkbruna vårtgårdarna såg ut som smält choklad som droppat ner på den alabasterfärgade hyn.
Mintkyssar för vuxna, tänkte jag och gick fram till honom.
Det var imma på glaset framför honom.
Han tittade på mig.
Jag tittade på honom.
Vi tittade på horan.
Jag vet inte hur länge vi stod där. En minut, en kvart, en timme.
- Jag fyller år idag. Arton, sade han plötsligt med en kraftig röst som inte motsvarade hans diminutiva yttre.
- Grattis, svarade jag.
Sedan tystnade vi.
Tittade på horan.
- Hörrni, ska ni köpa något eller inte?
Ett par stora händer grep tag om våra axlar. Utan att vi märkt det hade horans hallick tagit sig fram till oss.
Vidgade kapillärer i den stora, röda, knotiga näsan vittnade om ett långvarigt alkoholmissbruk. Tänderna var fläckade av kaffe och nikotin. Ena ögonlocket hängde som en frusen skinnflik över ett oseende öga.
Men greppet kring axeln var ett skruvstäd ur vilket jag inte såg någon utväg.
Grabben kved till och tittade på mig.
Tårar trängde fram i hans unga ögon av hallickens omilda behandling.
Jag rev snabbt av mig ena fingervanten och trevade i fickan på min parkas. Ett par iskalla mynt, gammalt godispapper, en avriven inträdesbiljett till Rijksmuseum.
Greppet kring min axeln hårdnade ju mer jag fumlade.
Längst inne i den djupa fickan hittade mina frusna fingertoppars vindlande papillarlinjer sitt mål. Den glatta, nötta ytan på en välanvänd sedel.
Triumferande halade jag fram den skrynkliga sedeln och tryckte den i handen på min olycksbroder.
Femtio gulden.
- Han ska ha en avsugning.
Jag sade det lika mycket till den förvånande ynglingen bredvid mig som till den bryske hallicken.
Ett ögonblicks tvekan.
Sedan lyste hans ansikte upp.
- Jag vill ha en avsugning.
Hallicken släppte taget om våra axlar. Synade mig en kort sekund. Sedan ryckte han på axlarna och muttrade något.
Grabben tittade snabbt på mig.
Log.
Skakade min hand.
- Tack.
Sedan gick han efter hallicken som redan stegat vidare.
Jag vände blicken mot kvinnan i skyltfönstret. Hon reste sig upp. Låste upp en dörr jag inte tidigare hade sett.
In klev min nyblivne vän.
Utan jacka såg hans korta, smala gestalt ut att tillhöra en femtonåring snarare än en artonåring.
Han satte sig i divanen.
Horan böjde sig ner och lade huvudet i hans knä.
Jag minns att pojken som hette Jeroen såg lycklig ut.
Men det var kanske inte så konstigt.
Han fyllde ju år.

Tidigare inlägg
RSS 2.0