Vi som alltid sa hora

Idag fick jag ett brev. Det var ovanligt, jag brukar inte få brev.
Men idag fick jag ett.
Ett litet rosa kuvert med en svag doft av Axe Africa, eller om det var Mum roll-on. Inuti låg ett litet vitt brevpapper med en blek måne och några stjärnor i bakgrunden. Med sirlig handstil hade han präntat ner två rader.
"Vem är du?"
"Ronnie"
Jag vände på papperet. På baksidan hade han ritat en liten figur med kulspetspenna, jag tror att det var en teddybjörn, men det kan också ha varit en hora.
Jag luktade på brevet. Djupa andetag. Näsan fylldes av pojkdrömmar.
Hur visste han, vem hade skvallrat, tänkte jag.
Vad spelade det för roll? Äntligen hade jag fått ett brev. Från Ronnie. Jag kände att vi på något sätt hade kommit varandra närmare.
På Gallerix köpte jag en glasram av samma modell småungar brukar sätta in sina 50-kronorsaffischer i. Jag pulade in brevet under glaset. Det blev lite skevt, men det gjorde inget.
Nu hänger beviset på min och Ronnies kontakt ovanför min säng.
Ronnie.
Jag.
Ett rosa brev.