Vi som alltid sa hora

Utanför mitt fönster står de och skriker. Popsnören. I händerna håller de rödvinsglas som skvimpar ut när de gestikulerar åt varandra. Deras aggressiva framtoning skrämmer förbipasserande.
Barnamördare, våldtäktsmän, fotbollshuliganer.
Två smala, svartklädda killar i 20-årsåldern ställer sig i buskarna utanför mitt fönster och pissar.
Jag funderar på att säga till, men avstår. Jag vågar inte provocera dem.
Jag hatar mig själv för att jag saknar civilkurage nog.
En ensam kille går förbi. Han är i 40-årsåldern, stor, vältränad, ena armen täckt av en tribaltatuering. En helt vanlig kille på väg hem.
- Hörrni, horor. Ge fan i det där, säger han till popsnörena.
De tittar på varandra. Stumma. Förvånade. En ensam kille har sagt åt dem, DEM, att ge fan i att pissa på husen.
Jag sätter händerna framför ögonen. Vågar inte titta.
Men så händer ingenting. Förvirrat lommar popsnörena iväg.
Jag ser hur killen där nere vandrar vidare. Han verkar inte ens medveten om att han just stirrat döden i vitögat.
I natt är han min hjälte.
Jag suckar och slår upp ett glas Zlatopramen. Hämtar min Aftonbladet innan jag sätter mig tillrätta i soffan och bläddrar fram Ronnies fina intervju med Linda Bengtzing. Men jag kan inte koncentrera mig på orden.
Jag skäms för att jag inte vågade säga till.
"Fy fan om folk visste", säger Linda till Ronnie.
Orden går direkt in i mitt hjärta.
Fy fan om folk visste.