Vi som alltid sa hora

I soluppgången kommer de. En hjord av stora, tunga gestalter som sakta vaggar fram. Det vilar nästan något majestätiskt över synen.
Deras lystna blickar sveper över området, bedömer vad som är ätbart och vad som bör hållas på en armlängds avstånd. Sedan börjar skådespelet.
Matfrossan.
Snabba händer rycker åt sig chokladfyllda croissanter, oljeindränkta stekta ägg och små feta lammkorvar. Finklädda servitörer springer sig svettiga för att hinna fylla i faten i samma takt som de töms, men det är ett omöjligt uppdrag.
Golvet skälver när otåliga, feta britter stampande väntar på sitt bacon. Gångarna blockeras av svultna, fläskiga ryssar som kräver sitt vita bröd. Kanske har de ingen mat hemma. Men om så är fallet, varför är de så feta, tänker jag när en storvuxen engelsk madam armbågar mig i bröstet för att stoppa mig från att ta den sista våfflan.
Bara de dignande fruktskålarna står kvar. Blodröda melonbitar badande i sin egen saft ligger kvar medan pommes friten bredvid sedan länge är borta.
Vid borden frossar de. Gafflar, knivar, servetter skjuts åt sidan för att ge plats åt korviga fingrar som raskt drar sönder maten till hanterbara bitar. Bilringarna skakar under de gula linnena, magar hänger ut över shortslinningar och de vita brynjorna fläckas av flott.
Fyra timmar.
Det är vad det tar att äta ett land.
Jag vill ställa mig upp och skrika åt dem.
- Det finns hundratusentals barn som svälter i Sudan. Det finns människor som aldrig ätit stripes.
Men det är lönlöst. Jag vet redan vad svaret skulle bli. En stor engelsk herre, med gröna tatueringar på underarmarna, en solkig vit t-shirt, en buk som rymmer åtta spädbarn och sneda tänder skulle ställa sig upp och skrika tillbaka:
- Who gives a fuck!
Skådespelet är över lika plötsligt som det började. Hjorden vaggar bort mot vattenhålet. Poolen.
Men det är en annan historia.