Vi som alltid sa hora

Stockholms smutsgula fasader badas i det färggranna skenet från tusentals blixtar.
Knapphändigt isolerade fönsterrutor skallrar när kraftiga knallar sliter vinterns tystnad i stycken.
Det klingar i glasen när horor i glittrande klänningar höjer sina kristallglas mot svettiga unga män i kostym.
Ikväll ska det liggas.
- Man kan ju för fan inte gå oknullad på nyårsafton, säger en champagneberusad, rödbrusig herre vid Sturecompagniets VIP-bord till en kamrat som sitter med huvudet mellan knäna, yr av drinkar, parfym, stämning och kåthet.
- Äh vafan, man måste ju kyssa någon på nyårsafton, säger en mullig receptionist från Tullinge, berusad av mousserande vin och sitt myskdoftande fyllehångels Axe Africa, till kompisen som precis har spytt ner räcket på balkongen i en tvåa i Farsta.
I morgon kommer Ronnie att skildra Falköpings skönhet just på denna afton, när det gamla möter det nya, när småstaden för en gångs skull får känna sig som en storstad.
Det är 2008.
Ett nytt år.
Ett gott år, säger alla.
Dra åt helvete, säger jag.
2008 blir precis lika jävligt som 2007.
Och i mörkret väntar jag på era misstag.
Era fadäser.
Era storslagna drömmar och orealistiska förväntningar.
Allt synas, analyseras, värderas och bedöms.
Nattfjäril önskar alla horor ett gott nytt år.

Det känns lite bättre idag.
Trots att det snöar slask. Spottloskor på min slitna skinnjacka, på mina frusna kinder.
Men det känns bättre.
Som Petter så fint sade:
Vinden har vänt.
Eller som Ronnie nästan ännu finare sade:
Väntan har sin tid, handling har sin.
Jättefint.
Verkligen.
Jag har väntat.
Nu ska jag handla.
Lösgodis. Helst sådana där praliner med sprit i. Rabarberstänger som måste ätas genom att man först skalar bort det röda skalet för att sedan mula ihop den pissgula fyllningen till en kula som likt en prilla trycks upp under läppen. Marmeladkulor vars geleinkapslade sötma fräter sönder tänderna för varje tugga.
Men det är jag värd.

Mörkret faller över Stockholm som ett stycke svart satäng draperad kring höfterna på övervintrad hora som sett sina bästa dagar.
Folk vaknar, torkar sig om näsan och går till jobbet trots att de egentligen bara vill stanna kvar i sängen, ligga kvar i den värmande kokong duntäcket skapar.
Cv:n läggs upp på jobbsökarsajter. Aftonbladet kablar ut Maldiverna som paradiset på jorden. Fritidsresor kramar ur det sista ur Lottie Knutsson-effekten.
Den lilla mediesfären i Stockholm debatterar om bloggandets vara eller icke vara.
Bloggen, den lilla människans röst i etern.
Den som gör vissa människor rika.
Den som ger andra människor sparken.
Den som låter vilken idiot som helst komma till tals.
En konflikt har blossat upp på mediebranschens bevakande organ. I den ena ringhörnan står några klädhoror. I den andra lutar sig en pojkaktig skåning med ett skälmskt leende på läpparna och ett charmigt sätt mot repen. Jag lägger pengarna på grabben.
För det finns tusentals tjejer som dagligen lägger upp bilder på sig själva i sina outfits. Med blixten på mobilerna, alternativt den billigaste Ixusmodellen, riktad in i spegeln plåtar de sina garderobsfynd.
Huvudet är aldrig med.
Nej, det vi får se är en haka, en fläta som hänger ner över ena axeln och en androgyn kropp.
"Va tycker ni bitches om min nya särk??? Är den inte fin??? Dom finns på H&m och kostar bara 1800 spänn typ, rena fynder!!!"
Men hororna från Berghs, de tänker lite extra. Här duger det inte att lägga in en lågupplöst bild på några jävla kläder. Det ska vara arty. En tanig näve sträcks upp mot taket, i kamerans sökare fångas ett par plutande läppar, en spikrak lugg och en urringning som avslöjar att det finns bröst där, bara man letar tillräckligt länge.
