Mörkret ger och tar
Omkring mig böjer folk sina nackar, ett penibelt försök att undkomma det fallande regn som luckrar upp stadens hårda konturer.
Men jag vägrar böja mig för vädrets makter.
I stället skrattar jag.
En dåres skratt eller den typ av skratt som endast en fullkomligt lycklig man kan prestera.
Neonljusens varma sken tar fram stadens mer melankoliska skönhet. En kakafoni av ljus som samtidigt stänger ute det mesta av mobilpratande kärringar, bruten svenska, fjortiskonversationer och drygt affärssnack.
Jag njuter av att regndropparnas mjuka smekningar över min slitna skinnjacka. Njuter av att känna den svala vätan fukta stressheta kinder. Njuter av att älska det alla andra hatar.
Nära hemmet möter jag honom. En gammal bekant vars namn lurar vagt i minnets dimhöljda vrår.
Han är välklädd och de nyrakade kinderna blänker av årstidens påträngande fukt.
Han går hand i hand med en riktig skata.
Hennes kortklippta hår stretar åt alla håll, hennes nariga kinder avslöjar bristfälllig hudvård och hennes oformliga kropp fullkomligt skriker "Lösgodis - 3,90 kronor hektot".
Jag småler.
Han tittar generat ner i gatan tills vi precis ska mötas.
Då tittar han upp, rycker urskuldrande axlarna och besvarar mitt leende.
Jag skrattar hela vägen hem. Vem kan klandra honom?
Bättre en ful hora i sängen än tio vackra på gatan.
Men jag vägrar böja mig för vädrets makter.
I stället skrattar jag.
En dåres skratt eller den typ av skratt som endast en fullkomligt lycklig man kan prestera.
Neonljusens varma sken tar fram stadens mer melankoliska skönhet. En kakafoni av ljus som samtidigt stänger ute det mesta av mobilpratande kärringar, bruten svenska, fjortiskonversationer och drygt affärssnack.
Jag njuter av att regndropparnas mjuka smekningar över min slitna skinnjacka. Njuter av att känna den svala vätan fukta stressheta kinder. Njuter av att älska det alla andra hatar.
Nära hemmet möter jag honom. En gammal bekant vars namn lurar vagt i minnets dimhöljda vrår.
Han är välklädd och de nyrakade kinderna blänker av årstidens påträngande fukt.
Han går hand i hand med en riktig skata.
Hennes kortklippta hår stretar åt alla håll, hennes nariga kinder avslöjar bristfälllig hudvård och hennes oformliga kropp fullkomligt skriker "Lösgodis - 3,90 kronor hektot".
Jag småler.
Han tittar generat ner i gatan tills vi precis ska mötas.
Då tittar han upp, rycker urskuldrande axlarna och besvarar mitt leende.
Jag skrattar hela vägen hem. Vem kan klandra honom?
Bättre en ful hora i sängen än tio vackra på gatan.
Back on track...
Det känns lite bättre idag.
Trots att det snöar slask. Spottloskor på min slitna skinnjacka, på mina frusna kinder.
Men det känns bättre.
Som Petter så fint sade:
Vinden har vänt.
Eller som Ronnie nästan ännu finare sade:
Väntan har sin tid, handling har sin.
Jättefint.
Verkligen.
Jag har väntat.
Nu ska jag handla.
Lösgodis. Helst sådana där praliner med sprit i. Rabarberstänger som måste ätas genom att man först skalar bort det röda skalet för att sedan mula ihop den pissgula fyllningen till en kula som likt en prilla trycks upp under läppen. Marmeladkulor vars geleinkapslade sötma fräter sönder tänderna för varje tugga.
Men det är jag värd.
Less
Jag är så jävla less på allt.
Horor.
Det är ni allihopa.
Även jag.
Horor.
Det är ni allihopa.
Även jag.
