Vi som alltid sa hora

Jag var ganska gammal när jag gjorde det för första gången. Nästan tjugo år. Urgammal. Alla andra hade gjort det.
Utom jag.
Som ett naket träd med repad bark, på väg att dö, oförmögen att hänga med de unga grönskande träden omkring mig. De häcklade mig. "Om du inte gör det snart kommer du att dö utan att någonsin har testat.", "Du vet inte vad du går miste om." Orden sved, även om jag inte förstod det då.
Men en dag kom chansen. Snabbt in, några nervösa minuter då jag inte riktigt förstod vad som hänt. Sedan var det över.
En stor tomhet kom över mig. Var detta allt de andra hade snackat så mycket om? Besvikelsen spred sig som ett gift i min kropp, tårarna brände bakom ögonlocken.
Vad var tjusningen i det här? Var fanns den intima kontakten jag så länge letat efter? Kanske var det småstadens naivitet som slagit klorna i mig. Men jag var säker.
Att skaffa e-mail var inte alls som jag hade förväntat mig.
Det gick lång tid innan jag fick chansen att mejla igen. En kall och ruggig novemberdag träffade jag en tjej på en av alla dessa inkrökade söderkrogar som turisterna kallar pittoreska och stockholmarna kallar för sunkhak. Hon hette Johanna, hade brunt hår, lugg och bananmage. Vi umgicks ett tag innan det rann ut i sanden. Kanske var det av ren lättja.
Kanske hade jag aldrig känslor för henne.
Eller så hade jag det.
En dag fick jag ett mejl från henne. Ett långt mejl, säkert tiotusen tecken. Hon skrev hur mycket hon älskade mig, men att jag inte förstod hennes behov av frihet. Att min kärlek var som en tajt sidenklänning som smet åt allt hårdare tills hon inte längre fick luft.
Jag började gråta när jag kommit halvvägs. Utanför fönstret snöade det. Jag ville rasa, berätta för henne hur mycket hon trasat sönder min själ. Men i stället skrev jag ett kort och kärleksfullt meddelande:
Jag släpper dig fri, min hora!
Ett snabbt klick och en relation var över. Bara så där. Utanför yrde snön.
Min mor knackade på dörren och klev in. Framför sig höll hon en bricka med ett glas mjölk och ett fat kärleksmums.
Kärleksmums.
Vilken jävla ironi, tänkte jag och torkade tårarna med gårdagens t-shirt som hängde på stolsryggen. Sedan åt jag upp allt och smärtan bleknade en smula.