På Flashback sitter killar med hög intelligens och för mycket tid och skummar igenom sajterna. De vackraste bloggerskorna rangordnas.
Tjejernas febrila ansats att sticka ut, att bli nästa blogghora som faktiskt tjänar pengar på att fota sitt fula nylle och skriva om sitt pinsamt trista sexliv, reduceras med några musklick till att bli runkobjekt i mörklagda studentrum.
Och jag skrattar högt.
Ni modebloggarhoror i era schackrutiga kjolar med svarta leggings under och era storblommiga toppar över a-kupornas rundningar.
Fortsätt lägga upp kassa bilder och peppa småtjejer i Rågsved, Motala och Mellerud.
Fortsätt föda perverterade studentsinnen med underhållande detaljer om era shoppingrundor i Gallerian.
Vi andra skrattar åt er.
Till syvende och sist blir även ni knullade i mörkret till rytmen av Livin' on a prayer.

Det blir allt svårare att ta sig upp på morgnarna. Mina otäta fönster släpper in kylan, medan den feldesignade ventilationen suger ut den lilla värme min egen kropp genererar.
Mina tår vitnar i samma ögonblick de nuddar det iskalla golvet.
Min sönderstressade mage börjar krångla så fort jag öppnar kylskåpet för att trycka i mig Kellogg's Special K, minimjölk och skivad banan, samma frukost jag ätit de senaste sju åren.
Den lilla rännil varmt vatten som strilar ur duschen räcker bara till för att värma ett par kvadratcentimeter hud i taget.
Byter kalsonger, men tar på mig gårdagens strumpor eftersom den sura kärringen två våningar över mig bokat upp de enda tre kvällarna i månaden jag kan tvätta.
Den bitande morgonvinden som drar genom hålet i högerdojan får foten att kännas som om den precis placerats i ett fotbad med Vicks Blå.
Andedräkten blir till vit rök när jag går till tunnelbanan.
Jag andas stötvis som ett skäggigt litet lok.
Omkring mig ser jag andra lok.
Ett tjockt litet lok har hängt en stor rock kring sin kostym.
En kurvigt lok drar till sig blickarna när jag passerar Västermalmsgallerian.
Ett tjockt loks breda röv spärrar trottoaren så att jag två minuter senare missar tåget med minsta möjliga marginal.
Killen som stänger in mig i ett hörn längst in mot de tågdörrar som inte kommer att öppnas vid min hållplats luktar så starkt av svett och parfym att till och med mina atrofierade luktceller vrider sig i plågor.
Men så kommer jag till Rådmansgatan.
Och där står han.
Trubaduren.
En äldre man.
Skäggig och sjaskigt klädd.
Gitarren i ett hårt grepp.
Fodralet uppvikt och blottande några glänsande mynt och tummade sedlar vars position mot det mockaliknande innerfodret avslöjar att de inte är ditslängda av stressade stockholmare.
Hans mörka stämma, len som sammet och fylld av känslor ner till minsta vibrato, studsar mellan de gula väggarna.
Och ögonen glittrar som på en nybetald hora.
Jag gräver i fickorna.
Hittar en knölig tjugolapp. Håller den hårt i näven när jag närmar mig.
Han tittar mot mig och ler, avbryter sin sång och tackar när jag skyndar mig fram och kastar den i hans bruna lönekuvert.
Jag ler och tackar tillbaka.
Han sätter soundtracket till mitt liv.
Hans röst mattas av, försvinner ut i intet när jag rundar hörnet och går upp för trapporna. Stegen känns tyngre och tyngre, som om benen var av bly, blodet av kvicksilver och huden av valsad plåt.
Det är sextio meter kvar.
Ett skolmästerskap i löpning.
En sprintdistans för handikappade.
Ett revir för en gatuhora.
En evighet för en dömd man.

Himlen mörknar allt tidigare, men det är ingenting mot svärtan som breder ut sig i min själ.
Allt känns tungt.
Som om jag vore en liten hora i ett nytt kvarter.
Eller en skribent med stora drömmar och ett ännu större ego, men utan en arena att visa upp mig på.
Alex har slutat blogga.
