Vi som alltid sa hora

För ett par veckor sedan trillade ett mejl in i min inbox.
Det var ett kort mejl, men ganska vänligt. En förläggare för ett feministiskt förlag sade att han tyckte att min blogg var välskriven och att han gärna ville att jag skulle recensera en bok som var på väg ut.
Den hette Phonephucker och var skriven av min bloggkonkurrent, telefonhoran Tanja Suhinina.
Jag slickade stolt i mig av berömmet, valde att ignorera bristen på detaljer om varför just min blogg var så välskriven, ett säkert tecken på att mejlet gått ut till fler.
Jag sköt tankarna på att jag skulle hjälpa honom med gratis marknadsföring åt sidan.
Mest av allt hoppades jag att han skulle erbjuda mig ett bokkontrakt på stående fot.
Vi som alltid sa hora, en samtidsroman av Nattfjäril om hur det är att växa upp, knulla brudar fast bara snygga eftersom fula brudar inte räknas, klippa till killar som aldrig säger hora och till slut hamna på toppen av näringskedjan.
Men förslaget kom aldrig.
Och det gjorde inte Phonephucker heller.
Förbannade förläggarhora, tänkte jag kväll efter kväll när jag sparkat upp dörren, inventerat posten och bittert konstaterat att jag inte fått något paket den här dagen heller.
Till slut kom den. I förrgår.
Två dagar innan lanseringen.
Förbannade förläggarhora, tänkte jag på nytt.
Men Nattfjäril håller sina löften så jag lade all ledig tid jag hade efter mitt Guitar Hero-spelande på att plöja igenom boken.
Mina bröder och ni andra horor; jag presenterar stolt:

Phonephucker - en recension av Nattfjäril
Tanja Suhinina är en ryskättad kvinna som för att få den arbetslivserfarenhet som krävs för att kunna söka till psykologprogrammet bestämmer sig för att bli telefonsexförsäljerska, eller telefonhora som hon kallar sig själv. Hon sugs in i en surrealistisk värld med torskar som vill att hon ska spela tioåringar, incestscenarier och problematik i stil med att gå och telefonknulla under en umgängeskväll med vännerna.
But enough med den klassiska "DN recenserar"-skiten.
Tanja är rätt bright för att vara kvinna (2.0 på högskoleprovet slänger hon ur sig i början av boken) och uttrycker sig ganska välformulerat för att vara just kvinna och till råga på allt invandrare.
Hon skyggar inte för ord som kuken, fittan och knulla, tvärtom. Ibland går det till och med överstyr och de raffinerade tankar hon egentligen bjuder på försvinner i fittsaft och rövknull.
Det märks att man sneglat mycket på Neil Strauss biografi om Jenna Jameson. Insprängt här och var hittar vi instruktionsnoveller om hur telefonsex går till, tipssidor om vad man kan säga och vad som går bort, samt klippdockor och annat skit.
När man som jag sliter upp boken på tunnelbanan och helt plötsligt stirrar in i en rakad tecknad tonårsfitta är det svårt att lägga fokus på innehållet. Allt man vill göra är att kasta boken på den föraktfullt stirrande kärringen som sitter framför mig och nu har fått vatten på sin kvarn, för att sedan trycka på nödstopp, tvinga upp dörrarna och hoppa framför ett inkommande tåg på spåret mitt emot.
Ibland tenderar Tanja att gå för långt i jakten på humorn, det blir för många egna ordkonstruktioner och meningar vars enda syfta är att få mig att skratta.
Men jag skrattar inte.
Jag skiter i det. Det är inte därför jag läser om telefonhoran.
Jag läser för att jag vill veta hur fan det går till.
Och det är också där i mötet mellan en intelligent rysk telefonhora med humor och en kåt kille med medioker kuk och dominansdrömmar som boken träffar länken mellan hjärna, hjärta och pain riche.
Tanja verkar vara nästan analt fixerad vid att kartlägga knullpratet och knullpratarna. Sida efter sida ägnas åt definitioner, slutsatser och egenhändigt framtagen statistik, men det känns oengagerat och irrelevant för mig som inte fokuserar på torskarna utan på hororna.
Vilka är de liderliga styckena på andra sidan linjen? Kartlägg dem, inte männen.
Vad har ni på er när ni pratar? Känner ni varandra? Blir ni någonsin kåta på riktigt?
Finns det en sexualsnackarmaffia som fikar ihop, byter information om bästa sättet att beskriva tungans vandring längs skaftet?
Har ni någonsin kuddkrig?
Och är någon av er snygg på riktigt?
Ni kanske tror att jag avskyr den här boken. Det gör jag inte. Jag gillar skärpan, det pragmatiska anslaget, ansatsen att inte banga för varken positiva eller negativa sidor av yrket. Dessutom ger den tjejer några handfasta tips som kan komma till nytta.
Har du någon hundring över du tänkt lägga på en telefonhora? Köp boken. Den räcker längre, du kan gå tillbaka den för en omgång till och bäst av allt:
Det går att runka till den.
Med lite fantasi kan man i och för sig runka till allt.

