Vi som alltid sa hora

Det öronbedövande larmet från telefonen på väggen rycker mig ur sömnens bojor.
Jag tittar på klockan. 03.51.
- Hallå?
En mörk röst vrålar gutturala ljud i örat på mig. Jag förstår ingenting.
- Äh, håll käften din hora, säger jag och lägger på.
Sedan förstår jag. Det är dags att gå upp. Soluppgången väntar inte på någon, allra minst en grupp svenska charterturister.
Det är lång kö vid frukostbuffén. Uppenbarligen har även de ryska och engelska guiderna bestämt sig för att soluppgången måste ses. Jag pressar ner en croissant och två vattenmelonskivor. Ett glas färdigutblandad apelsinjuice får tjäna som törstsläckare. Det smakar unket.
Vi kliver ombord på bussen. Alla är där.
Utom arabtjejerna med sin svenska kelgris.
De kommer en kvart för sent. Vad är väl en soluppgång över världens största saltsjö mot kajalsvarta ögon och chockrosa läppar?
Vi åker på dammiga vägar.
Jag somnar.
Vaknar med ett ryck. Tittar ut genom fönstret. Det ser ut som ett flyktingläger i Darfour.
Vi är framme vid saltsjön.
Det är femton bussar till. Den stora, vidsträckta tomheten är en tomhet fylld med solkiga t-shirts och svettiga shorts. På andra sidan vägen har försäljare satt upp stora stånd där de säljer fårskinn, ökenrosor och Coca Cola.
Det är världens största saltjö, stor som Gotland. Alla busschaufförer parkerar på samma ställe.
Dessutom är det molnigt.
Jag går ut, sträcker på mig och tar fram kameran.
Dirigerar flickvännen för en bild. Perfekt förutom ryssarna i bakgrunden. Försöker en annan vinkel. Där är engelsmännen. Jag lärde mig min läxa igår.
Klick.
Alla kliver ombord. Några sätter sig lite längre fram i bussen.
En man i 50-årsåldern, med mörka, hårda ögon och krökt näsa tar tag i guiden.
- Du, vi har ett problem. Vi satt här förut. Tillsammans. Nu får vi inte göra det. Vi vill sitta med barnen.
Hans röst vibrerar av vrede och indignation. Hela hans gestalt är tagen av kränkningen.
Någon har tagit hans plats.
Deras son, en lång, smal kille i 18-årsåldern med axellångt hår och svettband, ser besvärad ut. Hans 15-åriga syster ser plågad ut. De sitter tysta bredvid varandra. Tittar ut genom fönstret.
Men mannen ger sig inte. Hans mulliga lilla fru stryker honom uppmuntrande över ryggen. Stärkt ger han sig på guiden igen.
- Du måste ta tag i det här. Nu på en gång.
Guiden lovar att göra det så fort alla kommit ombord. Det tar tjugo minuter att bringa ordning i kaoset.
Vi fortsätter.
Vi ska få se världens största oas. En halv miljon dadelpalmer samlade på ett och samma ställe.
I mikrofonen berättar guiden att det finns över hundra olika sorter och att de skördas i september.
Imponerande.
När vi kommer fram är danskarna och finnarna redan på plats. De ser pigga och fräscha ut.
De har tillbringat natten på ett underbart femstjärnigt ökenhotell.
Svenskgänget får gå den första guideturen. In bland palmerna. Det påminner om en svensk högsommar i fjällen. Åtminstone myggmässigt sett.
Då och då stannar vi till för att få veta att man skördar dadlarna i september. Fikonen i april. Oliver och allt annat skördas förresten också i september.
När vi närmar oss slutet på tiominuterspromenaden går en skäggig medelålders man med spräcklig skjorta fram till guiden. Hans digitala kompaktkamera hänger tryggt i ett band runt halsen.
- Du, vad sade du där, skördas fikonen i april?
Vi går förbi en pumpstation. Plötsligt sliter den nygifte killen fram en videokamera och sjunker ner på knä. Hans vita linnebrallor blir smutsiga, men inget kan släcka glöden i hans ögon. Han riktar kameran mot något på marken. Vi andra närmar oss försiktigt för att se vad som är värt att föreviga på film.
Det är en myra, förvisso en stor jävel, men ändå en myra.
Den springer kors och tvärs. Killen följer efter.
Ännu en fantastisk film från en bröllopsresa har producerats.
Chauffören hetskör till nästa utflyktsmål.
Åka veterantåg i fosfatbergen.
Fosfatberg.
Vi är drygt en timme för tidiga. Men ändå går vi på.
- Annars får ni åka i boskapsvagnen och det är inte så bekvämt, säger guiden.
Jag springer ombord och tar en plats. Väntar.