Men det är inte det som gör ont.
Det var ändå en skitblogg.
Det som gör ont är att se Ronnie hemma hos Alex. Två dödsfiender som plötsligt lägger ner vapnen och spelar fotboll på julaftonen för att sedan återuppta striderna.
Den svettiga pannan, de stora, glesa lockarna, kutryggen.
Sitter där.
Och dricker mjölk och äter kanelbullar.
Med sin värsta smädare.
Var finns hedern fiender emellan?
Alex gottar sig åt att få skriva en lång, djuplodande text om Ronnie med utgångspunkt i sin egen existens.
Ronnie ser fram emot att få se sig själv i Café, berätta att man kan komma långt bara genom att vara en fin kille.
Två parasiter närda av ett kulturellt andefattigt Sverige.
Och jag har tappat lusten.
Jag stör mig fortfarande på feta tanter och kostymklädda säljare som skyndar sig på tunnelbanan för att sedan stanna och blockera ombordstigningen medan de sveper med blicken i jakt på den perfekta platsen. Jag stör mig fortfarande på muskulösa, tatuerade killar i No Gi-tröjor som stolt proklamerar 300-influerade deviser som "Jag har inget emot smärta, smärta är skönt." i svettdoftande omklädningsrum med andäktigt stirrande småpojkar omkring sig. Jag stör mig fortfarande på att man måste lämna arbetsplatsen allt tidigare för att få bord på lunchen.
Ibland vill jag bara kasta tangentbordet i väggen, sparka sönder monitorn och stämpla ut.
Men jag tänker inte ge upp.
Tvärtom. 
Jag tänker trappa upp kriget. 
För jag vet att jag behövs.
Tycker du att kanelbullens dag är viktigare än meningslöst sex och ångestdämpande fredagsöl?
Tycker du att du gör en insats när du har en röd tröja som skär sig mot ditt rosa band?
Tycker du att det är rätt att släppa lös snaggade tjejer med flaxande bröst i allmänna badhus?
Då ligger du jävligt pyrt till.
Nattfjäril är tillbaka, era fittor!
 

Den vita, sötsliskiga risröran blir färgas sakta rosa när jag rör ner sylten i den.
Först bildas röda spiralformade spår, lite som en flytande polkagris, men ju mer jag rör desto mer suddas gränserna mellan rött och vitt ut till dess att allt som återstår är en rosa smet.
Jag tittar fascinerat på min risifrutti.
Det är som en vittvätt där någon glömt en röd strumpa i trumman.
Och vattnet färgar allting rosa för varje skvalp.
Så fascinerad är jag av metamorfosen i min hand att jag går rakt in i en yngre grabb som står utanför Handelshögskolan.
Den ljusblå skjortan är för lång i ärmarna.
Den svarta kavajen är för kort i ärmarna.
Slipsen är tvärrandig, breda banangula ränder skär över de blåsvarta fälten. En relik från ett annat millennium.
Det flottiga håret glänser, men inte av 1990-talets vax, det är mousse som gäller.
Han är ju modern.
2000-talets frälsare.
Han ger mig en nervös blick. Jag kan ju vara fadder, det mytomspunna epitet som ger seniora studenter en pennalistisk glöd i ögonen och tillträde till de vackraste horornas flickrum i föräldrarnas Värmdövillor.
Men jag har inte kavaj, en grå tröja är allt som står mellan mig och höstkylan. Min frisyr är kort och det vildvuxna skägget signalerar att maktens korridorer inte är min hemvist.
Lättad vid tanken på att jag inte är en del av den strängt hierarkiska värld han lovat att tillhöra blir han stursk.
Spänner ut sina axlar.
- Åh, meh, din idiot, utbrister han högt.
De surrande i:na får mig att se rött.
Blonda tjejer i tajta vita byxor, halsduk och dyra jackor tittar på honom.
Invandrargrabbar, inte av förortstyp utan de som ska bli något, överambitiösa iranier, businessinriktade kineser sneglar mer försiktigt åt mitt håll. Några svenska killar ställer sig bredvid sin enfaldige kamrat.
Snabbt kör jag in armbågen i bröstet på honom.