Och du, förläggarhoran. Här kommer ett tips:
Du har temat sex.
Du har en kvinna som säger sig ha en läcker rysk accent.
Du har en kvinna med läcker rysk accent som säljer röstsex.
Säger ordet talbok dig någonting?

Längs uppe på betongväggen utanför mitt kontorsfönster kan jag se en strimma ljus.
Det är fint väder ute. För en gångs skull, tänker jag och stirrar på monitorn igen.
Den har pixelfel.
En röd pixel ungefär en tredjedel från nederkanten. Det gyllene snittet, som vilken jävla bildlärare som helst skulle konstaterat med ett belåtet leende på läpparna.
Den röda pricken är som skynket för en tjur. Den växer, sväller, retar.
Hetsar mig tills allt jag kan tänka på är min defekta monitor.
Trycker bort det tomma worddokumentet som tjänar som en vacker, vit fond åt det röda pixelfelet och går in på Facebook.
Skriver in Ro.
Autofunktionen fyller i resten.
Ronnie Sandahl.
Jag trycker på enter. Hette det förresten inte vagnretur när ADB-kurserna hade sin storhetstid i slutet på 80-talet?
Nio träffar.
Men ingen Ronnie.
Jag undrar var han gömmer sig. Kanske i något av Facebooks undre lager, där bara han, Ranelid och Berny får vara.
Ensamma sitter de där, i lila plyschkavajer och underhåller varandra med anekdoter ur sina liv.
Ronnie berättar om hur tufft det är att vara välbetald krönikör, hur jobbigt det är att alla tjejer han tidigare velat ligga med utan framgång nu har gjort en kovändning och hur svårt det är att veta vem som tar honom för att han är kulturskribent och vem som vill ha honom för att han aldrig säger hora.
Ranelid känner igen sig i beskrivningen och målar upp en dystopisk bild av hur Ronnies liv kommer att arta sig, Ranelid som skrivit femton av Sveriges tjugo viktigaste böcker (bara Nils Holgerssons underbara resa, Röda rummet, Doktor Glas, De dömdas ö och Coq Rouge är viktigare) och bara fått smaka den svenska bitterheten som tack för sina insatser för svensk kultur.
Berny lyssnar inte på varken Ronnie eller Ranelid, hon sitter stum och tyst och skär sig i underarmarna medan hon önskar att någon, NÅGON, kunde ha kallat henne för hora för då kanske hon aldrig hade blivit deprimerad och dömts till ett livstidsstraff i den fantasivärld hennes kemiskt obalanserade hjärna skapat åt henne.
Kulturens missförstådda trojka.
De finns på Facebook. Det är jag säker på. Attackerar varandras varulvar, klickar på Ranelids taggade bilder från kräftskivan förra året, gottar sig I alla blondiner på Ronnies Top Friends-lista och skrattar åt Bernys låga Travel-IQ.
Jag tittar ut genom fönstret.
Solen lyser fortfarande högst uppe på betongväggen.
Snart ska jag gå hem och spela Guitar Hero II.