Tittar ut genom det öppna fönstret.
Fler och fler går på. Ett par beväpnade poliser går en runda och sätter sig i loket. En busslast skröpliga gamlingar kommer sist. De är krumma i ryggen, går med käppar, kryckor eller stöd av varandra. Som ett annat släkte.
Deras små, plirande ögon bakom de uppfällda solglasögonen spanar efter lämpliga platser.
Too late, tänker jag när lyckokänslorna över min egen förträfflighet sköljer över mig. Jag är svensk, jag sitter där jag sitter.
Vi väntar.
Till slut åker vi iväg. Torra fält övergår till berg. Här och var betar getter. En vältränad familjefar med en stor prilla under läppen kastar sig från sida till sida. Varenda buske, varenda get ska förvandlas till ett pixligt semesterfoto.
Han slutar inte ens när vi åker in i tunnlarna.
Barnen tittar storögt på honom.
Vi gör ett par fotostopp i bergen. Jag tröttnar fort. Har man sett ett berg har man sett alla. Ingen håller med mig.
Alla ska ut, fotografera just den klippan och den gröna slemfloden med resterna från fosfatframställningen.
Ändhållplatsen är en fosfatgruva. Vi stannar till där, tittar hur Volvolastaren flyttar svart grus från en hög till en annan. En kvart sitter vi där. Sedan åker vi tillbaka samma väg.
Familjefadern kastar sig fram och tillbaka och fotograferar hysteriskt.
Vi ankommer stationen.
Jag föser undan några smutsiga tiggarflickor och säger till dem så skarpt att de tar ett par steg tillbaka av rädsla.
Ombord på bussen tar guiden till orda:
- Om ni undrar varför det var beväpnade poliser ombord på tåget så var det alltså för vår säkerhet. Om något händer vet de vilka de ska ringa.
Det känns tryggt att veta.
Vår resa fortsätter. Nästa stopp är ett lyxhotell mitt ute i ingenstans. Jag gnuggar mina ögon när jag ser det. Ett paradis värdigt Jihads martyrer. Vi får lunch bestående av couscous och kött. Till efterrätt vankas melonskivor. Det ingår i priset. Drycken får vi betala själva.
Mat i magen och bara ett utflyktsmål kvar. Det känns lite lättare nu. Allt vi har kvar är den heliga staden.
- Det här är fjärde världens heligaste stad, säger guiden på nytt. Ingen orkar rätta honom.
Han har arrangerat så att vi ska få se den heliga moskén från taket på en supermarket i närheten.
- Klockan är fem och de släpper bara in allmänheten fram till klockan tolv, så det är rätt kört. Men det går lika bra så här. Dessutom har de schysta priser om ni ska köpa någon souvenir, upplyser han oss om.
Det gör inget.
Vi klättrar upp på taket. Därifrån kan vi se taket på moskén. Vi kan också se ryssarna och engelsmännen som är på taket på en närliggande supermarket. Vi tar kort. Det är ju trots allt världens fjärde heligaste stad. Inne i butiken försöker en tunisisk man genomföra sin bön. Runt omkring honom traskar obekymrade svenskar och vänder och vrider på målade tallrikar som deklarerar "I love Tunisia" i grön text mot blå bakgrund.
Vi hinner ta en kort promenad längs marknaden utanför moskéns murar.
De ropar åt oss att köpa billiga vattenpipor. Sedan vill de sälja hasch.
Polisen som står trettio meter bort tittar förstrött på alla kvinnor som går förbi.
Vi köper inget hasch. Ingen vattenpipa heller. Bara några bröd och en flaska vatten.
Vi får vänta på bussen. Arabtjejerna och deras svenska kelgris är försenade. När de äntligen dyker upp ser de upprörda ut.
Jag misstänker att priset på svenskarabiska horor inte var så högt som det kunde ha varit.
Äntligen ger vi oss av. Några av oss ska byta buss efter vägen och åka den sista sträckan tillsammans med danskarna och finnarna. Men först ska vi dricksa chauffören för att vi inte råkat ut för någon olycka.
- Fem dinarer per par eller tio dinarer per familj kan vara lämpligt, informerar guiden.
På några minuter har den glade chauffören dragit in en tunisisk snittlön bara i dricks.
Vi är lika glada för att vi snart är hemma på hotellet.
Dagen efter möter jag reseledaren.
Hon ler brett och artikulerar tydligt.
- Var det en bra resa? Vad var roligast?
Jag kliar mig i huvudet. Fosfatberg, mygginfesterade oaser, smutsiga berberfamiljer. Det är svårt att välja.
- Det var nog fiskebyn, svarar jag och går därifrån.


Bussplatser.
Hasch utanför moskén.