Kulturhororna anfaller!
Nu har de slagit till igen, är min första tanke när jag läser Aftonbladet.
Kulturhororna!
Frida Muranius, upphovskvinnan till den moderna klassikern "Dunka mig gul och blå", får inte längre spelas i Sveriges Radio. Texten anses för kränkande. Men kränkande för vem?
Jag smakar på tankebanan. Det smakar surt och även lite bittert. En smak jag känner igen från uppväxten, när man fick löpa gatlopp hem med sin nyinköpta Slitz så att inte barnen till DN Kulturläsarna skulle kasta sten på en. Samma barn växte upp till kulturfascister som fortsätter att kasta stenar, om än verbala, på Slitzläsare.
Unga pojkar med fjunig skäggväxt som precis påbörjat resan till mandomen märktes för livet av antingen jättesmala eller jättetjocka emoungdomar med hjärtan av stål.
Deras ord var knivar som drogs över blottade underarmar på de få som vågade stå emot dem.
För emoungarna visste en sak vi andra inte visste. Att de hade mellanmjölksvenskarnas moraliska samtycke.
Nu närmar sig kulturkriget. Och det påminner mig om filmen "300". I det här fallet är den gigantiska persiska armén ersatt med en lika otäck, svartklädd armé av Bon-dyrkare, konstkritiker, Sartreläsare med tjockbågade glasögon, bleka ansikten och otränade kroppar. På andra sidan en liten skara vältränade, solbrända Slitzläsare som numera förstärkts av Moorebröderna och FHM-kusinerna. Vi står här, vi få, vi utvalda som slåss för rätten att kalla våra flickvänner och mödrar för hora.
Den fria världens sista hopp.
Hemma väntar våra silikonpumpade kvinnor, stolta, starka och redo att föda våra arvtagare. Vi ger oss aldrig.
Himlen blir mörk när kulturarmén spänner sina bågar, ljudet av de skarpslipade pennorna när de dras ur bruna mockapennskrin med guldstjärnor som övernitiska velourklädda lärare satt dit, överröstar allting annat.
Men vi backar inte en tum.
Vi spänner våra muskler, rätar på våra ryggar och ser ner våra egna vapen.
Knogar, knän, armbågar och fötter.
Vi vet att svärdet alltid vinner över pennan i slutändan. Så vi ser på varandra, ler. Och ropar högt:
- Kom an, era horor! Vi är redo!
Kulturhororna!
Frida Muranius, upphovskvinnan till den moderna klassikern "Dunka mig gul och blå", får inte längre spelas i Sveriges Radio. Texten anses för kränkande. Men kränkande för vem?
Jag smakar på tankebanan. Det smakar surt och även lite bittert. En smak jag känner igen från uppväxten, när man fick löpa gatlopp hem med sin nyinköpta Slitz så att inte barnen till DN Kulturläsarna skulle kasta sten på en. Samma barn växte upp till kulturfascister som fortsätter att kasta stenar, om än verbala, på Slitzläsare.
Unga pojkar med fjunig skäggväxt som precis påbörjat resan till mandomen märktes för livet av antingen jättesmala eller jättetjocka emoungdomar med hjärtan av stål.
Deras ord var knivar som drogs över blottade underarmar på de få som vågade stå emot dem.
För emoungarna visste en sak vi andra inte visste. Att de hade mellanmjölksvenskarnas moraliska samtycke.
Nu närmar sig kulturkriget. Och det påminner mig om filmen "300". I det här fallet är den gigantiska persiska armén ersatt med en lika otäck, svartklädd armé av Bon-dyrkare, konstkritiker, Sartreläsare med tjockbågade glasögon, bleka ansikten och otränade kroppar. På andra sidan en liten skara vältränade, solbrända Slitzläsare som numera förstärkts av Moorebröderna och FHM-kusinerna. Vi står här, vi få, vi utvalda som slåss för rätten att kalla våra flickvänner och mödrar för hora.
Den fria världens sista hopp.
Hemma väntar våra silikonpumpade kvinnor, stolta, starka och redo att föda våra arvtagare. Vi ger oss aldrig.
Himlen blir mörk när kulturarmén spänner sina bågar, ljudet av de skarpslipade pennorna när de dras ur bruna mockapennskrin med guldstjärnor som övernitiska velourklädda lärare satt dit, överröstar allting annat.
Men vi backar inte en tum.
Vi spänner våra muskler, rätar på våra ryggar och ser ner våra egna vapen.
Knogar, knän, armbågar och fötter.
Vi vet att svärdet alltid vinner över pennan i slutändan. Så vi ser på varandra, ler. Och ropar högt:
- Kom an, era horor! Vi är redo!
Kommentarer
Postat av: Beta
Mycket bra. Applåder!
Postat av: david
vad är en tankebanan?
Postat av: co-worker
det här är så bra att jag funderar på att sluta blogga. prestationsångest.
jag sitter och skrattar högt hemma hos mamma. men stänger fönstret när hon kommer, tittar över axeln
och undrar vad det är som är så roligt.
mamma skulle helt enkelt inte förstå.
Trackback
