Vi som alltid sa hora

Jag kan inte låta bli att leka med min nördighet.
Stjärndatum: Trehundrafyrtioåtta, niohundrasextiosex.
En upptäcksresande i Leif Ericsons, Hernán Cortez, Neil Armstrongs och Jean-Luc Picards fotspår. Det är så jag ser på mig själv inför min stora resa. Imorgon bär det av till Tunisien.
De tusen horornas land.
Men det jag ska undersöka är inte de inhemska hororna, även om jag naturligtvis förväntar mig att få se åtminstone en eller ett par av dessa sällsynta barhoppor.
Nej, mitt uppdrag är att dokumentera varför våra svenska horor flyttar söderut på sommaren. Deras kost, deras resrutt och deras parningsvanor - allt ska noteras i min svarta anteckningsblock jag köpt på Designtorget. De har väldigt fina grejer där.
Min karta över landet är redan full av knappnålar där jag märkt ut var de svenska hororna har setts. Röda knappnålar för de upp till 18 år. Gula för de mellan 18 och 25. Röda för de mellan 26 och 30. Och svarta för alla äldre.
De tycks samlas i stora flockar längs kusterna, ett tydligt tecken på att de behöver en riklig tillgång på skaldjur, fisk och annan havslevande föda. Kanske gillar de smaken. Kanske behöver de saltet för att blomma ut.
Min handledare har bett mig att försöka komma så nära jag bara kan. Svenskhoror är en vaksam art som reagerar snabbt på allt som kan läcka ut här hemma.
Men jag har en lösning.
Absolut.
En flaska av den äkta varan.
Till hösten ska jag disputera vid Lunds universitet. Jag hoppas jag har tillräckligt med underlag för min uppsats. Det här är den första resan av flera. Costa del Sol, Kos och Ibiza. Vad förenar dessa öar? Trots att de är till synes helt olika häckar semesterhororna där.
Jag kan inte ge mig förrän jag hittat den gemensamma nämnaren. Det svär jag.
En dikt av den finlandssvenska poeten Edith Södergran gör sig påmind.

"En fågel satt fången i en gyllene bur
i ett vitt slott vid ett djupblått hav.
Smäktande rosor lovade vällust och lycka.
Och fågeln sjöng om en liten by högt uppe i bergen,
där solen är konung och tystnaden drottning
och där karga små blommor i lysande färger
vittna om livet, som trotsar och består. "

Låt mig tolka den för er i modern tappning:

"En semesterhora tog det lugnt i Sverige
som är täckt av snö och isolerat av ett grått jävla inlandshav.
När gräspollen infekterade näsa och mun.
Semesterhoran stönade fram sin längtan om partystäder
där neonljusen lyser hela dagen och ingen håller käften
och där färggranna piller gör en kåt och glad,
berättar hur skönt det är att bli påsatt av en marockansk bonde."