Vi som alltid sa hora

Vita änglar med en Heineken i näven har i flera dagar prytt lastbilsflak runt om i Stockholm. På St. Eriksgatan åker ett gäng av dem i backen. Fallna änglar med blodiga knän och brutna armar, tänker jag och småskrattar för mig själv på tunnelbanan.
En tant tittar surt på mig. Hennes lila hår verkar nästan elektriskt, men inte så elektriskt som hennes isblå ögon. Och genast får jag dåligt samvete.
Jag tänker på min egen student som av händelse sammanföll med skolans 50-årsjubileum. Vi stod där, med vita mössor i handen och blomsterskrudar runt halsen. Runt omkring oss var ett folkhav av släktingar, vänner, förbipasserande och dagdrivare.
Rektorn höll tal. Ett långt tal om framtiden. Om historiens vingslag. Det är allt jag kommer ihåg. Champagnefrukosten visste var den tog.
Berusad.
Jag hade precis öppnat dörren till framtiden och balanserade på tröskeln till vuxenlivet. Rektorn utropade ett fyrfaldigt leve.
"Horrrao, Horrrao." En fläskig skåning i medelåldern ropade i mitt öra så spottet flög. En snusdoftande lack över min fina hy. Jag vände mig om. Mitt i folkhopen kunde jag se honom. En mörk liten man i grå kostym. Alldeles ensam stod han där.
Och hans tunna stämma nådde mina unga trumhinnor.
"Hu-ra, Hu-ra." Rösten var len som turkisk sammet, och dialekten var för mig obekant. Senare har jag förstått att det var den modulerade rösten hos en fransman, kanske tunisier, som lärt sig svenska i vuxen ålder. Alldeles ensam stod han, en oas i den svenska öknen.
Jag log.
Hans glada hu-ra blev symbolen för min framtid.
Jag tittade på rektorn. Hennes fetlagda kropp sken som nyskrubbad svål i sommarsolen.
Jag tittade på henne. Och skrek.
"Hora, Hora, Hora, Hora"