Han hostar till och sätter sig tungt på trappan. Han kippar desperat efter luft´medan hans kamrater fläktar honom med Ralph Lauren-tröjor.
Jag står där.
Äter min rosa smet.
Tittar på Sveriges framtid.
Han hulkar. Tungan fladdrar ut och in ur munnen som på en upphetsad kobra.
Discovery möter Wall Street.
Och jag är Steve Irwin.
Jag brister nästan ut i "Ain't he a beauty", men besinnar mig. Går därifrån. På tunnelbanan blir jag nästan nedsprungen av en ilsken dam. Hennes kärringfrisyr, rödbrunt, lockigt hår som avslöjar de allt mer glesa hårrötterna, kittlar mig på hakan när jag får smaka på min egen medicin.
En armbåge i bröstet och så är hon förbi.
Jag som hade tajmat min position i förhållande till tåget. Precis framför dörrarna så att jag ska komma in först, men inte så nära att jag står i vägen för de som ska ut.
En perfekt tunnelbaneposition.
Och så kommer den jävla kärringen och gör så mot mig. När jag kliver på är alla platser upptagna utom en, men den är placerad bredvid en socialtjänsthandläggarliknande kvinna vars stentvättade jeans och sönderpermanentade hår signalerar att hon tillhör den folkparksgeneration som dansade till Magnus Uggla, Noice och Lena Philipson.
Jag sätter mig inte bredvid henne, aldrig i livet.
Vissa saker gör man inte.
Jag står i stället i gången. Vid Sankt Eriksplan kliver den obligatoriska barnvagnskaravanen ombord.
Plötsligt står jag i en värld av stora blå ögon, tandlösa leenden och oroligt blickande mödrar.
Och jag håller andan, rädd för att sätta igång en kedjereaktion av skrik som ska få alla i vagnen att titta åt mitt håll, där jag skamset kommer att stå med blossande kinder.
Lyckligtvis händer ingenting.
Vid Fridhemsplan går jag av. Sätter mig på Café Fix. Drar igång Aftonbladet.
Ronnie har skrivit en krönika.
Den handlar om kulturmänniskor i tweed.
Men den hade lika gärna kunnat handla om unga grabbar med flottigt hår, laptopväskor slängda över smala pojkaxlar och illasittande kavajer.
Som Ronnie så väl uttrycker det:
Vem bryr sig?

När jag var ung var hösten en härlig tid. Röda löv, stora grovstickade tröjor med den tunga doften av fuktigt ylle, varm choklad och mys.
Framför mig såg jag hur jag gick hand i hand med min vackra flickvän, som i den där videon av Savage Garden. Ett varmt gyllene ljus omringade oss, den friska vinden rosade våra kinder, lät oss få en smak av de fria viddernas oförstörda luft.
Idag kom hösten till Stockholm.
Och inte fan var det trevligt.
Kylan trängde genom maskorna på min gråa tröja, svepte min kropp i den frusnes iskalla skrud.
Jag skakade, darrade, rasade.
Vart tog alla horor vägen?
Smäckra pärlemorglaserade ben, mjuka rundade axlar, en stramande t-shirt. Allt detta tillhör det förgångna nu. Det som nyss var nu är numera då. Och jag saknar mina flyttfåglar.
I stället har staden intagits av kajor i kostym. Högröstade, vitbröstade i grå kostym hörs de överallt. På tunnelbanor. På restauranger där en lunch kostar 75 kronor, såvida det inte är en billig kines som bara tar 55 vid avhämtning. På jobbet.
Ekonomer kallar de sig. Men var i ligger ekonomin i deras uppsvidade kläder, dyra märkesklockor och svarta läderskor?
De är en svulst i den kollektiva kroppen. Ett malignt melanom på en solbränd hud. Elakartade tumörer med rötterna ända in i märgen.
Och jag hatar dem.
Det är bara avundsjuka, tänker ni kanske. Fuck you, tänker jag.
De kvantifierar våra liv, de förbannade kapitalistludren.
Ett skratt två vänner emellan reduceras till en kostnad för företaget. Kreativa diskussioner om andliga värden bryts ner, analyseras och ploppar ut i form av ett besparingsprogram som ska läsas på den obetalda övertiden.
