Vi som alltid sa hora

Snart har jag semester. Men semester är inte samma sak som sommarlov. På gymnasiet var sommarlovet en tid av lycka. Vi unga fick en chans att dricka öl, lata oss med gott samvete och vid enstaka tillfällen tjata till oss ett ligg med någon lika misslyckad partner av det andra könet. Semestern är dock bara en chimär.
En helvetiskt instrument för att leda oss i fördärvet.
Vi förväntas samla kraft inför ett nytt arbetsår. Helst av allt ska vi förlägga sjukdom, barnafödande, utbrott av herpes kring könsorganen till semestern. Allt för att inte störa produktionsflödet.
Hej då, lycklig ungdom. Välkommen till jobbfabriken.
Jag läste precis en märklig historia i en utländsk dagstidning. En glädjeflicka som skulle åka ner till Tirana från Frankrike för att jobba på ett bröllop satte sig av misstag på ett plan till Teheran. När hon klev av i shorts på flygplatsen i Teheran greps hon genast av sedlighetspolisen. Nu sitter hon i fängelse i väntan på rättegång för att ha stört den allmänna ordningen.
Bummer.
Jag föreställer mig hennes förvånade blick när bryska händer tar tag i hennes smala brunbrända armar. Av någon anledning ser jag henne som solbränd, finlemmad och mörkhårig. Kanske för att samhället prackat på mig den bilden av albaner. Kanske för att jag tycker att det är vackert.
Hon sitter där i en flygstol, med blått tyg och små broderade svastikor när de kommer.
Poliser i läderstövlar med höga skaft.
Kanske hinner hon tänka "men vad händer med all min tax free-sprit" innan de suger tag i henne.
Släpar iväg henne till cellen så att hon skrapar hälarna i den grova asfalten innan de kastar henne hårt mot väggen av soltorkat lerbajs. En kommisarie kommer in.
Skrattar ett bullrande skratt. "Du har åkt fel, din dumma ko. Du är nu i Tehoran!"
Jag skakar på huvudet av obehag.
Den dumma horan.