Vi som alltid sa hora

Den vita, sötsliskiga risröran blir färgas sakta rosa när jag rör ner sylten i den.
Först bildas röda spiralformade spår, lite som en flytande polkagris, men ju mer jag rör desto mer suddas gränserna mellan rött och vitt ut till dess att allt som återstår är en rosa smet.
Jag tittar fascinerat på min risifrutti.
Det är som en vittvätt där någon glömt en röd strumpa i trumman.
Och vattnet färgar allting rosa för varje skvalp.
Så fascinerad är jag av metamorfosen i min hand att jag går rakt in i en yngre grabb som står utanför Handelshögskolan.
Den ljusblå skjortan är för lång i ärmarna.
Den svarta kavajen är för kort i ärmarna.
Slipsen är tvärrandig, breda banangula ränder skär över de blåsvarta fälten. En relik från ett annat millennium.
Det flottiga håret glänser, men inte av 1990-talets vax, det är mousse som gäller.
Han är ju modern.
2000-talets frälsare.
Han ger mig en nervös blick. Jag kan ju vara fadder, det mytomspunna epitet som ger seniora studenter en pennalistisk glöd i ögonen och tillträde till de vackraste horornas flickrum i föräldrarnas Värmdövillor.
Men jag har inte kavaj, en grå tröja är allt som står mellan mig och höstkylan. Min frisyr är kort och det vildvuxna skägget signalerar att maktens korridorer inte är min hemvist.
Lättad vid tanken på att jag inte är en del av den strängt hierarkiska värld han lovat att tillhöra blir han stursk.
Spänner ut sina axlar.
- Åh, meh, din idiot, utbrister han högt.
De surrande i:na får mig att se rött.
Blonda tjejer i tajta vita byxor, halsduk och dyra jackor tittar på honom.
Invandrargrabbar, inte av förortstyp utan de som ska bli något, överambitiösa iranier, businessinriktade kineser sneglar mer försiktigt åt mitt håll. Några svenska killar ställer sig bredvid sin enfaldige kamrat.
Snabbt kör jag in armbågen i bröstet på honom.
Han hostar till och sätter sig tungt på trappan. Han kippar desperat efter luft´medan hans kamrater fläktar honom med Ralph Lauren-tröjor.
Jag står där.
Äter min rosa smet.
Tittar på Sveriges framtid.
Han hulkar. Tungan fladdrar ut och in ur munnen som på en upphetsad kobra.
Discovery möter Wall Street.
Och jag är Steve Irwin.
Jag brister nästan ut i "Ain't he a beauty", men besinnar mig. Går därifrån. På tunnelbanan blir jag nästan nedsprungen av en ilsken dam. Hennes kärringfrisyr, rödbrunt, lockigt hår som avslöjar de allt mer glesa hårrötterna, kittlar mig på hakan när jag får smaka på min egen medicin.
En armbåge i bröstet och så är hon förbi.
Jag som hade tajmat min position i förhållande till tåget. Precis framför dörrarna så att jag ska komma in först, men inte så nära att jag står i vägen för de som ska ut.
En perfekt tunnelbaneposition.
Och så kommer den jävla kärringen och gör så mot mig. När jag kliver på är alla platser upptagna utom en, men den är placerad bredvid en socialtjänsthandläggarliknande kvinna vars stentvättade jeans och sönderpermanentade hår signalerar att hon tillhör den folkparksgeneration som dansade till Magnus Uggla, Noice och Lena Philipson.
Jag sätter mig inte bredvid henne, aldrig i livet.
Vissa saker gör man inte.
Jag står i stället i gången. Vid Sankt Eriksplan kliver den obligatoriska barnvagnskaravanen ombord.
Plötsligt står jag i en värld av stora blå ögon, tandlösa leenden och oroligt blickande mödrar.
Och jag håller andan, rädd för att sätta igång en kedjereaktion av skrik som ska få alla i vagnen att titta åt mitt håll, där jag skamset kommer att stå med blossande kinder.
Lyckligtvis händer ingenting.
Vid Fridhemsplan går jag av. Sätter mig på Café Fix. Drar igång Aftonbladet.
Ronnie har skrivit en krönika.
Den handlar om kulturmänniskor i tweed.
Men den hade lika gärna kunnat handla om unga grabbar med flottigt hår, laptopväskor slängda över smala pojkaxlar och illasittande kavajer.
Som Ronnie så väl uttrycker det:
Vem bryr sig?