Din tid är företagets tid.
Allt som gör oss till människor skalas bort som det smutsiga lagret längst ute på löken, eller det rynkiga skinnet på en ost.
Vad hände med enkla nöjen som en billig hora på lunchrasten, eller en diskussion över en solskensbulle om hur synd det är att svenskorna blir allt fetare?
Våra hjärtan har svepts in i sedlar det står 10, 20 eller 50 euro på. Våra själar är kontoslipar på en räknenisses pedantiskt organiserade skrivbord. Vår vardag styrs av managementteorier förankrade i 30-talets tyska krigsmaskineri. 
21-åringar med 20 poäng företagsekonomi och en 10 poängskurs i projektledning från högskolan i Kristianstad agerar lägervakter i de ekonomiska koncentrationslägren oliktänkare placeras i.
Deras führer heter Pengar och de suger hans myntrulle med välbehag.
Ekonomfnask är vad ni är.

I skrivande stund är den här bloggen på plats sju i listan över Sveriges mest lästa feministbloggar. Gör en insats och höj upp den ännu mer. Rekommendera den till era vänner, länka den på era bloggar, tvinga era horor att läsa den. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi ta upp kampen för att bli av med ekonomer, Harry Potter-läsare och alla fula tjejer som vägrar kalla sig horor.

Glöm flodvågor, pitbullterriers och det ökade oprovocerade våldet. Glöm bort östatshoror som lovar guld och gröna skogar men levererar flatlöss och stubbade kalhyggen.
Glöm till och med bort anarkafeministernas otvättade, orakade skrev.
Det finns ett större hot mot samhället än så.
Jag talar om bankerna.
De ger sken av att vara en samhällsfrämjande institution vars enda uppgift är att se till att människor har råd att sätta guldkant på tillvaron. Jag minns själv hur jag glatt tågade iväg till banken och satte in hundra kronor på Miljonkontot.
Hundra kronor.
Som kunde bli en miljon.
Den groteska kvinnan nöp mig i kinden med rosa ballongfingrar som luktade grönsåpa. Hon skrattade och sade:
- Det här är början på en förmögenhet, min lilla vän.
Och jag, en femårig oskuldsfull grabb som ännu inte legat med min första hora, trodde på henne.
Jag skulle bli rik. Kunna köpa ett tv-spel, ett luftgevär och en röd bil, eventuellt en brandbil. Jag skulle ha råd med lördagsgodis varje dag och kunna extraknäcka som Hulken eftersom jag inte behövde något dagjobb.
Tiden gick.
Jag växte.
Men det gjorde inte pengarna.
Varje gång jag gick in attackerade ett par korviga fingrar mina kinder som allt mer förlorade sin pojkaktiga äppelkäckhet.
- Du är så duktig att spara, sade fettmonstret bakom disken.
Men vad hjälpte det när Inflationen och Räntan och Konjunkturen snodde mina stålar så fort jag vände ryggen till. Jag misstänkte att de var av tattarsläkt eftersom de hade så konstiga namn och tanten i kassan såg så bekymrad ut varje gång hon pratade om dem.
En vacker dag fick jag nog.
I min lilla svarta, blanka bankbok stod det femtiosex kronor. Knappt ett kilo godis. Långt ifrån en brandbil.
Jag tog ut alla pengar.
Kassamongot hade fått grått hår och de tidigare så späckade kurvorna hade blivit till degiga påsar som hotade kväva hennes plågade kropp.
- Men varför gör du det? Det allra bästa är att spara så att du har pengar när du blir gammal, skrek hon desperat efter mig när jag gick därifrån.
Jag iddes inte svara.
Tiden gick.
Men jag kunde inte glömma. Varje gång jag passerade banken blängde jag surt på kassamongot genom skyltfönstret. En vacker dag var hon borta.
Hennes tjänst hade blivit överflödig, sade byskvallret. Folk kunde sköta sina bankaffärer själva på Internet nu. Snart skulle alla kontor läggas ned och världen skulle bli en bättre plats.
Jag skrattade gott för mig själv. Använde två av mina femtiosex kronor till att köpa en nötcréme som jag festade på.
Vem fan behövde den subban i alla fall, tänkte jag belåtet.
