Vi som alltid sa hora

När jag växte upp var skolan indelad i två läger: de som sa hora och de som inte sa det. Vi som alltid sa hora kastade ordet omkring oss. Som en tennisboll, lysande grön och luddig, ständigt på väg till någon liten flickhand.
De som inte sa hora tittade alltid avundsjukt.
Så kom dagen då jag flyttade upp till Stockholm. Jag minns hur mina darrande, bleka fingrar knäppte den vit-röda-rutiga skjortan jag skulle ha på mig på min första dag på jobbet.
I entrén väntade Laila. Min chef. Med storblommig blus och varma bruna ögon ledde hon mig runt i lokalerna, visade mig var jag skulle sitta. En dröm hade gått i uppfyllelse. Jag hade tagit mig från hålan till händelsernas centrum. Stockholm.
Det var på mitt första redaktionsmöte jag för första gången fick en dos av betongverklighetens karga bisterhet.
Vi hade diskuterat hur vi skulle gestalta den store regissören. Jag ville ställa honom mot väggen, fråga honom om han var det svin mot kvinnor jag trodde att han var. Men Laila ville annorlunda. Ett hyllningsporträtt, en summering av ett långt och produktivt yrkesliv. Jag vek ner mig.
Hon var ju trots allt chef.
- Okej då, din hora, sa jag glatt åt henne.
Jag slungade ordet i en perfekt båge, allt hon behövde göra var att sträcka ut en hand och fånga den lysande, gröna bollen i en enkel lyra.
I stället tappade hon den. Och hakan.
Alla runt bordet tittade på mig. Och sedan brast det för Laila. Hon skrek och gormade, antydde att jag var osäker på min manlighet och inte skulle bli långvarig på tidningen om jag inte skärpte till mig.
Jag förstod ingenting. Jag hade ju bara lobbat över ett vänskapligt "hora". Till slut tystnade Laila. Skammen hade bränt sig in i min osäkra, unga själ. Brännmärkt av min bristande förståelse  för Stockholms oskrivna lagar.
Efter den dagen var jag en paria på redaktionen. En dag hade någon lustigkurre ställt fram en bjällra på mitt skrivbord.
Och mitt självförtroende hade fått sin första törn.