Bollen är rund

Inget är förbjudet när ett tjugotal bastanta kämpar drabbar samman på en illa klippt gräsplätt i en glänta alldeles utanför Sunne. För att kunna skilja vän från fiende i kaoset bär de två gängen olikfärgade tröjor.
Och det behövs i det våldsamma tumultet som utspelar sig framför mig.
Höga sparkar riktas mot huvuden, det dras i tröjor och oklippta naglar lämnar blodiga fåror i hårbeklädd hud.
De skriker åt varandra.
- Jävla hora!
- Din förbannade fitta.
- Nu jävlar ska du få!
Så, på en given signal, slutar de slåss och skingras. Intar sina positioner för att börja kampen igen.
Det är damfotboll i division I.
Och jag har aldrig varit så rädd.
En satt, svartmuskig kvinna springer åt mitt håll. När hon kommer i närheten spottar hon en stor, brun, snusprilla framför mina fötter. Kladdet kring munnen torkar hon av med handflatan.
Jag ryser av äckel.
Matchen som utspelar sig framför mina ögon är som krigsscenerna i Bravehart. Barbarer som skriker och trissar upp varandra inför det stundande blodbadet.
Plötsligt förstår jag hur andra världskriget måste ha varit.
Den slutgiltiga invasionen av Tjecken i mars 1939.
Framför mig ser jag samma orakade ansikten, samma hockeyfrillor, samma tomma blick i blodsprängda ögon.
Samma förvirring.
Som en stor, sladdrig organism med många ansikten, ludna armar och kraftiga ben springer de efter bollen.
En muterad amöba som rör sig över ett grönt fält.
Planlöst.
Elakt.
Hungrigt. 
Då och då kan jag skymta den svartvita bollen i kötthögen, men lika snabbt försvinner den ur syne efter en missriktad spark.
I sextio minuter dansar de sin dödsbringande dans. Skadorna är många och svåra.
Dobbar i ansiktet.
Söndersparkade smalben.
Kallbrand.
En modig man pilar fram och tillbaka längs fronten. Behandlar de skadade. Släpar deras sargade kroppar till sidlinjen och skickar fram reserverna.
Unga tjejer.
Ännu oförstörda. Mustasch pryder ännu inte deras överläppar. Axlarna är ännu inte så breda.
Och rädslan lyser som en fyrbåk i deras glansiga ögon.
Men de har inget val.
Kampen fortsätter. Och för att vinna måste man offra sig. De vet det.
Härdade krigare i båda lagen grymtar fram korthuggna order. Försöker desperat koordinera sina handlingsförlamade vapensystrar. Men det går tungt.
Efter en evighet vinkar domaren av matchen.
Trötta spelare sjunker ner på knä i de mjuka, regnfuktiga tuvorna. De har gett allt. Vinna eller försvinna.
Matchen slutar 0-0.
Ännu ett dussin kvinnoliv har spillts helt i onödan.

Kommentarer
Postat av: Horan M

Saknar blogginlägg angående förra helgens bravader...

2007-07-26 @ 13:04:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0