Vi som alltid sa hora

Det råder högsta beredskap i Sverige.
Defcon 5.
Red alert.
Bara en månad och fyra dagar innan sexårsdagen av terrorattentatet i USA utsattes vi av en attack rakt mot våra svenska hjärtan. En demonstration av ett sådant hat att nineeleven framstår som en korplagsmatch i någon gudsförgäten damliga.
Halva Sverige tvingades under flera skräckfyllda timmar leva utan Anders Lundin och Allsång på Skansen.
Anders Lundin. Nyopererad. Utan lök i halsen. Och så händer det ofattbara.
Först kom chocken.
Sedan kom ilskan.
Nu måste vi tillåta oss själva sörja innan vi påbörjar jakten på de skyldiga.
- Al-Qaida, säger några.
- Koppartjuvar, menar andra.
- Horor, påstår de mer konspiratoriskt lagda.
- Martin Timell, tror underrättelsetjänsten.
Men vem eller vilka som är ansvariga för det största enskilda angreppet på det svenska folkhemmet sedan Spaniens bodegor avrundade sina priser uppåt vid euroövergången kanske vi aldrig får veta.
Jag sitter på ett café där vi som klarade oss oskadda undan det nationella traumat försöker bearbeta våra upplevelser.
Runt omkring mig sitter gråtande människor. Omsvepta i blå filtar med fransar dricker de stora latte med bruna hjärtan av sprinklat kakao ovanpå mjölkskummet medan de berättar hur upplevelsen påverkat dem.
Bredvid mig sitter en smal, liten tjej med tajt jeansrumpa och ett vitt linne som smiter åt kring den fast bysten.
Hennes stora bröst häver sig kraftigt när hon hulkande berättar för en fläskhässja till kompis hur hon förgäves kastat sig runt i fyrarummaren på Polhemsgatan sökande efter något lcd-tv som fortfarande visade livstecken.
Stora tårar trillar längs de fräkniga kinderna när sorgen åter gör sig påmind.
Jag vill gå fram till henne, lägga min ännu gymsvullna armar kring hennes späda kropp och viska:
- Jag vet hur du känner. Ska vi knulla?
Men jag vill inte tränga mig på. Hon måste få tid att läka såren i själen först.
Det måste vi alla.
Snart kommer arga röster att kräva att de skyldiga spåras upp och ställs inför rätta. Misstänksamheten breder ut sig över landet som klamydian vid innerstadsskolorna i Stockholm, och snart står granne mot granne, broder mot broder, hora mot hora.
Göteborgare måste gå i landsflykt.
Folk slutar sälja billiga, begagnade skinnjackor och trasiga mercedes till zigenare på Blocket.
Biståndet till danska grisbönder dras in, men bara fram till november eftersom vi behöver importskinkor till jul.
Vi står på randen till ett inbördeskrig och det enda som kan stoppa det är ett smärre mirakel.
Det eller en repris av programmet tillsammans med gratis kaffe och skorpa på ICA åt pensionärerna och avslagen starköl i plastmugg för alla andra.
Jag ber, jag vädjar, jag bönar för allas vår själ, SVT. Låt det aldrig hända igen.
Nie Wieder.