Vi som alltid sa hora

Längs uppe på betongväggen utanför mitt kontorsfönster kan jag se en strimma ljus.
Det är fint väder ute. För en gångs skull, tänker jag och stirrar på monitorn igen.
Den har pixelfel.
En röd pixel ungefär en tredjedel från nederkanten. Det gyllene snittet, som vilken jävla bildlärare som helst skulle konstaterat med ett belåtet leende på läpparna.
Den röda pricken är som skynket för en tjur. Den växer, sväller, retar.
Hetsar mig tills allt jag kan tänka på är min defekta monitor.
Trycker bort det tomma worddokumentet som tjänar som en vacker, vit fond åt det röda pixelfelet och går in på Facebook.
Skriver in Ro.
Autofunktionen fyller i resten.
Ronnie Sandahl.
Jag trycker på enter. Hette det förresten inte vagnretur när ADB-kurserna hade sin storhetstid i slutet på 80-talet?
Nio träffar.
Men ingen Ronnie.
Jag undrar var han gömmer sig. Kanske i något av Facebooks undre lager, där bara han, Ranelid och Berny får vara.
Ensamma sitter de där, i lila plyschkavajer och underhåller varandra med anekdoter ur sina liv.
Ronnie berättar om hur tufft det är att vara välbetald krönikör, hur jobbigt det är att alla tjejer han tidigare velat ligga med utan framgång nu har gjort en kovändning och hur svårt det är att veta vem som tar honom för att han är kulturskribent och vem som vill ha honom för att han aldrig säger hora.
Ranelid känner igen sig i beskrivningen och målar upp en dystopisk bild av hur Ronnies liv kommer att arta sig, Ranelid som skrivit femton av Sveriges tjugo viktigaste böcker (bara Nils Holgerssons underbara resa, Röda rummet, Doktor Glas, De dömdas ö och Coq Rouge är viktigare) och bara fått smaka den svenska bitterheten som tack för sina insatser för svensk kultur.
Berny lyssnar inte på varken Ronnie eller Ranelid, hon sitter stum och tyst och skär sig i underarmarna medan hon önskar att någon, NÅGON, kunde ha kallat henne för hora för då kanske hon aldrig hade blivit deprimerad och dömts till ett livstidsstraff i den fantasivärld hennes kemiskt obalanserade hjärna skapat åt henne.
Kulturens missförstådda trojka.
De finns på Facebook. Det är jag säker på. Attackerar varandras varulvar, klickar på Ranelids taggade bilder från kräftskivan förra året, gottar sig I alla blondiner på Ronnies Top Friends-lista och skrattar åt Bernys låga Travel-IQ.
Jag tittar ut genom fönstret.
Solen lyser fortfarande högst uppe på betongväggen.
Snart ska jag gå hem och spela Guitar Hero II.