Vi som alltid sa hora

Änglarnas stad.
Sveriges framsida.
Go'a gubbar.
Göteborg älskas av många. Ett himmelrike för vallfärdande norrmän, fotbollsspelande snorungar och containrar med heroin.
Men du älskas inte av mig.
Allt börjar så bra. Solsken, en välsmakande pilsner på en uteservering, vackra horor som går förbi.
Jag har till och med förmånen att se tre nigerianska rappare spela in en musikvideo på uppdrag av komvuxläraren som vill att de ska lära känna Sverige.
De filmar framför en fontän.
En av dem är klädd i en spräcklig overall, inte helt olik en nerspydd, välanvänd, otvättad KTH-uniform. Han ställer sig framför en fontän och viftar glatt i luften samtidigt som han tar några steg åt höger och vänster.
Hans kompis filmar med skakig handkamera.
Den tredje killen raggar på en blondin som imponerat betraktar inspelningen.
Doktor Alban, tänker jag och slickar på en kula vaniljglass med chokladrippel.
Vi går vidare, undersöker Göteborgs olika egenheter.
Går förbi en byggnad som luktar fisk, men det är inte en bordell full av traffickingoffer från Baltikum utan "Fesketjörcka", ett monument över de läckerheter från havet vi en gång i tiden även hade i Stockholm innan Finlandsfärjor, utfiskning och Tjernobyl tog död på dem.
Skrattar åt mikropenisen Poseidon skyltar med.
Sätter oss på skybaren Heaven23 med utsikt över västkustens pärla.
Det är en fantastisk dag i Göteborg. Och jag njuter den i fulla drag.
Vaknar på morgonen.
Det regnar.
Vi åker till Botaniska för att vandra i nationalhjälten Linnés fotspår. Vi läser om hur hans klassindelning av växter har lett till mer potent kokain och baljväxter som kan lösa svältkrisen.
Ser feta tanter trycka i sig vaniljhjärtan på Paviljongserveringen.
Min kompis ramlar ner för en hal stenhäll, men lyckas rädda byxorna. Handflatorna får ta smällen.
Allt medan regnet strilar.
På kvällen är det fest. Go'a gubbar. Go'a tjejer. Allt är så jävla gött.
Vi tar spårvagnen två hållplatser utan att betala.
Går av, redo att göra Avenyn till vårt slagfält.
Stärkta av sprit, vin och dyr parfym går vi fram till en tanig, svensk yngling som står i dörren på ett Göteborgs mer omtalade ställen.
- Hur gamla är ni, frågar han med all den pondus hans gängliga gestalt lyckas frammana.
Vi svarar snällt att vi förmodligen är äldre än vad han är och han borde torka sig bakom öronen.
Utom en tjej i sällskapet.
Hon lider av den svenska snällheten.
Hon vägrar fara med osanning utan svarar ärligt.
- Tjugofyra.
- Nej, jag är ledsen. Det är lite för ungt. Det är tjugoåtta här, säger vakten med darrig målbrottsröst.
Vi är fem personer i trettioårsåldern. En tjej är tjugofyra. Vakten har överproduktion av talg i ansiktet och drömmer fortfarande om att bli framgångsrik.
Vi kommer inte in.
Och det regnar.
Nästa ställe vi försöker komma in på bär ett kort, trendigt namn som luktar många timmar hos PR-konsulten, men som ändå får mitt mainstreamdyrkande inre att skälva av välbehag.
Där inne huserar ett par go'a gubbar, några feta tjejer och ett stort gäng män med mörka ögon, krökta näsor och buskiga ögonbryn.
De tittar intresserat på min flickvän.
Jag tittar kallt på dem.
De tittar på mig. Sedan tittar de på min flickvän.
Jag tittar ännu kallare på dem.
De tittar på mig. Mörka, feta, larvliknande tingester höjs i svettiga, eau de cologne-doftande pannor. De tittar på min flickvän.
Jag ger upp och går därifrån.
Slår mig ner i en soffa. Tar av mig min gråa, stickade tröja som jag brukar ha till jobbet. En mytoman från Lysekil lägger ut texten om hur framgångsrik han har blivit sedan gymnasiet.
Nu tjänar han grova stålar på att importera bilar och sälja på Blocket.
Jag dricker en avslagen starköl för fyrtionio kronor.
I vimlet skymtar jag en av de senaste årets hetaste dansstjärnor. Varje helg bänkar jag mig framför skärmen för att se de långa benen virvla fram över polerade golv över en passionerad salsa, en känslosam tango eller stilfull wienervals.
Hon står vid en dekorativ plastpalm. De långa benen är inte så långa. Runt omkring henne står män med mörka ögon, krökta näsor och håriga larver till ögonbryn. De tittar på mig.
Jag vänder bort blicken.
Tittar ner på den fuktiga flaskan i händerna.
Det är bara bubbligt spott kvar i botten.
Jag reser mig och går till baren. Investerar fyrtionio kronor i en stämningsförhöjare.
Går tillbaka till bordet.
Mytomanen sitter kvar och pratar med en rödlätt tjej med stor bakdel och små, hängande bröst som veckar den gröna, tunna polotröjan hon har på sig.
Min gråa tröja är borta.
Och jag hatar Göteborg mer än någonsin.
Jag kan acceptera att det regnar.
Jag kan försöka förstå er ständigt hånfulla dialekt.
Jag kan till och med tolerera alla dessa män med mörka ögon, krökta näsor och buskiga ögonbryn.
Men när ni, era saltluktande, outbildade go'a gubbar, stal min tröja gick ni över gränsen.
Jag letar under kuddar, frågar i garderober, kollar med oförstående bartendrar, men min tröja står inte att finna.
Jag går därifrån.
Klockan är nästan fem. Solen har börjat stiga. Det regnar inte längre.
För mig spelar det ingen roll.
Göteborg, du är inte den förstklassiga eskorttjej du låtsas vara.
Du är bara ett smutsigt luder.