Vi som alltid sa hora

Precis som alla andra grabbar hade jag en idol när jag var liten.
Han var stor, stark och ostoppbar.
Hulken.
Jag gillar serier, men faktum är att världshistorien är full av manliga förebilder minst lika bra som den grönskinnade, titanen. Ta bara följande exempel:
Julius Caesar.
Conan, cimmeriern.
Djengis Kahn.
Mike Tyson.
De var alla män som inte var rädda att använda våld för att lösa tvister.
Män som gjorde rätt för sig och betalade för sina horor.
Män som vägrade ge upp när fittpiskan slog deras breda ryggar blodiga.
En gång hyllade som hjältar, idag blott skuggor vars namn då och då viskas av ett fåtal män som ännu inte glömt den gyllene eran.
I stället har en ny förebild kommit fram. En finlemmad gosse med immiga glasögon, pottfrisyr och töntiga kompisar.
Han heter Harry Potter.
Och vart jag än vänder mig är hans förbannande lärjungar där och skräpar.
En tanig artonårig oskuld som spelar World of Warcraft och hetsmasturberar i skenet från Asian Prostitutes 3 som han laddat ner på PirateBay.
En plattbröstad tjugoåring med långt, ostyrigt hår och ätstörningar som ägnar fritiden åt att skriva dikter om ensamhet på sockerdricka.se och som drömmer om att bli en ny Marian Keyes.
En knubbig femtonåring vars utstående tänder hålls i schack av en tandställning med hård metallisk glans och som inte vill gå till skolan eftersom hon blir mobbad bara för att hon alltid räcker upp handen när lärarna frågar vem som gjort läxan.
Harry Potter har blivit för samhällets unga emopestsmittade vad Jesus var för de spetälska och Anaïs Nin för de översexuella medelålderskvinnor som huserar i kulturelitens kölvatten.
Och jag vill bara skrika.
Att låta de unga tjejer som vill läsa J.K. Rowlings barnböcker göra det är en handling i sann darwinistisk anda. De kommer aldrig att få chansen att sprida sina defekta gener vidare.
Men att se unga män svepas med i velourvågen, en tsunami av känslodravel och bisarra idéer om jämställdhet, är tragiskt.
Var är alla dessa kritiska röster som ständigt höjs när en tjej skär sig i armarna eller väljer att äta ett näringsrikt äpple om dagen och utesluta några chokladkakor och en citronmuffin?
De tiger.
Trots att en generation unga män håller på att gå förlorad.
Trots att starka armar, hår på bröstet och kraftig skäggväxt är på väg att bli lika sällsynt som fjällrävar.
Trots att ingen kommer att kunna tjänstgöra som avelshingst och lägra hundratals kvinnor, tre åt gången.
Jag kräver att samhället griper in. Lagstiftar. Kanske inför en särskild kvinnoskatt som ska användas till behandlingshem där dessa vilsna själar får en chans att göra bot och bättring.
Vi maskulinister har redan spottat i näven och gjort upp en handlingsplan.
Vi ska ingripa varhelst vi ser en chans att rädda en pojke från ett hemskt öde.
Genom att slåss med svagare män, genom att klappa horor på röven, genom att visa att de riktigt välbetalda jobben är reserverade för män som har ett psyke av stål, intelligens och en vältränad kropp ska vi bana väg för en ny typ av man.
En man som vet sitt värde.
Vikingablodet flyter tjockt i våra ådror.
Det är dags att vi tar tillbaka det som rätteligen är vårt.