Snart ångrade jag mig. Varje gång Internet kraschade fick jag hosta upp sjuttiofem jävla spänn för att betala min telefonräkning på dryga hundringen. Som om inte det var nog var det en gammal klasskamrat som jobbade i fiskdisken på närbutiken som skulle sköta överföringen.
Varje gång sneglade han på fakturan. Jag kunde se hur han gjorde mentala anteckningar om mina shoppingvanor att ta upp under löningshelgen på Stadshotellet.
Plötsligt såg jag mönstret. Jag fick göra jobbet som den feta tackan på banken tidigare gjort. Men banken höjde sina avgifter.
Äckliga snorungar med telemarketingbakgrund tjänade storkovan på att jag gjorde deras jobb. Deras leasade BMW, bostadsrätt i stadsdelar utan invandrare, alkoholister och låginkomsttagare och vackra flickvänner var ett resultat av att jag gratisjobbade åt dem.
Och jag mådde dåligt av vad jag såg.
Jag mår fortfarande dåligt.
Varje gång jag går förbi ett bankkontor och ser någon snabbkäftad kostymklädd horunge med högt hårfäste och begynnande alkoholframkallad fetma ryser jag inombords.
Men hämnden är ljuv.
Jag ollar bankomater. Skyltfönster till bankrelaterade mäklare. Handtagen på alla BMW som står parkerade i närheten av ett bankkontor.
Svettig av en hel dags isolering i tajta kalsonger och åtsmitande jeans, drar jag den över lortiga sifferknappar och otvättade fönster. Men det är det värt när jag vet att ni går runt besudlade av mina kroppsvätskor.
Tänk på det nästa gång ni går till bankomaten och trycker in er kod för att plocka ut några hundringar inför helgens supande. 

Och förresten var det ett jävla tjatande om att jag ska blogga. Nytt jobb ger mig mindre tid, men snart trappar jag upp igen. För vem ska annars berätta om hur horvärlden egentligen fungerar?

Det råder högsta beredskap i Sverige.
Defcon 5.
Red alert.
Bara en månad och fyra dagar innan sexårsdagen av terrorattentatet i USA utsattes vi av en attack rakt mot våra svenska hjärtan. En demonstration av ett sådant hat att nineeleven framstår som en korplagsmatch i någon gudsförgäten damliga.
Halva Sverige tvingades under flera skräckfyllda timmar leva utan Anders Lundin och Allsång på Skansen.
Anders Lundin. Nyopererad. Utan lök i halsen. Och så händer det ofattbara.
Först kom chocken.
Sedan kom ilskan.
Nu måste vi tillåta oss själva sörja innan vi påbörjar jakten på de skyldiga.
- Al-Qaida, säger några.
- Koppartjuvar, menar andra.
- Horor, påstår de mer konspiratoriskt lagda.
- Martin Timell, tror underrättelsetjänsten.
Men vem eller vilka som är ansvariga för det största enskilda angreppet på det svenska folkhemmet sedan Spaniens bodegor avrundade sina priser uppåt vid euroövergången kanske vi aldrig får veta.
Jag sitter på ett café där vi som klarade oss oskadda undan det nationella traumat försöker bearbeta våra upplevelser.
Runt omkring mig sitter gråtande människor. Omsvepta i blå filtar med fransar dricker de stora latte med bruna hjärtan av sprinklat kakao ovanpå mjölkskummet medan de berättar hur upplevelsen påverkat dem.
Bredvid mig sitter en smal, liten tjej med tajt jeansrumpa och ett vitt linne som smiter åt kring den fast bysten.
Hennes stora bröst häver sig kraftigt när hon hulkande berättar för en fläskhässja till kompis hur hon förgäves kastat sig runt i fyrarummaren på Polhemsgatan sökande efter något lcd-tv som fortfarande visade livstecken.
Stora tårar trillar längs de fräkniga kinderna när sorgen åter gör sig påmind.
Jag vill gå fram till henne, lägga min ännu gymsvullna armar kring hennes späda kropp och viska:
- Jag vet hur du känner. Ska vi knulla?
Men jag vill inte tränga mig på. Hon måste få tid att läka såren i själen först.
Det måste vi alla.
Snart kommer arga röster att kräva att de skyldiga spåras upp och ställs inför rätta. Misstänksamheten breder ut sig över landet som klamydian vid innerstadsskolorna i Stockholm, och snart står granne mot granne, broder mot broder, hora mot hora.
Göteborgare måste gå i landsflykt.
Folk slutar sälja billiga, begagnade skinnjackor och trasiga mercedes till zigenare på Blocket.
Biståndet till danska grisbönder dras in, men bara fram till november eftersom vi behöver importskinkor till jul.
Vi står på randen till ett inbördeskrig och det enda som kan stoppa det är ett smärre mirakel.
Det eller en repris av programmet tillsammans med gratis kaffe och skorpa på ICA åt pensionärerna och avslagen starköl i plastmugg för alla andra.
Jag ber, jag vädjar, jag bönar för allas vår själ, SVT. Låt det aldrig hända igen.
Nie Wieder.

- Öh.
Ett hårt pekfinger gräver djupt i mitt sidfläsk.
Jag vänder mig om.
Den rakade killen framför mig stinker sprit, snus och chorizo. Hans tryne är platt och uppnosigt där det sitter tryggt mitt i ett fält av ärr, skäggstubb och brunt puder han köpt efter att ha läst om dess fantastiskt uppiggande effekt på blek, svensk hy i en artikel på Manolo.se.
Han ser ut som en smutsig hora, något jag gladeligen skulle upplysa honom om.
Om det inte vore för en sak.
Två gigantiska överarmar täckta av röda blemmor vars vita inmäte hotar att tränga igenom det sista skyddande hudlagret vilken sekund som helst.
Jag väljer en kompromiss.
- Va'fan vill du?
Han tittar på mig. Försöker desperat fokusera blicken utan att visa att han glömt bort sitt ärende.
- Tjafsar du?
Jag ser mig om. Söker efter en tv-kamera. En skrattande gestalt som håller upp en kameramobil för att banda ännu en happyslapping att lägga ut på Youtube.
Men allt jag ser är ett skelögt kraterface med enorma armar.
Då slår det mig.
Jag är inte längre i Stockholm.
Utan i Västerås.
På Blue Moon.
Ett laglöst land där det bara finns två vägar till framgång.
En fin bil.
Och stora överarmar.
Ingen annanstans i landet lägger tonåriga grabbar med drömmar om hockeyproffsliv, trettioåriga fabriksarbetare med sedan länge döda drömmar om hockeyproffsliv och utländska herdepojkar som inte ens vet vad hockey är så mycket tid på att bygga överarmar.
Resten av kroppen är oväsentlig. Det är överarmarna som räknas.
Jag skyfflar undan fårskallen och ser hur han måttar ett slag mot mitt bakhuvud som fångas upp av en påpasslig dörrvakt.
Går in i baren och ropar till mig en bartender med Peter Jihde-frisyr.
En kall öl i handen senare ställer jag mig strategiskt placerad mellan två dansgolv. Ingen passerar utan att jag ser det.
Och det är ett beslut jag snart börjar ångra.
"You're the one that I want" i ena örat.
"Tokyo" i andra örat.
Och tjejerna som rusar fram och tillbaka kunde lika gärna sprungit mellan vattenhålen i Serengeti.
Ju fetare de är desto högre sjunger de med.
Ingen får missa att de har roligt fastän de är feta.
Små, plirande ögon stirrar stint på den som vågar tvivla på hur roligt man kan ha på Blue Moon om man är 21 år, har två barn, är mellan jobb och har en målvikt som ligger strax under hundra pannor.
Jag ger upp.
Går ut.
Kliver över en medelålders man som äter på en varm korv.
Beställer en chorizo och trycker i mig som en bulimiker på julbord.
Kollar stolt in överarmarna i ett nedsläckt skyltfönster, men upptäcker till min besvikelse att de nakna, politiskt korrekt svarta skyltdockorna som ska bära vittnesbörd över resultatet av min Friskis & Svettis-satsning är mindre imponerade.
En stor finne lyser som ett stoppljus inne i min ena näsborre.
Västerås.
Gotta love you.